Etikett: Louise Munthe

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Louise Munthe, dotter till dåvarande landshövdingen i Västerbotten Gustaf Munthe, skrev under första halvan av år 1860, då hon var 15-16 år gammal, en dagbok om sitt liv Umeå. Den gav ut av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 under titeln: "En landshövdingdotter i Umeå. Louise Munthes dagbok från 1860" (Etnologiska institutionen, Umeå universitet).

Om Louise Munthes dagboksanteckningar handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

När Louise Munthe – femton år, på det sextonde, och sjuk i tbc – inledde sin nya dagbok i Umeå 1 januari 1860, var hon inte optimistisk:

”Jag fruktar att denna dagbok kommer att icke bli särdeles intressant, ty i Umeå passerar högst sällan något utomordentligt. Jag har sedan min återkomst från Stockholm gjort flera fåfänga försök att uppteckna vad som passerat, och alltid slutat upp av brist på ämnen”.

Louise, dotter till landshövdingen, längtade tillbaka till Stockholm, vissa dagar förmodligen så att det värkte lika mycket i bröstet av hemlängtan som av sjukdom.

Redan i första inlägget frågar hon sig om hon någon gång ska få återvända till huvudstaden. "Man önskar ibland att man kunde veta sina kommande öden, men det vore kanske icke så bra det heller.”

12 januari, dagen innan en planerad bal, utbrister hon:

”Få se om jag i morgon kan få något roligt att skriva om. Men jag fruktar att det blir väl bara, att jag får vara förargad över något, ty det är det vanliga. Ack om det vore i Stockholm som vi hade denna balen, vad det då skulle ha varit roligt. Ja, jag vågar icke tänka på hur förtjusande det skulle vara.”

Den 16:e januari suckar hon igen: ”Det enda som passerar om dagarna är att man stiger upp om mornarna och går och lägger sig om aftnarna”.

***

Hennes pappa hade blivit utsedd till landshövding 1856 – Louise fick komma efter senare – och förblev det till 1864 innan han fick samma position i Växjö och flyttlasset gick igen.

Det Umeå Louise såg omkring sig var ett annat Umeå än dagens. 1860 var Umeå en obetydlig norrländsk småstad med färre än 2000 invånare. Brandkatastrofen som skulle förändra allt var nästan 30 år bort. Stilla flöt umeälven – den inre och den yttre  under de decennierna.

Men kanske återfinns en del av stämningarna, drömmarna och de inre slitningarna hos dåtidens frivilliga och ofrivilliga umebor även hos många av dagens 117 000 invånare. Man är inte härifrån och längtar någon annanstans, eller man har vuxit upp här och längtar bort – och ändå trivs man förträffligt många dagar. Längtan och trivsel huller om buller. Och Stockholm, alltid ett samtalsämne.

Louise kämpade med Umeå, och med den nya miljön. Den manliga delen av Umeås finare kretsar verkar inte heller ha ansträngt sig över hövan att göra intryck:

”Jag har i dag med den allra största förtret tänkt på herrarna här i Umeå, hur de springa sin väg så snart danserna ta slut, precis som de vore jagade med piska, och då dricka och röka de, och komma sedan åter in och dansa, och lukta cigarr så, att man riktigt kan få kväljningar. Ja de är verkligen av det sämre slaget det hoppas jag ingen vill bestrida”.

Men för sin lärare, magister Waldenström, har hon varmare känslor, han lyser upp vardagen och ger henne nog en känsla av att ha rätt till andra kunskaper än dem som förväntas av henne. ”Ack det är det allra roligaste jag har när han är här.”

Louise låter ana en begynnande kamp för rätten till bildning och självständiga åsikter för unga kvinnor i ett stockkonservativt Sverige. Läsningen blir ett fönster ut mot världen, en väg till egna uppfattningar, ett friare rum i den dagliga rutinen. ”Att äta, läsa och sova, det är den största njutning man har i livet; åtminstone vet jag ingen större”.

Böckerna är viktiga. I en tidig dagboksanteckning nämner hon att hon läst i ”Hemmet och hjertat” av Grace Aguilar, och försvarar  läsningen mot vad man förstår är omgivningens skepsis.

”Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med litet lektyr emellanåt; man vill annars påstå att det icke skall vara nyttigt, att för mycket överlämna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, därför att man åsidosätter andra göromål och sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”

***

Men det är en tonårings dagbok i hög grad, det stormar i hjärtat. Louise mår dåligt ibland, går hårt åt sig: ”Jag har just idag tänkt efter vad jag är rik på – fel och svagheter. Jag är kall, stel, stolt, högfärdig, inskränkt, fåfäng, pretentiös, otillgänglig, lat, näsvis och häftig”. Hon känner ej kraft ”att övervinna alla dessa svagheter”.

Och att vara ny i stan hjälpte inte situationen. Hon blir ”riktigt ledsen” när hon får höra, kanske i skolan, att en del anser hon ser ”stolt ut”, alltså att hon beter sig förnämt och högfärdigt, för att hon inte besvarat en hälsning från några herrar som hon försäkrar att hon inte såg. ”Stackars jag, jag som alltid ansett högmod som en av människans största svagheter.” Hon gör sig själv förebråelser för att vara ”sämre än andra människor”.

***

En dramatisk händelse inträffar 19 april. På en fest kommer en kvinna så nära ljusen med sin klänning att den fattar eld, och elden sprider sig över till Louise klänning, och till ytterligare en klänning:

”Ögonblickligen och nästan medvetslöst sprang jag tvärt över ljusen igenom en brinnande skärm ut i salen med mina kläder uti eldflammor, men den stora mängd av herrar som där stod rusade emot mig så att lågorna släcktes.”

Räddningen kom i tid, hon skadas inte, och kan knappt tro den "oskattbara lyckan" att allt gick bra. Även för de två andra kvinnor som fick brinnande klänningar gick det väl.

***

Redan under det halvår man kan följa hennes tankar, märks ändå att hon börjar försona sig med Norrland. Hon beskriver vackra månskenspromenader. Då är det lättare att stå ut med kylan.

I slutet av april undrar hon hur våren har framskridit i Stockholm medan människorna i Umeå får trava i snön. ”Men”, tillägger hon plötsligt, ”nog trivs jag det oaktat ganska väl här i Norrland. Men man har väl icke rättighet och kan väl icke annat när man har så glada och sorgfria dagar som jag. Jag undrar mycket hur länge de ska få vara! Jag fruktar att de snart ska skymmas av moln ty aldrig får väl någon människa på jorden länge leva fullkomligt utan alla sorger. Likväl är jag tacksam för vad som är och njuter därav i rikaste mått.”

Dagboken – vars stavning jag här har moderniserat, och som gavs ut med intressanta kommentarer av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 – slutar vid midsommar 1860. De sista anteckningarna vittnar om hur Louise genom konfirmationsundervisningen gradvis drabbas av något som von Platen betecknar som en ”omvälvande inre upplevelse”, nästan en ”religiös kris”.

Von Platen skriver att ”den fördjupande religiösa känslan har som följd att dagboksskrivandet upphör. Det verkar som om hon nu har velat sysselsätta tankarna med högre ting än de små glädje- och sorgeämnen, som dittills gett stoff åt hennes journal.”

Dagbokens sista rad lyder: ”Jag känner ännu så tydligt Jesus i mitt hjärta.”

***

Louise repade sig från sin sjukdom och levde ända till 1922, då hon dog 78 år gammal, som änka i Växjö. Hennes man, överjägmästaren Carl Gustaf Göthe, hade avlidit redan 1907.

Säkert hade hon kluvna känslor för småstaden långt uppe i norr, som man brukar ha inför sina tonårsminnen. som man brukar ha inför sina tonårsminnen. Men kanske bevarade hon också ett par ljusa minnen av Umeå, där isarna bröt upp om våren. Den är i alla fall vacker, hennes anteckning från 18 maj, om hur de plötsligt ser rök från en ångbåt:

”Vi blev alldeles ursinniga av förtjusning. Vi visste icke att någon Ångbåt skulle komma så snart. Vi sprang ut på balkongen och upp på vinden för att riktigt kunna se, och efter en lång, och eftersom det tycktes mig oändlig tids otålig väntan visade sig ”Daniel”. Jag vet knappast något skådespel som kan jämföras med det, att här efter den långa vinterns slut se den första Ångbåten komma såsom ett vårens budskap. Jag är alldeles vild i afton av idel glädje.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,