Etikett: makt

Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar

Av , , 3 kommentarer 5

Veckans lördagskrönika:

Frustrationen. Det är en djup, våldsam frustration när tanken känns klar, idén relevant, budskapet viktigt, men orden att uttrycka det man vill få sagt – i alla nyanser, temperaturer och färger – inte vill infinna sig.

Alla som sökt deltaga i en diskussion på ett främmande språk med dem som har språket som modersmål, vet hur jobbigt det kan vara. Man stakar sig fram, man rodnar och blir irriterad på sig själv, och sen på de andra.
Man griper i nöd till de enklaste orden, som stora, klumpiga klossar bland det findetaljerade lego som förblir de andras privilegium.

Språket stannar på ytan, tankarna bankar förtvivlat i bröstet, men hittar ingen väg ut. De är instängda bakom en brist på ord och uttryck i det andra språket, en knapphet, en frånvaro av självförtroende, till slut kanske bakom en resignerad skam.

I värsta fall återstår bara tystnad, att dra sig tillbaka, att avstå från att försöka delta. Eller att ta till de allra mest övertydliga sätten att kommunicera.

***

In- och utvandrare har nästan alla ofrånkomligen upplevt den frustrationen, i värsta fall i en utsatt och kaotisk situation av öppen eller anad främlingsfientlighet. De som provat på utlandsstudier har gjort det, om än i mer skyddad och tolerant form.

Men klyftorna behöver inte alltid gå mellan olika modersmål, utan kan också inom ett och samma språk. Mellan dem som behärskar ett område och en speciell terminologi – elitens eller etablissemangets terminologi – som kan fördjupa och uttrycka sig i detalj, och dem som har lika starka känslor och övertygelser, men saknar orden att formulera och förmedla dem med.

***

Språk och makt hänger nära ihop. Och för dem som känner sig utstängda från en diskussion, på grund av språkligt utanförskap, kan grovheten bli ett sista medel, och ett slags rop på att bli hörda ändå. En del – inte allt, långt ifrån allt – men en del av det grova näthatet, kan rymma en sån dimension. Jag tror i alla fall att det är en underskattad social aspekt. I en del utfall, som verkar så avskyvärda, kan det bulta en vädjan om att egentligen få något helt annat sagt och berättat.

***

Mönstret återkommer i många sammanhang. Upplevelsen hos den som efter läsning säger: ”det var en bra bok”, och som på följdfrågan om varför svarar: ”för att den var bra”, kan vara precis lika intensiv och stark, bearbetningen av det lästa lika berikande, som upplevelsen hos den som skriver en hel avhandling om samma bok, och sätter in den i tusen kontexter.

Även om du inte kan beskriva en enda detalj eller känna igen ett enda instrument eller en enda popreferens, kan du njuta lika mycket av, eller tycka lika illa om, en konsert som om du kan hålla ett föredrag om varje ton ur ett musikhistoriskt perspektiv.

Du kan identifiera en tennisforehand, en golfsving eller en crosspassning i fotboll som lysande eller katastrofal, även om du inte kan bjuda på de tränade experternas uppsjö av finesser när du vill svara på följdfrågan om varför.
Känslorna och iakttagelserna, finns där, men makten och redskapen att delta i diskussionen efteråt saknas.

***

För samhällsdebatten, för kommunikationen mellan människor överhuvudtaget, går ovärderliga erfarenheter förlorade, när tankarna inte har orden att ta sig ut.
I den politiska debatten kan det bli förödande. I värsta fall blir det en rutin för politiska debattörer, att utgå ifrån att den grova terminologin är den enda som behövs, och att det andra är bättre att värna som ett privilegium.

Vad menar vi när vi talar om ”arbetslösheten”? Handlar det om långtidsarbetslöshet eller korttidsarbetslöshet? Är det arbetslöshet kopplad till en bransch, ett yrke, en region, ett kön, en ålder, ett invandrarskap? Ibland kan ju åtgärder mot en form av arbetslöshet, vara helt verkningslösa mot andra former av arbetslöshet. En debatt som stannar vid ”arbetslösheten” som enhetligt begrepp, är dömd att bli ganska ytlig och extremt övergripande, förmodligen meningslös.

