Min lördagskrönika den här veckan handlar om LO-ledningens plumpa valaffischer och självförvållade marginalisering, behovet av starka, fristående fackföreningar i samhällsdebatten och vad som utmärker framgångsrika intresseorganisationer.
——————————————————–
LO-ledningen marginaliserar sig själv
LO-ledningens självförvållade marginalisering i svensk samhällsdebatt är en av de anmärkningsvärda, och trista, förändringarna det senaste decenniet.
Många av de stora, i valrörelsen relativt försummade, frågeställningar som kommer att kräva långsiktiga politiska beslut de närmaste åren behöver belysas intensivt av både fackföreningar och näringsliv för att politikerna ska få ett kvalificerat beslutsunderlag.
Socialförsäkringarnas utformning, med nivåer och tak som upprätthåller generell välfärd, arbetstagares rättigheter och inflytande på en snabbrörlig, mer flexibel och småföretagarbaserad service- och tjänstemarknad, eventuella förändringar av pensionsåldern när det demografiska trycket på trygghetssystemen ökar, det livslånga lärandet genom vidareutbildning under växelrika yrkesliv, regelverk för arbetskraftsinvandring och globala arbetsmarknader – överallt behövs idéburna, moderna, obundna fackföreningars analyser, perspektiv och, delvis, vakthållning.
LO-ledningen däremot verkar, tyvärr, inte redo att bidra med särskilt mycket. Den är upptagen med annat. Att just LO, som på fredagen presenterade sina valaffischer, satsar nio miljoner kronor på en utpräglat negativ kampanj – med plumpa, desperata och nedsättande personangrepp på allianspolitiker som enda tema, utan något eget budskap i övrigt – symboliserar en organisationsledning som tappat perspektiv och verklighetsförankring, och som inte är intresserad av någon annan roll än den som socialdemokratiskt kampanjmaskineri.
Vilken syn har LO-ledningen på den stora andel av de egna medlemmarna som inte röstar just socialdemokratiskt eller inte tycker att andra politiker än socialdemokrater med automatik är helsjuka, dunderdumma, megafel eller knaslåga?
Även om LO:s ledande representanter blir helarga och väldigt aggressiva när detta faktum påtalas – möjligen en förklaring till att få inom organisationen känner det meningsfullt att yttra åsikterna högt – så är det en fråga även många LO-medlemmar ställer sig. Några ger sitt eget svar genom att lämna organisationen, eller genom att avstå medlemskap. När man söker förklaringar till det väldiga medlemstapp som LO-förbunden drabbats av de senaste åren, är det en aspekt som inte kan tänkas bort.
Men även om sjunkande anslutningsgrad till fackförbund är ett problem i sig, så är det även i många andra avseenden tråkigt när en tidigare respekterad och tung röst, som behövs för balansen ioch nivån på samhällsdebatten, år från år tappar i anseende och relevans.
Den tvångsmässiga och mot oliktänkande internt intoleranta partipolitiska kopplingen har alltid belastat LO, men den vägdes under större delen av 1900-talet upp av ansvarstagande för medlemmarnas väl, och av gedigna rapporter, utredningar och analyser med stort värde för och inflytande på hela debattklimatet.
I det svenska välståndsundret fanns LO:s kvaliteter som arbetsmarknadspart och som samhällsdebattör med som en förklaringsfaktor. Sverige hade fackförbund av världsklass.
När Wanja Lundby-Wedin i går försökte förklara att de primitiva personangreppen på allianspolitiker inte ska ses som negativt kampanjande, blev det uppenbart att LO-ledningen för tillfället inte förmår eller har ambitioner att spela en sådan roll i 2000-talets Sverige.
LO:s nedgång handlar inte om att fackföreningar som sådana tappat mark i svensk samhällsdebatt. Så är inte fallet. TCO och SACO är exempel på fackliga sammanslutningar som snarast ökat sitt inflytande och anseende under samma period. Skillnaden mellan dem och LO är att de förra undvikit att institutionalisera och formalisera partipolitiska låsningar. De visar därmed större respekt för att medlemmar i en fackförening kan ha skiftande partipolitiska sympatier, inte minst i ett land där skillnaderna mellan partierna och regeringsalternativen trots allt är ganska måttfulla.
Även ett antal av LO:s egna, enskilda medlemsförbund har fortsatt en stark ställning, i synnerhet på sina respektive arbetsmarknadsområden, men även som aktade aktörer därutöver.
Fackförbund och fackliga sammanslutningar spelar alltså i allra högsta grad fortfarande centrala och viktiga roller i det offentliga samtalet. Och det är av stor betydelse för samhällsdebatten, i synnerhet i ett land med många folkrörelsestrukturer i behåll och med de arbetsmarknadsmodeller och avtalstraditioner som Sverige har. Det behövs när tunga parter på arbetsmarknaden investerar i kampanjer och samhällsdebatt, en balans och hyfsad jämvikt mellan dem för mångfald och pluralism.
För det finns en kålsupardimension i detta, som inte får glömmas bort när kritiken mot LO preciseras. Näringslivets intresseorganisationer har inte samma strikta kopplingar till ett enskilt parti som LO, men har traditionellt haft och har uppenbara maktpolitiska mål med sin opinionsbildning, sina kampanjer och tankesmedjor.
De senaste decenniernas investeringar i opinionsbildning från Svenskt Näringslivs, och dess föregångares, sida har sitt ursprung i regeringsfrågan, löntagarfondsdebatten, sjuttiotalets radikalisering och en önskan att bryta socialdemokraternas makt över dagordningen.
Kampanjerna från näringslivet syftar också till att förskjuta samhällsdebatten åt håll som färgar valresultat. Och deras mer fria tankesmedjeverksamhet i form av exempelvis Timbro har ofta befunnit sig ute i ett abstrakt gränsland mellan konservatism och nyliberalism, utan särskilt stark förankring i de flesta medborgares, eller företagares, vardag.
En företagare i Norrlands inland med låt säga vänsterpartistiska sympatier och samtidig anknytning till Svensk Näringsliv har med säkerhet inte lätt att öppet invända mot hur hans eller hennes organisation prioriterar i sin budget. En bred organisation kan aldrig komma ifrån det dilemmat.
Men skillnaden är att LO-ledningens hela utgångspunkt, första tanke och prioritering är fokuserad på en enda partiapparat och dess makt – dogmatiskt, oavsett omständigheter.
Framgångsrika intresseorganisationer är idéstyrda, och välkomnar när deras idéer tas över av nya aktörer, när idéerna får nya fästen. LO-ledningen, däremot, är istället fientligt inställda till de flesta utanför den socialdemokratiska partiapparatens sfär, oavsett vad dessa “fiender” gör, står för eller hur starkt stöd de har på medlemsnivå inom LO-förbunden.
LO-ledningen vill inte sprida idéer och företräda sina medlemmar, utan vill säkra makt åt en enskild partiorganisation. Det är problemet. Så slutar det, när ett val närmar sig, i grova påhopp på politiker som många av de egna medlemmarna har ganska stor respekt för. LO sällar sig i sin nya kampanj till dem som i liknande primitiv stil med rena personangrepp sökt sänka Mona Sahlin och Maud Olofsson, för att ta de två mest angripna politikerna inom respektive regeringsalternativ. Det är på den låga nivån LO-ledningen väljer att agera.
År 2010 är det en förlegad modell. Därför marginaliseras LO-ledningen. Därför förlorar den stöd och anseende.
Det är en förlust för svensk samhällsdebatt, vid en olycklig tidpunkt när behovet av idéburna, nytänkande och obundna fackföreningar är stort.
