Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.
——————————————-
När hjärtat bultar hårt av fel orsaker
På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.
Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.
Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.
Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.
Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.
Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.
Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.
Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.
Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.
”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit
Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.
Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.
Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.
Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.
Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.
