Etikett: lokalpolitik

Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

Av , , Bli först att kommentera 15

Kommer någon att ropa ut över Rådhustorget: jag kandiderar! Det frågar jag mig i den hör lördagskrönikan, som önskar sig att några av de ledande socialdemokraterna i Umeå som förekommer i spekulationerna om vem som kommer att efterträda Lennart Holmlund så småningom, sannolikt efter nästa val, ska berätta i god tid och öppet att de vill.

Krönikan diskuterar också lite kring folkrörelsedemokratins problem, varför ett sådant scenario tyvärr är osannolikt i de flesta partier och vad norrländsk lokalpolitik – hädelse, hädelse! – kan lära av amerikanska primärval.

——————————————————

Ropa över Rådhustorget: jag kandiderar!

Skulle björkarna tappa löven, glasburen på Rådhustorget spricka, Standing man springa skrikande i riktning mot Vännäs, Gammliabacken lägga sig platt eller Umeälven plötsligt vägra flyta ut i havet om en eller – djärva, hädiska tanke – flera stycken ledande socialdemokrat(er) i Umeå redan nu gick ut i god tid och anmälde intresse av att om några år bli Lennart Holmlunds efterträdare?

Att det skulle resultera i en intern åthutning, inte från Holmlund, men från Janteföreträdare, på nästa partimöte (och att jag som journalist skulle ha svårt att motstå frestelsen att enligt standardformulär 1A spekulera om det som en misstroendeförklaring mot Holmlund och därmed förytliga debatten) förutsätter jag, men vad skulle de lokala väljarna tycka?

Det är svårbedömt, eftersom det i princip aldrig sker i svensk kommunpolitik, och mycket sällan på nationell nivå, att en politiker – det gäller de flesta partier – är öppen om att han eller hon kandiderar till något innan allt redan är klarlagt internt.

Ibland, som inför socialdemokraternas senaste partiledarval, går den under täcknamnet ”valberedning”, men annars finns den inte nedskriven någonstans, en av den svenska politikens heliga paragrafer: ni skola inte säga högt att ni vill. Ändå är den paragraf 1 i svensk partipolitik, när ledande positioner ska tillsättas.
Problemet, förutom Jantelagens allmänt nedbrytande och bortstötande effekt, är att om du inte får säga högt att du vill, så får du heller aldrig chansen att i rimlig tid och som inbjudan till öppet meningsutbyte säga vad du vill.

Och den som påstår att det är ointressant vilken enskild politiker som innehar en ledande post, att partitillhörigheten är det enda relevanta, har inte bara en tveksam människosyn, utan också en djup okunnighet om hur politik och organisationer fungerar. Ofta har det större betydelse för politikens innehåll och prioriteringar vilka enskilda politiker som väljs inom ett parti, än vilken koalition som får majoritet.

Svensk politik skulle vinna i demokratisk trovärdighet, både nationellt och lokalt, om det blev mer vedertaget och uppfattades som mindre dramatisk att enskilda politiker, eller medborgare utan partipolitisk bakgrund, säger högt att de eftersträvar en viss position, ansvar och makt. Förr eller senare måste attityderna förändras om inte den folkrörelsebaserade demokratin helt ska utarmas på aktiva medborgare och partierna sakna kontakter ut i det omgivande samhället. Någon måste bryta den marken.

Tänk om Åsa Ögren, Christer Lindvall, Hans Lindberg, Marie-Louise Rönnmark eller några av de andra lokala socialdemokrater som då och då förekommit i spekulationerna om Holmlunds efterträdare kallade till ett öppet möte, lite – åh, detta hädande! – i amerikansk primärvalstil, höll ett programtal om Umeås framtid och sa: jag vill och det här vill jag.

Jag tror inte bara att det skulle inge långt större respekt än de partiaktiva befarar, jag tror också att det skulle långsiktigt berika och demokratiska den lokala debatten på ett sätt som vi traditionalistiska folkrörelsesentimentalister hittills inte vågat erkänna.
Säg öppet att ni vill ta över, och jag lovar rakt upp och ner här för egen del att inte skriva en rad om att det skulle vara ett misstroende mot någon. Det som i dag låter helt verklighetsfrämmande, är faktiskt något som brådskar om svensk folkrörelsedemokrati ska ha en framtid.

