Etikett: miljö

Smogen över Peking en ögonöppnare

Av , , Bli först att kommentera 5

Samverkande temperatur- och vindförhållanden, omfattande biltrafik och en kall vinters stora energibehov – tillfredställt genom kolförbränning – får just nu hälsoskadlig smog att vila tungt över Peking och andra stora kinesiska städer.
Den smutsiga luften försvårar inte bara andningsvägarna för invånarna, utan skymmer också sikten för hela den globala utvecklingen.

Hur det går för Kina är av avgörande betydelse för världsekonomin. På Kina hänger både USA:s och Europas förhoppningar om återhämtning efter år av kris och osäkerhet. En dyster beroendeställning redan av det faktum att det får omvärlden att bli skamligt och väldigt tyst om demokrati och mänskliga rättigheter.

Men smogen över Peking är en påminnelse, inte bara för Kinas auktoritära regim, om att utmaningen är större än vad som syns i tillfälliga tillväxtsiffror och statsfinanser. Den har en ofrånkomlig miljödimension. Utvecklas grönare eller utvecklas inte alls.

Ett exempel från gårdagens nyhetsflöde: En tysk företagare, verksam i Peking sedan 25 år tillbaka, säger till Die Zeit: ”Jag vet inte om jag kan utsätta mina barn för det här längre. Vi övervägar allvarligt att flytta tillbaka till Tyskland.”
Det enskilda exemplet återspeglar ett större, tänkbart scenario. Går nedsmutsningen över en gräns kommer den stora investeringsvåg som lyft Kina de senaste decennierna att börja gå tillbaka igen. Men det är inte ett kinesiskt problem eller fenomen. Miljöutmaningen är global och gemensam. Det Kina står inför, står hela världen inför.

En övergång kommande decennier från smutsiga, ändliga energikällor till rena, förnybara är en av de viktigaste förutsättningarna för alla andra ekonomiska och sociala framsteg.
Framtidens tillväxt- och utvecklingsmodeller måste bygga på en ekologiskt hållbar energiförsörjning. En utvecklingsdebatt som saknar miljö- och energidimensionen blir grund och kortsiktig.
Det betyder inte att debatten är enkel eller lösningarna självklara.
En del menar att en eller ett par generationer ny kärnkraft är den klimatmässigt bästa vägen till en helt förnybar energiförsörjning, ett pragmatiskt sätt att undvika ökat beroende av klimatskadliga fossila bränslen.
Andra, som Tyskland, anser att det är möjligt att hoppa över de mellanstegen och istället sätta igång övergången till det förnybara direkt, utan att bygga ny kärnkraft.

Bland annat mellan de två hållningarna – behövs kärnkraften ett par generationer till eller inte – kommer en av 2000-talets största debatter att stå.
Det är bra att den förs, och kanske är det allra bästa om olika länder prövar olika vägar och lär av varandras erfarenheter, men med det gemensamma målet att komma bort från en tillväxtmodell som är beroende av miljö- och klimatskadliga energikällor.

Dessvärre har rader av klimattoppmöten avslöjat att viljan att överhuvudtaget låta klimatperspektivet bli vägledande är svag på många håll. Smogen som skymmer sikten i Peking borde bli en ny ögonöppnare.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Av , , 9 kommentarer 15

Jag deltar inte i Earth Hour. Den här lördagskrönikan handlar om varför jag, inte minst som kärnkraftmotståndare van att stöta på fördomar i den debatten, tycker att aktionen bygger på en feltänkt, konstig och olycklig symbolik för miljöengagemang som liktydigt med mörker och försakelse. Det är svårbegripligt varför just miljörörelsen anstränger sig för att bejaka sådana missvisande fördomar, som får negativa effekter i politiken.

En läsvärd text av PO Ågren för ett par år sedan på VK-kultur diskuterade frågan ur ett annat perspektiv än mitt, och med andra utgångspunkter, men med samma slutsats i sak om Earth Hour.

———————————————————–

Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Få saker retar mig så mycket som oviljan i vår tids debatt att erkänna och uppskatta värdet av de stora samhällsframsteg som gjorts de senaste århundradena, och i synnerhet det senaste halvseklet. Demokratiseringen, det ökade välståndet, den ökade tryggheten, den ökade solidariteten, den utbredda kulturen och bildningen, de tekniska revolutionerna, de nedbrutna hierarkierna.

Ur mörkret har vi verkligen med åren stigit mot ljuset, och från intet har vi uppnått mycket som tidigare generationer ville bli. Att förneka det, är i grunden reaktionärt.

Ändå låter det hela tiden i debatten bisarrt nog som om vi levde i det sämsta av tidevarv, en riktigt jävlig epok, när gamla idyller gått förlorade och det skymmer värre och värre. Att erkänna att demokrati, upplysning och välfärd fört något gott med sig, tycks väcka motvilja hos många, paradoxalt nog framför allt hos dem som annars brukar bekänna sig till den traditionen.

