Etikett: Loriot

Jippi – det blev inget fiasko

Av , , 1 kommentar 4

Var klimattoppmötet i Durban en framgång eller ett misslyckande? Den största framgången var att ett fiasko undveks. I övrigt var slutresultatet magert och vagt. En liten krönikekommentar.

Loriot som citeras nedan, bör kanske tilläggas, var en legendarisk tysk tv-komiker, med en ställning ungefär som Hasse och Tage i Sverige.

——————————————————

Jippi – det blev inget fiasko

”Politik”, sa den nyligen avlidne tyske komikern Loriot en gång, ”betyder, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i. Jag kan sammanfatta min politiska ståndpunkt i några korta ord: För det första det som säger sig självt under förutsättning att, för det andra, och det är vad vi är skyldiga våra väljare, för det tredje det koncentrerade innehållet som kärnpunkt i ett framtidsinriktat partiprogram. ”

Orättvist som generell beskrivning, men stundom träffande.

Ett historiskt toppmöte, betraktat på samma sätt, är när deltagarna är eniga om att det föreligger något som under omständigheterna går att definiera som något annat än oenighet, och därför kan beskrivas som motsatsen till det man borde ha undvikit, alltså oenighet, om man bara hade kunnat bli överens, fast man nu lyckades, eftersom man gemensamt beslutat att fortsätta tala med varandra om vad enigheten skulle kunna bestå i, senare.

Klimattoppmötet i Durban var, i det avseendet, historiskt. Man enades om en arbetsprocess med sikte på ett nytt klimatavtal 2015, som ska ha fått full effekt 2020. Störst förhoppningar knyts till att även USA, Indien och Kina anslutit sig till färdplanen, vilket med rätta kan beskrivas som en framgång för EU, som varit pådrivande.

Men fyra år är mycket lång tid i en fråga som kan förändras snabbt av inrikespolitiska händelser och opinionsskiften i enskilda länder. Och det kostar inget för länder att förbinda sig att fortsätta samtala om ett framtida avtal.

De största utsläppsländerna ville undvika att framstå som sabotörer av förhandlingarna, så de gick med på något som inte förbinder dem till särskilt mycket alls. Någon garanti för att en uppgörelse blir av till 2015 är det inte. Och för varje år går värdefull tid förlorad.

Mötet i Durban kan alltså bara beskrivas som en framgång, om man betraktar det mot bakgrund av de mycket låga förväntningar som fanns.

Det slutade inte med ett fiasko och mynnade inte i djup oenighet. Till överenskommelser om nya bindande uppgörelser kring utsläppsminskningar, som en fortsättning och utvidgning av Kyotoprotokollet, är vägen trots det fortsatt snårig.
Även kring genomförandet av de andra åtgärder som man enats om – exempelvis den gröna klimatfonden – förblir mycket oklart.

Ända firas den magra och vaga överenskommelsen som något historiskt i officiella bulletiner. Det dras en lättnadens suck både här och var. Sveriges miljöminister Lena Ek kommenterade spontant förhandlingsresultatet med orden: ”Det är helt underbart, detta vågade jag inte hoppas på.”

Ibland kan ett jubel mer handla om att ett fiasko uteblivit än om att en framgång uppnåtts.

Men ett klimattoppmöte, bör vi kanske lära oss, är framgångsrikt när, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i.