Nu hör jag redan invändningarna: vi ska inte ha någon amerikanisering av svensk politik, och då rakt inte av norrländsk lokalpolitik. På det vill jag svara: ska vi ha en amerikanisering av svensk politik, och i synnerhet av norrländsk lokalpolitik, på någon punkt, så är det just den: att kandidater berättar öppet och i god tid inför ett val, att de söker väljarnas stöd, och att kandidater tas fram i transparenta processer.

Man kan göra sig lustig över det oproportionerligt stora intresse som visas i Sverige redan för amerikanska primärval, medan inte ens stora inrikespolitiska händelser i exempelvis Frankrike, Tyskland, Storbritannien eller Spanien får mer än pliktskyldiga notiser, trots att de senare vanligtvis har långt större betydelse för Sverige – via det europeiska samarbetet.

Att de franska socialisterna hamnat i tidsnöd och stora bekymmer sedan deras tilltänkte presidentkandidat Dominique Strauss-Kahn gripits misstänkt för våldtäkt i New York, och vilka konsekvenser det kan få för det franska presidentvalet nästa år och därmed för Frankrikes uppträdande i EU, har inte analyserats mer än notisartat.
De tyska socialdemokraternas interna debatt om tänkbara förbundskanslerkandidater eller de tyska grönas motsvarande debatt, är inte heller något som renderar uppmärksamhet, trots att betydelsen av sådana diskussioner förmodligen är minst lika viktiga för Sverige som startfältet inför republikanernas primärval i New Hampshire.

Det finns många orsaker till att amerikansk inrikespolitik fascinerar över Atlanten, en av dem är med säkerhet öppenheten när det gäller politikers kandidaturer, personligheternas närvaro och utrymme.

Man kan och bör ha många invändningar i övrigt mot amerikansk politik och hur amerikanska valrörelser fungerar, och några av de invändningarna gäller lika mycket svenska valrörelser, men formerna för hur kandidater väljs i öppen process och tvingas presentera sig för väljarna, är föredömliga i jämförelse med den grova karikatyr av folkrörelsedemokrati som de svenska partierna står för – lokalt som nationellt. Och den amerikanska debatten är, tvärtemot vad som ofta påstås, generellt inte ytligare eller grövre än en normal svensk valrörelse dominerad av tomma floskler och överdrifter.

Den stämning av hemlig byråkratism, internt smussel och nervös Jantehysteri som de flesta svenska partier utvecklat kring sina interna val har inte ett skvatt med lokala folkrörelsetraditioner att göra. Tvärtom, de är ett förräderi av de ursprungliga drivkrafterna bakom både föreningsliv och folkbildning.

Folkrörelsedemokratin avsåg aldrig stå i motsättning till personligheternas och de enskilda människornas betydelse, vilja och rätt att ta plats, utan syftade tvärtom till – i kamp med den starkes eller brutales tidigare rätt – att befria dem, ge dem större utrymme. Svenskt partiväsen är dåligt på det i dag.

Inte vore det så farligt om en lokalpolitiker i Umeå ställde sig på Apberget och istället för att först fråga en valberedning om lov ropade ut över Rådhustorget: jag kandiderar!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Partierna borde våga vara eljest i lokalpolitiken

Av , , 2 kommentarer 6

Den svenska samhällsdebatten och idédebatten är mer regionaliserad än vad man kan tro om man stirrar sig blind på riksmedia. Men att många ändå stirrar sig blinda på riksnivån, inte minst de politiska partierna inför val, gör att de lokala debatterna hämmas i onödan när partier lokalt försöker kopiera dramaturgi och retorik från den nationella politiken, trots att den ofta inte passar alls. Kring detta funderar jag i den här krönikan. Niklas Eriksson har en som vanligt sevärd teckning på temat i papperstidningen.

————————————

Partierna borde våga vara lite eljest i lokalpolitiken

Storuman är inte Bjurholm. Vännäs är inte Sorsele. Västerbotten är inte Skåne. Umeå är inte Stockholm.Teg är inte Sävar. Det är inte samma socialdemokrater här som där, inte samma moderater, inte samma vänsterpartister, inte samma folkpartister.