”Skolan” är ett annat sånt begrepp. Vad syftar vi på, vilka åldersgrupper och klasser, vilka ämnen, vilka delar av skolans verksamhet, alla elever som klump eller dem med speciella behov i speciella situationer?

Det finns hundratals sådana exempel på politiska debatter som stannar helt på ytan, därför att för få kan följa med in i detaljer och nyanser, dit bara experter och initerade har tillträde.

***

Det är därför det är så viktigt att skolan ger alla barn ett ordförråd som spränger gränser, inte bekräftar dem, ger alla en tillgång till läsning och böcker, och en vana och ett självförtroende att våga formulera sig lite öppnare och lite mer blottat i en offentlig eller halvoffentlig situation.

Ambitionerna att på det sättet motverka att sociala och ekonomiska klyftor förstärks av språkliga och demokratiska, måste vara stora. Det är också därför som modersmålsundervisning är en utmärkt idé; trygghet i ett språk är en förutsättning för trygghet i andra.

För demokrati, jämlikhet, lyhördhet och mångfald i ett samhälle är mångas tillgång till språket, mångas makt över språkets nyanser, en avgörande fråga.
Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar, så tidigt som möj

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli diktatorer. Om det handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————–

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå år 1927

”Vad skulle du göra om du fick bli diktator för en dag?” Jag avskyr den frågeleken. Kan inte förmå mig att spela med ens på skoj. Vägrar. Jag gillar inte ens Churchills klassiker om att demokratin är den sämsta styresform som finns, om man bortser från alla andra. Inte ens randen av en lillfingernagel ska ges till dem som vill så tvivel om demokratins värde.

***

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli, just det, diktatorer.

Det var alltså en i mina ögon principiellt olycklig frågeställning redan då, kanske ännu mer då än i dag. Och inte blev det bättre av VK:s idiotiska tilltag att, som lustighet, till ett av uppslagen sätta rubriken: ”Mussolini-röster från Stöcksjö, Böle, Tavelsjö och Teg”.

Det måste höra till de mest omdömeslösa rubriker VK någonsin producerat, och det hade inget med de utfrågade att göra, som kan fritas från allt ansvar för VK:s plumphet den gången.

Men med det sagt: artikelserien i sig bjöd och bjuder mycket läsvärt om vad den tidens människor i och omkring Umeå såg som lokalsamhällenas viktigaste utmaningar.

Vad engagerade människor i Umeå socken i december 1927? Vad ville de se uträttat, förändrat, förbättrat, bevarat? Serien ger en inblick, givetvis inskränkt till en utvald skara som inte återspeglar mer än några av dåtidens ekonomiska och sociala perspektiv. Men svaren var konkreta, ärliga – inte av ”Sven Melander intervjuar barn tills de säger fred på jorden-karaktär.

Vi åker 86 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till ett gäng idésprutor. Övertygar de oss?

***

Där finns kronolänsman Joh. Broman, Teg, som vill motverka att ”jordbruksungdomen mer och mer överger sina fäders yrke och lämnar landsbygden och modernäringen för att söka sin utkomst i städer och industrier, ehuru många med god vilja och flit skulle ha sin fulla bärgning i hemorten”.

Där finns komminister Y.G.S Levander, Tavelsjö som vill se en bättre väg till Tavelsjö som ”ej liknade en slingrande tarm av allra tunnaste beskaffenhet” och som kan möjliggöra trafik med en modern Scania-Vabis-buss.

Där finns fru Gunhild Örnefeldt, Backen, som vill att det till hjälp för fattiga och sjuka anställs en diakon samt en eller två församlingssystrar.

