Etikett: migrationsdomstolen

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå – fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå – vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte…

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

—————————————————–

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,