Skillnaden är stor mellan en valrörelse nationellt koordinerad uppifrån och praktisk kommunpolitik utformad av företrädare lokalt. Lokala idétraditioner, samhällsproblem, personligheter och ekonomiska villkor skiljer sig åt så mycket att det blir omöjligt att passivt kopiera en dramaturgi och rollfördelning från rikspolitiken. Det skär sig.

Partierna är inte nationellt enhetliga. De färgas av sina lokala företrädare och av regionala förhållanden. Skillnaderna i attityder och prioriteringar kan vara vida från ort till en annan, utan att partisymbolerna växlar. Väljarna är alltid först med att genomskåda försök att hävda motsatsen.

Partierna är inte ens lokalt enhetliga. Ibland kan det bli smärtsamt tydligt när intern enighet om rikspolitikens huvudfrågor före ett val ersätts av djup intern oenighet om de lokala stridsfrågorna efter ett val. Det är bara att svepa snabbt över kommunpolitiken i Västerbotten under 2000-talet för att se hur nationella koalitionsmönster, och den interna enigheten inom partierna, bryter ihop inför lokala villkor: Storuman, Vilhelmina, Vännäs, Vindeln, Dorotea, Sorsele, Umeå… Fortsätter man en vandring runt landet visar det sig att den ena kommunen väldigt sällan är den andra lik.

Allt detta är i sig helt oproblematiskt, jag skulle rentav vilja hävda positivt. Problemet är att partierna alltför ofta, framför allt i valrörelserna, låtsas som om rikspolitikens motsättningar, fiendebilder, vänskaper och retoriska standardrepertoar har jätterelevans även för lokala frågor. Det är som om modet att avvika från det nationella mönstret sviker. Det gör att de kommunala debatterna inför valet styrs i alldeles för hög grad av riksfrågor som kommunalvalen inte handlar om. Väljarna får svårt att se var de lokala konfliktlinjerna egentligen går, vilka som egentligen företräder en gemensam syn och vilka som utgör alternativ till majoriteten, i lokala utvecklingsfrågor.

Lokala frågeställningar får inte chans att mogna inför öppen ridå och debatt på det sätt som riksfrågor ofta faktiskt får. Det gör också att legitimiteten i beslut om lokala frågor som gömts undan snarare än lyfts fram när partierna bett om väljarnas förtroende, för att sedan dyka upp igen efter valet utan att det riktigt går att se utifrån var de mognat, blir svagare än nödvändigt.

Framför allt är det att frånhända sig lokal inflytande över samhällsdebatten till riksnivån, på ett slarvigt och föga givande sätt. För trots en fixering vid nationell politik är makten över dagordningen mycket mer regional än man kan tro.

Vill man förstå hur agendan sätts i svensk samhällsdebatt – den som är djupare och mer långsiktig än det skum på ytan som rubriken och trenden för dagen utgör – måste man se hela det kretslopp som pågår runt om i landet, ofta i medial tysthet. För det finns inte bara en debatt och en dagordning. Oavsett vad man tror om folkrörelsemodellens framtid är Sverige fortfarande ett land starkt präglat av gamla men påfallande flexibla folkrörelsestrukturer.

Den som stirrar sig blind på bara riksmedia kommer att ha full koll på hur solen blänker i kyrktuppen – platsen där alla blickar kan mötas – men sämre insikter om vad det talas om, vilka frågor och idéer som är i långsam rörelse på torget nedanför.

Ser man inte den vardagliga opinionsbildning och det lågmälda idéarbete som utgörs av lokala diskussioner, projekt, utbildningar och föreläsningar i föreningar, i organisationer, på arbetsplatser, på högskolor och i studieförbund kommer man inte att förstå en del förändringar i samhällsklimat, opinioner eller valresultat.

Där, i kärva folkrörelsestrukturer, i dag berikade av allt starkare lokala perspektiv i de sociala medierna, sätts lokala och regionala agendor hela tiden, som kan skilja sig kraftigt åt från dagens snackis i Stockholm, men också från dagens snackis i grannkommunen eller grannlänet. Där pågår lokala idédebatter som via traditionella kanaler sipprar genom systemet och så småningom strömmar samman i nationella opinioner och stämningslägen.

