Min lördagskrönika den här veckan:
——————————————————
Sluta hunsa läraryrket med dåliga förslag
”Om det kommer någon och säger er: ”just så här ska en cirkel ser ut, och just så skall den arbeta” – svara honom då mitt i ansiktet: you are a humbug, sir. En riktigt äkta humbug, herre!”
Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan 1917
Det kanske ska sägas först: lärarförbunden är inte alltid några Forsbergs eller Ferrys i sina fackliga och politiska krav. Träffsäkerheten skiftar från runda till runda. När lärarfacken glider in på den politiska vallen för nya utspel finns det ibland skäl att hålla andan. I enskilda frågor, som i det introverta skråtänkandet bakom förslaget om obligatoriska lärarlegitimationer kopplade enbart till vissa ifrågasatta utbildningsinstitutioner, har de lattjat ordentligt med siktet. Åtgärder som snarare lär stänga lämpliga, kompetenta personer ute från läraryrket än locka dem till det, borde inte få gehör från utbildningsdepartementet, utan rendera tilläggsminuter.
Men annat är viktigare att framhålla. Och i den nu pågående och uppmärksammade förhandlingskonflikten mellan lärarfacken och Sveriges kommuner och landsting (SKL) om lärarnas arbetstider har de fackliga representanterna rätt som står på sig, och goda skäl att inte ge vika.
Lärarna är en yrkesgrupp som fått uthärda anmärkningsvärt mycket hån och fingerpekande under senare decennier. Politiska, akademiska och mediala krafter till vänster har varit drivande i den kontinuerliga och slentrianmässiga nedvärderingen av det tidigare högt hållna yrkets identitet, men långt ifrån ensamma.
”Patent är det gott om i våra dar. Patenterade lösningar bjudas ut även på bildningsarbetets marknad. Pröva gärna och behåll vad gott kan vara. Men misstro patentinnehavarnas marknadsrop.”
Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan 1917
Ett exempel: förslagen om elevbetyg på lärare, rentav som lönegrundande faktor, är ett av flera populistiska försök i närtid att på politisk väg och i ideologiska syften förnedra lärarna som grupp och undergräva deras ställning som professionella yrkesutövare. Ansvarlösa, kollektivistiska experiment av det slaget ska på flera håll i landet, under olika majoriteter, tillåtas skada ett sargat yrke ytterligare, försvåra arbetet mot mobbing och sätta sårbara, utsatta elevers trygghet på spel. Även i Umeå har liknande illavarslande förslag luftats.
Det mot en bakgrund av sådana stämningar i den politiska debatten, tillsammans med tuffa arbetsmiljöer, dåliga lönelägen, stora nyrekryteringsproblem och hårt kritiserade lärarutbildningar som konflikten mellan lärarförbunden och SKL om arbetstiderna måste förstås. Läraryrket, ett av de allra viktigaste för ett lands framtida välstånd, är i kris.
”Ja, vad skulle man inte ge för en bildningsapparat med lättfattlig bruksanvisning? Tänk att få på papper ett enkelt schema, som man sen bara har att följa. Tänk om någon bara kunde konstruera den ”riktiga” studiecirkeln, som effektivt och med maskinens osvikliga ackuratess producerar bildning.”
Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan 1917
I ett sådant läge, när lärarrollen borde uppvärderas, stärkas och göras mer attraktiv, väljer Sveriges kommuner och landsting att utmana lärarförbunden på ett av de allra känsligaste områdena: arbetstiden. Och SKL gör det med dåliga argument.
SKL vill formellt avskaffa lärarnas så kallade förtroendetid, minska lärarnas frihet att under ansvar lägga upp sitt eget arbete, öka detaljstyrningen, koppla läraryrket till en mer statisk 40 timmars-vecka, binda arbetstiden till skolans lokaler och jämna ut lärarnas arbetstid sett över året med mindre hänsyn till skollov.
Det kan på ytan te sig som en traditionell dragkamp om kontroll, villkor, inflytande och beslutsmakt mellan två arbetsmarknadsparter. Men här står mer på spel än så. SKL tar med sin strategi att koppla lönefrågan till genomgripande arbetstidsomläggningar en onödig och ogenomtänkt strid, och underskattar arbetstidsfrågans både ekonomiska, praktiska och symboliska betydelse för lärarna och skolorna.
”En mekaniserad tidsålder föder sådana föreställningar. Gentemot den kan blott upprepas det gamla: det ges ingen annan bildning än självbildning; det ges ingen annan väg än den egna vägen. Det är ingalunda en säker väg. Men den enda. Studiecirkeln är en arbetsform. Vad den blir och vad den duger till beror på det innehåll, som gjutes i formen.”
Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan 1917
För arbetsgivarna finns inte mycket att vinna än just detaljkontroll och makt för skolledningarna med SKL:s förslag. Lite jantelag finns nog med också – lärarna ska inte inbilla sig att deras yrke är speciellt eller förtjänar egna lösningar.
Eftersom en arbetstidsomläggning av det slag SKL eftersträvar skulle ge ett mindre flexibelt system än dagens – helt emot vad som borde eftersträvas på en modern arbetsmarknad – med sämre förankring i skolans vardag skulle det inte spara några pengar, definitivt inte öka resurseffektiviteten och inte gynna lärartätheten på skoltid. Det skulle däremot försämra förutsättningarna för kvalitet i undervisningen utifrån lärarnas pedagogiska kompetens och definitivt minsta läraryrkets allmänna dragningskraft.
De problem och hämningar som omgärdar skolledarna i dag – pedagogiskt och politiskt – har inte med lärarnas arbetstider att göra. Och frånvaroproblemen i svensk skola har annan karaktär. Ett bättre sätt att öka mångfalden och flexibiliteten i undervisningen vore att öka tilltron till lärarnas omdöme, ansvarstagande, engagemang och kvaliteter, istället för att öka misstron i hägnet av inskränkningar och detaljstyrning från kommunalt arbetsgivarhåll.
”Schablon är döden för bildningsarbetet. Arbetsformer och metoder äro icke likgiltiga ting. Ett mål nås ej lika snabbt på vilken väg som helst. Tag lärdom av andras erfarenheter som av egna. Men icke med apans härmning utan med människans anpassning och omsmältning. Det är er bildning det gäller. Därhän leder blott er väg. Mångskiftande och brokigt måste studiecirkelns innehåll vara. Växlande dess former.”
Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan 1917
Varför tar SKL, trots protester inifrån flera av de politiska partierna i båda regeringsalternativen, fortsatt strid för en reform som tyvärr alltför väl passar in i bilden av upprepade angrepp på läraryrkets status i svensk samhällsdebatt? De borde lyssna på lärarna och prestigelöst släppa arbetstidsfrågan.
,,,för övrigt borde, när vi diskuterar utbildning, arbetsmarknad och välfärd, det livslånga lärandet få mer uppmärksamhet. Hur kan det stimuleras kvantitativt och kvalitativt i ett sekel när rörligheten kommer att öka, människor byta karriär oftare och de flesta förmodligen arbeta längre än i dag?
