Etikett: Lennart Holmlund

Är Holmlund bara Holmlund?

Av , , 1 kommentar 8

Lennart Holmlunds många olika skepnader – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – som politiskt fenomen i Umeå sedan snart tjugo år tillbaka är ämnet för den här lördagskrönikan.

Jag kommer inte att hantera några kommentarer här de närmaste dagarna, den som vill debattera kan dock göra det på opinionssidan där krönikan också ligger utlagd.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle umeälven vägra att flyta ut i havet?

Pamparna vi upprörs över och röstar på

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Den svåra konsten att övertyga

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

——————————————————–

Är Holmlund bara Holmlund?

”Holmlund är Holmlund”, hur ofta hör man inte den frasen i Umeå, när någon ny debatt rasar om vad kommunalrådet sedan 1995 sagt eller gjort. Ibland uttalas den med ett förtjust leende av trogna anhängare, ibland med ett frustrerat leende hos lite mer stressade anhängare, ibland med en svårtolkad min hos resignerade motståndare, ibland bara som ett torrt konstaterande hos utomstående som upphört att förvånas.

Holmlund är Holmlund. Det är en sådan där ordvändning man tar till när man inte har ork att gå in djupare på något som är för komplext och snårigt att bena ut, men ändå gör ett försök att sammanfatta essensen.

Holmlund är Holmlund säger sossar, som inte vill utveckla det vidare, men inte heller vill förneka att det hela är komplicerat. Holmlund är Holmlund säger allianspolitiker, och menar det inte enbart negativt.

Holmlund är fortfarande Holmlund, det ska jag fan visa, tänker kanske även Holmlund själv ibland, belåtet, och drar iväg en blogg.

Holmlund är Holmlund, på gott och ont. Det uttrycker både en djupare sanning, som umebor måste förklara för dem som bara tittar hit när något klavertramp skett, och ett djupare självbedrägeri, som folk utifrån måste påpeka blir just ett självbedrägeri när staden rycker för snabbt på axlarna.

Ni må tro det om ni vill, men jag kommer ofta på mig själv att – i samtal med människor som bara känner till Lennart Holmlund från hans mest uppmärksammade blogginlägg – om inte försvara, så att åtminstone rejält nyansera bilden av honom som politiker.

Jag brukar rekommendera att man lyssnar på honom när han är förberedd i fullmäktige istället för att läsa hans spontana utfall, att man studerar honom som en pragmatisk samarbetspolitiker i sak istället för omdömeslös utspelsdebattör. Då anar man de distinktioner som väljarna i Umeå tvingats göra, även om sådana distinktioner blivit allt svårare, kanske omöjliga, att upprätthålla i de sociala mediernas epok.

Det finns trots allt skäl till att han vunnit så många val, även när irritationen över hans sätt att uppträda kokat ända inne i den lokala partitoppen. Att söka analysera de skälen är inte att försvara något, och inte att rekommendera något för Holmlunds efterträdare, men nödvändigt för att inte diskussionen ska bli helt förljugen. Många som skakar i kroppen av ilska över hur Holmlund ”håller på” har själva röstat för att behålla honom som kommunens ledande politiker, av helt andra skäl. Och det är pudelns kärna.

Man måste, även när porträttet är nedstänkt av ett nytt utspel, se alla Holmlunds olika skepnader, de motstridiga känslor han väcker hos omgivningen, hos väljare, medier, partikamrater, politiska motståndare – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – för att kunna ge en begriplig bild av Umeås politiska liv de senaste sjutton åren. Ser man bara bloggaren Holmlund är det lätt att dra slutsatsen att Umeå är en politiskt obegriplig stad. Men Holmlund har varit som en politikens ”Sex roller söker en författare”.

* Där finns det vanligtvis pålästa, kompetenta kommunalrådet som håller koll på regelverket och slantarna, som är vettig i talastolen, som vågar säga ifrån, som inte lovar för mycket och som många medborgare i grunden litar på. Mittensossen med hyfsat balanssinne. Det blir fel ibland, men inte värre än i andra kommuner. Holmlund i kommunstyrelsen, Holmlund i fullmäktige – det är, erkänner även kritiker, hans bästa arenor.

* Där finns den traditionella kommunalpampen, som tillsammans med några andra mäktiga män inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet styr, ställer och domderar, dunkar varandras ryggar och blir vansinnigt vreda när de inte får som de vill eller möter motstånd. Det komplexet är en osund maktsfär – med hårda nypor – som fler borde kritisera, och färre borde romantisera i förlegad starka män-nostalgi.

* Där finns den sanslöse bloggare och utspelspolitiker som låter käften och fingrarna på tangentbordet löpa, som förgrovar debatten med okunnigt skäll, innan omdöme eller rådgivare har en chans att hinna reagera. Det är den som uppmärksammats mest det senaste året, på ett mindre smickrande sätt för Umeå.

Min tanke om Lennart Holmlunds senaste, nu omredigerade, blogginlägg från i torsdagskväll, där han jämställde centerpartiet med den tidigare apartheidregimen i Sydafrika, är att det för inte minst socialdemokrater borde upplevas som djupt stötande. Genom att smaklöst dra in det historiska exemplet i en inrikespolitisk vardagsträta så banaliserar, förringar och devalverar Holmlund betydelsen av den långa kampen mot apartheid, i vilken ju de svenska socialdemokraterna spelade en viktig och stolt roll. Socialdemokrater med känsla för sitt partis historia borde stå först i raden av kritiker av inlägget.

Kanske var det någon som internt påpekade det oacceptabla för Holmlund och tvingade fram omredigeringen. Jag hoppas och tror det, och att flabb-flabb-ryggdunkarna var få i det här fallet.

*  Där finns kommunalrådet som i en politisk värld där en liten storm kan ge många politiker stora darren och skrämma dem på reträtt säger vad han tycker, ger klara besked och väldigt sällan backar från ett givet besked. Många medborgare och aktörer utanför politiken som har med Holmlund i hans formella roll som kommunalråd att göra uppskattar det, att ett handslag är ett handslag som gäller. De skiter, grovt uttryckt, i vad han skriver på någon blogg.

Skepnaderna är många. Så komplicerat är det. Stackars umeväljare, de har inte haft det lätt. De har röstat på en Holmlund som de gillat bättre än alternativen, men har fått flera Holmlund till på köpet, i helt andra roller, som de gärna hade avstått från.

Det viktiga, när slutet på hans era vid makten närmar sig, är kanske att försöka lära för framtiden av de här snart tjugo åren. Vad ska tomrummet som Holmlund kommer att lämna efter sig när han avgår fyllas med? Socialdemokraterna har, förhoppningsvis, lärt sig mycket på vägen. Oppositionen borde ha lärt sig en hel del. Medierna har lärt sig åtskilligt. Och medborgarna har fått en djupare insikt om att lokala politiker inte enbart är beslutsfattare, utan i vissa roller mer än så.

Nej, Holmlund är inte bara Holmlund.

1 kommentar
Etiketter: ,

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

Av , , 1 kommentar 10

Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Och så ett ”för övrigt” på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.

———————————————————-

Maud Olofsson vs Lennart Holmlund – de måste inte gilla varandra

De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.

I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det ”konstigt” och ”inte okej”, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.

”Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag”, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: ”Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet – det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.”

Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.

Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.

Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.

I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.

Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att ”representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna” deltagit för att få in projekt i budgeten.

Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.

Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.

Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.

För övrigt…
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.

1 kommentar
Etiketter: , , ,