Den regionala mångfalden i svensk politik har alltid varit stor. Så är det fortfarande. Nyanser skiftar från ort till ort, ibland från by till by. Stråk i landskapet, näringar och livsvillkor återspeglar ideologiska stråk i den politiska debatten. Helheten blir synlig efterhand.

Det är inte hela sanningen om hur agendan sätts eller hur idéprocesser ser ut i samhällsdebatten. Riksmedia spelar självklart en samordnande, riktgivande roll. Intressekampanjer formgivna av lobbyister kan ha ett väldigt stort inflytande i enskilda sakfrågor. En del agendor sätts som alltid högt uppe i makthierarkierna och i slutna rum utan någon som helst vare sig öppen debatt eller lokal närvaro. Men det är ett friskhetstecken för demokratin att samhällsdebatten inte går att förutse utifrån riksperspektivets minsta gemensamma nämnare och att makten över dagordningen är regionaliserad.

Men det inbillade tvång partierna upplever att inför val söka följa en nationell dramaturgi och retorik även lokalt gör att de lokala idédebatterna hämmas och att den nationella samhällsdebatten blir mer enkelspårig än den skulle bli om den regionala mångfalden bejakades starkare.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Västerbotten är av det krokiga virket

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite liberal idéhistoria och politisk filosofi med ett par funderingar kring lokal- och regionalpolitik:

———————————–

Västerbotten är av det krokiga virket
 
”Av så krokigt virke som det människan är gjord av, kan ingenting helt rakt snidas”, skrev filosofen Immanuel Kant.
 
Bilden tas ofta som utgångspunkt för resonemang om vad som utmärker en liberal samhällsanalys i motsats till utopiska eller totalitära samhällsvisioner.

Den liberala människosynen bygger på en nykter insikt om att motsättningar, konflikter, motstridigheter och spänningar är ofrånkomliga, ofta rentav välkomna, i mänskliga miljöer. Det öppna, pluralistiska, demokratiska samhället försöker hantera och leva med dem. Utan konflikter kan det inte finnas något mänskligt samhälle, som Karl Popper formulerat det.
 
Liberalismen vill inte spänna fast, räta ut, hamra rätt och hyvla till människan efter någon utopis stränga instruktionsbok och obevekliga måttstock. Och fasar inför konsekvenserna av sådana försök.
 
Förankrad i förnuftstänkande och upplysning är den liberala ansatsen (till vilken givetvis även många socialdemokrater och konservativa under andra beteckningar på avgörande sätt bidragit) att söka förvandla själva det fria, rationella, prövande och kritiska mötet mellan idéer, erfarenheter och viljor till en drivkraft för utveckling och mödosamt framåtskridande.
 
På det sättet kan också de ofrånkomliga konflikterna trots allt hållas begränsade inom en ram av demokrati, grundläggande tolerans och rättsstat.
 
 
Totalitära samhällen och slutna utopier däremot, vars förverkligande alltid får helga de brutala medlen, söker på olika sätt skapa en ny, rätlinjig, enhetlig människa. Därför slutar det alltid med att totalitära regimer söker avlägsna individer som inte passar in och söker utplåna spänningarna, egenheterna och mångfalden som är ofrånkomliga i det öppna samhället. Den yttersta konsekvensen blir alltid människor kvästa och plågade under regimernas våld.
 
 
Den nyligen bortgångne tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf funderar i sin bok ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser)” (2006) om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra intellektuella ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism, fascism, maoism och andra antiliberala ideologier.
 
Vad utmärker de intellektuella, de engagerade betraktare, i historien som håller fast vid en liberal grundhållning även i totalitära tidevarv? Det frågar sig Dahrendorf och ger ledtrådar i ett tänkvärt och nyanserat, ofta överraskande, resonemang som med ständiga reservationer tar avstamp i de fyra klassiska kardinaldygderna: mod, rättrådighet, vishet och måttfullhet. Boken är synnerligen läsvärd, jag rekommenderar den varmt.
 
