Lennart Holmlunds många olika skepnader – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – som politiskt fenomen i Umeå sedan snart tjugo år tillbaka är ämnet för den här lördagskrönikan.

Jag kommer inte att hantera några kommentarer här de närmaste dagarna, den som vill debattera kan dock göra det på opinionssidan där krönikan också ligger utlagd.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle umeälven vägra att flyta ut i havet?

Pamparna vi upprörs över och röstar på

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Den svåra konsten att övertyga

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

——————————————————–

Är Holmlund bara Holmlund?

”Holmlund är Holmlund”, hur ofta hör man inte den frasen i Umeå, när någon ny debatt rasar om vad kommunalrådet sedan 1995 sagt eller gjort. Ibland uttalas den med ett förtjust leende av trogna anhängare, ibland med ett frustrerat leende hos lite mer stressade anhängare, ibland med en svårtolkad min hos resignerade motståndare, ibland bara som ett torrt konstaterande hos utomstående som upphört att förvånas.

Holmlund är Holmlund. Det är en sådan där ordvändning man tar till när man inte har ork att gå in djupare på något som är för komplext och snårigt att bena ut, men ändå gör ett försök att sammanfatta essensen.

Holmlund är Holmlund säger sossar, som inte vill utveckla det vidare, men inte heller vill förneka att det hela är komplicerat. Holmlund är Holmlund säger allianspolitiker, och menar det inte enbart negativt.

Holmlund är fortfarande Holmlund, det ska jag fan visa, tänker kanske även Holmlund själv ibland, belåtet, och drar iväg en blogg.

Holmlund är Holmlund, på gott och ont. Det uttrycker både en djupare sanning, som umebor måste förklara för dem som bara tittar hit när något klavertramp skett, och ett djupare självbedrägeri, som folk utifrån måste påpeka blir just ett självbedrägeri när staden rycker för snabbt på axlarna.

Ni må tro det om ni vill, men jag kommer ofta på mig själv att – i samtal med människor som bara känner till Lennart Holmlund från hans mest uppmärksammade blogginlägg – om inte försvara, så att åtminstone rejält nyansera bilden av honom som politiker.

Jag brukar rekommendera att man lyssnar på honom när han är förberedd i fullmäktige istället för att läsa hans spontana utfall, att man studerar honom som en pragmatisk samarbetspolitiker i sak istället för omdömeslös utspelsdebattör. Då anar man de distinktioner som väljarna i Umeå tvingats göra, även om sådana distinktioner blivit allt svårare, kanske omöjliga, att upprätthålla i de sociala mediernas epok.

Det finns trots allt skäl till att han vunnit så många val, även när irritationen över hans sätt att uppträda kokat ända inne i den lokala partitoppen. Att söka analysera de skälen är inte att försvara något, och inte att rekommendera något för Holmlunds efterträdare, men nödvändigt för att inte diskussionen ska bli helt förljugen. Många som skakar i kroppen av ilska över hur Holmlund ”håller på” har själva röstat för att behålla honom som kommunens ledande politiker, av helt andra skäl. Och det är pudelns kärna.

Man måste, även när porträttet är nedstänkt av ett nytt utspel, se alla Holmlunds olika skepnader, de motstridiga känslor han väcker hos omgivningen, hos väljare, medier, partikamrater, politiska motståndare – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – för att kunna ge en begriplig bild av Umeås politiska liv de senaste sjutton åren. Ser man bara bloggaren Holmlund är det lätt att dra slutsatsen att Umeå är en politiskt obegriplig stad. Men Holmlund har varit som en politikens ”Sex roller söker en författare”.

* Där finns det vanligtvis pålästa, kompetenta kommunalrådet som håller koll på regelverket och slantarna, som är vettig i talastolen, som vågar säga ifrån, som inte lovar för mycket och som många medborgare i grunden litar på. Mittensossen med hyfsat balanssinne. Det blir fel ibland, men inte värre än i andra kommuner. Holmlund i kommunstyrelsen, Holmlund i fullmäktige – det är, erkänner även kritiker, hans bästa arenor.

* Där finns den traditionella kommunalpampen, som tillsammans med några andra mäktiga män inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet styr, ställer och domderar, dunkar varandras ryggar och blir vansinnigt vreda när de inte får som de vill eller möter motstånd. Det komplexet är en osund maktsfär – med hårda nypor – som fler borde kritisera, och färre borde romantisera i förlegad starka män-nostalgi.

* Där finns den sanslöse bloggare och utspelspolitiker som låter käften och fingrarna på tangentbordet löpa, som förgrovar debatten med okunnigt skäll, innan omdöme eller rådgivare har en chans att hinna reagera. Det är den som uppmärksammats mest det senaste året, på ett mindre smickrande sätt för Umeå.

Min tanke om Lennart Holmlunds senaste, nu omredigerade, blogginlägg från i torsdagskväll, där han jämställde centerpartiet med den tidigare apartheidregimen i Sydafrika, är att det för inte minst socialdemokrater borde upplevas som djupt stötande. Genom att smaklöst dra in det historiska exemplet i en inrikespolitisk vardagsträta så banaliserar, förringar och devalverar Holmlund betydelsen av den långa kampen mot apartheid, i vilken ju de svenska socialdemokraterna spelade en viktig och stolt roll. Socialdemokrater med känsla för sitt partis historia borde stå först i raden av kritiker av inlägget.

Kanske var det någon som internt påpekade det oacceptabla för Holmlund och tvingade fram omredigeringen. Jag hoppas och tror det, och att flabb-flabb-ryggdunkarna var få i det här fallet.

*  Där finns kommunalrådet som i en politisk värld där en liten storm kan ge många politiker stora darren och skrämma dem på reträtt säger vad han tycker, ger klara besked och väldigt sällan backar från ett givet besked. Många medborgare och aktörer utanför politiken som har med Holmlund i hans formella roll som kommunalråd att göra uppskattar det, att ett handslag är ett handslag som gäller. De skiter, grovt uttryckt, i vad han skriver på någon blogg.

Skepnaderna är många. Så komplicerat är det. Stackars umeväljare, de har inte haft det lätt. De har röstat på en Holmlund som de gillat bättre än alternativen, men har fått flera Holmlund till på köpet, i helt andra roller, som de gärna hade avstått från.

Det viktiga, när slutet på hans era vid makten närmar sig, är kanske att försöka lära för framtiden av de här snart tjugo åren. Vad ska tomrummet som Holmlund kommer att lämna efter sig när han avgår fyllas med? Socialdemokraterna har, förhoppningsvis, lärt sig mycket på vägen. Oppositionen borde ha lärt sig en hel del. Medierna har lärt sig åtskilligt. Och medborgarna har fått en djupare insikt om att lokala politiker inte enbart är beslutsfattare, utan i vissa roller mer än så.

Nej, Holmlund är inte bara Holmlund.