Där finns handlanden Jonsson, Stöcksjö, som vill se att alla ”för en ringa kostnad kunde skaffa sig både elektrisk kraft och elektriskt lyse”.

Där finns folkskolläraren E.Björk, Böle, som vill främja ”produktionen av vår härligaste fisk, laxen”, bland annat genom ”praktiska laxtrappor”. Han vill uppmuntra ”odling av pälsbärande djur”, utrota tjuvskytte, stödja hemslöjd, höja lärarlöner och främja sång och musik i hemmen. Ty: ”Bättra spela bort otrevligheter på lediga stunder än att spela bort lediga stunder genom att prata otrevligheter.”

Där finns fanjunkare Hagenberg, Teg, som vill att Umeå ska ”inkorporera Teg och där ordna en lugn, vilsam förstad med gator, vatten och avlopp”.

Där finns riksdagsman O.E Sandberg, Böle, som vill reglera förhållandet mellan bilar och hästskjutsar, och att något görs åt dansbanorna som förstör samhällstrevnaden. ”Jag tycker att socknens ungdom skulle hålla sig för god för detta slags nöje och istället utnyttja möjligheterna till ädlare nöjen och förströelser”. Han varnar starkt för städernas negativa inflytande på landsbygdens unga.

Där finns W. Bäckström, Teg, som lovar att om han blev diktator skulle ”en ny bro mellan Teg och Umeå” bli verklighet.

Där finns Viktor Johansson, Backen, som vill ordna bättre elektrifiering, men också ”förbjuda all försäljning av pilsnerdricka till de som äro arbetslösa eller åtnjuta periodiskt fattigunderstöd såväl som till omyndiga ungdomar.” För ”ragglande, svärjande och cigarettrökande pojkar i 16-17-årsåldern”, hade han inget till övers.

Där finns skiftesgodeman J. Ax Sandgren, Grisbacka, som vill att stadsborna ska få betala mer för vägunderhållen på landet, då det är ”stadsbon och affärsmannen, som drar största nyttan av motortrafiken”.

Där finns Magnus Holmberg, Mickelsträsk, som vill se en väsentligt enklare taxeringsförordning.

Där finns A. Stoltz som vill få klart vägen mellan Kroksjö och Gravmark.

Och där finns folkskollärarinnan Ragnhild Andersson, Överboda, som efterlyser billigare läkarvård, kostnadsfri, obligatorisk läkartillsyn i alla skolor, ett bibliotek i varje skola med böcker som ”tilltala barnens fantasi, roa dem, ge dem levnadslust och samtidigt blick för praktiska ting och livet sådant det är”. Hon vill även förflytta alla ”slags kvacksalvare som slå mynt av folks okunnighet och övertro”, till en tvångsanstalt eller ”annat lämpligt ställe”.

***

Tack, vi lämnar grytan kokande där, i vad som fortfarande var en nybyggarepok, och inser att mycket – och väldigt lite – har hänt sedan dess.

Man ska vara ödmjuk inför varje epoks egna horisonter och förutsättningar, och inte översätta allt utifrån nutidens kunskap och normer. Ve och fasa inför tanken på vad de kommer att skriva om vår tid, om oss, år 2099. Det kanske kommer att sitta någon osnuten snorunge till politisk redaktör då och skriva grötmyndigt om året 2013, utan att vi finns kvar och kan försvara oss, ge vår bild. Blotta tanken suger.

Men likafullt har vi större förståelse och sympati för en del av de idéer som vädrades i VK december 1927 än för andra, som nog var nattståndna redan då. Där lyser både framtidstro, socialt engagemang och hårdhänt klassamhälle igenom.

Flera av de tillfrågade kan vi glädja med hälsningen att det blev som de önskade, ungefär i alla fall.

***

Varje bygd är i varje ögonblick de människor som bor och verkar där, just då. De kommer och går, idéerna kommer och går. Ingenting blir någonsin färdigt. Ingen får någonsin sista ordet. Det är ett slags frihet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,