Kants bild av människan som krokigt virke återkommer även hos Dahrendorf, i samklang med Poppers argumentation i ”Det öppna samhället och dess fiender”.
Den liberala hållningen ställs i kontrast till allehanda drömmar i idéhistorien om den slutliga enigheten, det perfekta kollektivet, den enda objektiva sanningen, det svunna paradiset eller det framtida lyckoriket där motsättningarna inte fanns eller kommer att upphöra/avskaffas. .
 
Utmaningen för det liberala samhället är att skapa institutioner och ramverk som kan hantera motsättningarna utan att hota de centrala friheterna. Ändamålen kan inte tillåtas helga medlen.
 
 
Tar man ett skutt från sådana här grundläggande tankegångar ur den liberala idéhistorien till dagspolitiken, inte minst på lokalt och regional nivå, finns det många paralleller. Hur ofta kväljes inte politiska debatter med lokal eller regional tyngdpunkt av floskler om att man måste ”sluta käbbla och börja arbeta tillsammans för kommunens bästa”, att man ska ”tala väl” om sin stad eller sitt län, ”umeborna tycker” ditt eller datt eller att nu ”måste vi sluta oss samman och stå upp för vår ort”.
Som funnes det en given högre enighet eller sanning om hemortens bästa som de lokala debatterna, meningsutbytena, grälen och motsättningarna till vardags döljer och trycker ned.
 
Det är nonsens. Det finns inget objektivt ”bästa” för en kommun. Och det är naivt och odemokratiskt att kräva uppslutning bakom villfarelsen att detta ”bästa” (som inte existerar) skulle uppstå i all sin glans bara alla kom överens.
Talet om kommunernas bästa i absoluta termer gör långt mer skada än nytta. Ropen på mindre debatt och mer körsång i de lokala församlingarna är i grunden antiliberala. Även den enskilda kommunen är av krokigt virke. Hanteringen av, inte avskaffandet av, spänningarna, motstridigheterna och mångfalden är framstegets källa.
 
Det betyder inte att man inte i exempelvis kommunalpolitiken ska försöka komma överens och hitta bred samstämmighet bortom överkomliga motsättningar. Självklart ska man göra det. Men pragmatiska kompromisser som inte grundar sig på föregående debatt mellan olika egensinniga viljor och klart formulerade, ursprungliga ståndpunkter är livsfarlig, även för små kommunerna.
 
Att det finns en anda i sig, låt säga en Umeanda, säger inte så mycket. Om den blir framgångsrik eller hämmande, beror på vilken grundhållning och människosyn den vilar på.
 
 
Ett till exempel: det talas allt mer om motsättningar mellan stad och landsbygd i Sverige, mellan storstäderna i södra landshalvan och kommunerna i Norrland, om en klyfta som växer. En studie från SOM-institutet i Göteborg, ”Medierat centrum – marginaliserad idyll. Svenskarnas föreställningar om stad och land”, av André Jansson, har stimulerat den diskussionen ytterligare på ett intressant sätt på ledarsidor och fristående bloggar. Diskussionen är nyttig, och delvis mycket givande, men full av antiliberala fallgropar för den som inte ser upp när de djupare studierna går över i mer korthuggna sammanfattningar.
 
Trots att jag finner stad-land-frågor spännande känner jag alltid visst motstånd när de formuleras i termer av motsatser och kollektiva enheter.
 
Ofta illustreras den påstådda klyftan mellan storstäderna och landsbygden med kartor där regionala valresultat sammanfattas i antingen blått och rött. Även regionala attityder, på alla möjliga områden, beskrivs gärna i antingen-eller-termer. Stora områden stämplas med etiketter som handlade det om relativt enhetliga kollektiv. Så tycker norrlänningen, så tycker nollåttan.
 
Vi som bott i både storstäder och i glesbygd vet att sådana stereotyper sällan tål många minuter i sällskap med verklighetens obändiga individer i innerstaden, i förorten, i byn och i stugan. De gör den lokala mångfalden stor orättvisa, och leder tankarna fel. Jag tror att det är på sikt negativt, inte minst för Norrland, att acceptera, eller rentav söka bejaka, sådana darrhänt kollektivistiska beskrivningar av landets regioner.
 
Norrland är av krokigt virke. Västerbotten är av krokigt virke. Överallt är det en styrka. Bejaka det istället för de oliberala stereotyperna.