Därför drar upphöjda skribenter i de stora tidningarna regelbundet helt halsbrytande historiska paralleller och jämförelser när de stöter på något i debatten som de retar sig på. Det tycks ibland inte finnas några spärrar av smak, sans och vett för vad man sätter likhetstecken mellan.

Rimligen talar de flesta av dessa debattörer mot bättre vetande, eller så är historielösheten och det nationella navelskåderiet mer djupgående än man kunnat befara.

För det är naturligtvis överlägset bättre ställt i dag i Sverige, på nästan alla områden, än någonsin förr. Inser vi inte det, förmår vi inte dra även positiva slutsatser av historien, står vi dåligt rustade för att ta oss an de missförhållanden som finns kvar – många och allvarliga nog.

I morgon kväll uppmanar Världsnaturfonden hushåll och företag i länder runt om i världen att under en timmes tid släcka ner belysning och stänga av elektriska apparater, för att uppmärksamma klimatfrågan. Många mäktiga samhällsaktörer har hakat på det här jippot, som nu har några år på nacken.

Att delta kostar ju inte något i form av en mer sammanhängande analys eller hållning i klimatfrågorna och energiomställningen i övrigt. Det är en fribiljett man kan hänvisa till resten av året, när man kanske beter sig annorlunda. Det förpliktar inte. Jag tycker att hela aktionen är olycklig och feltänkt ur ett miljöperspektiv.

Symboliken först: Elektriciteten hör historiskt sett till mänsklighetens stora, frigörande landvinningar i kampen mot svåra levnadsvillkor och maktlöshet. Den har främjat ljus, värme, möjligheter att resa över gamla gränser, att ta del av omvärlden och därmed mångfald, öppenhet, debatt och tolerans. Tillgången till elektricitet är en välstånds- och maktfråga.

Och mörkret som hot och kval är konkret erfarenhet. Än i dag är obelysta stadsmiljöer ett hinder för människors – framför allt kvinnors – möjligheter att röra sig och delta i nöjes-, fritids- och kulturliv. Att mörklägga som symbolhandling, är nästan alltid fel.

Symboliken i Earth Hour att miljöengagemang handlar om mörker och försakelse riskerar därför att göra mer skada än nytta, och väcka helt fel associationer.

När lamporna tänds igen, när alla fått något att hänvisa till som alibi, när allt återgår till det vanliga, så kommer det att vara mycket lättare att återgå just till det vanliga.

Kvar i mångas undermedvetna kommer kopplingen miljöomställning = nedsläckning, att lura när de verkligt avgörande besluten fattas. Vare sig det handlar om att borra olja till havs med stora risker, exploatera Arktis, skövla naturresurser i fattiga länder till bristningsgränsen eller bygga nya kärnkraftsreaktorer.

Framställs det som om valet står mellan att vrida utvecklingen bakåt eller fortsätta med slutna ögon som i dag, kommer de flesta välja det senare. Det passar förnekare av klimathotet perfekt.

Men miljöomställning handlar inte om att släcka ner, stänga in sig, få det sämre och avstå från ny teknik och välstånd. Miljöengagemang borde handla om att tända upp en hållbar framtid, tack vare fortsatta innovationer, effektiviseringar och upptäckter. En miljörörelse utan utvecklingsoptimism är dömd att misslyckas.

Jag är kärnkraftsmotståndare (och vän av storskalig vindkraft) inte för att jag misstror teknisk utveckling, utan för att jag är optimistisk om den. Jag ser ingen anledning till varför man ska bygga fast sig för ett sekel till i storsubventionerad, miljöskadlig energiproduktion med smuts i både början (brytningen) och slutet (avfallsproblemet) av kedjan, och med ofrånkomliga risker under själva produktionen.

Men de vanligaste anklagelserna mot oss som inte vill se nya reaktorer bygger ofta på att vi skulle förespråka mörker och stillastående fabriker. Associationen sitter djupt. Därför är det så olyckligt när miljörörelsens mäktigaste lobbar igenom en aktion som bygger på just kollektiv mörkläggning.

För ett par veckor sedan kom Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen. Den visade glädjande nog att den globala fattigdomen minskar stadigt. Lyftet ur det värsta armodet ger framsteg i kampen mot sjukdomar och skapar möjligheter för fler barn att gå skola. Lidandet, förtrycket och skövlandet är fortfarande fasansfullt utbrett men det som mer än annat förbättrat situationen är internationellt utbyte, handel och ekonomisk utveckling.

Att bekämpa extrem fattigdom och främja demokrati är också en av de viktigaste insatser som kan göras för miljön.

Utöver demokrati, mänskliga rättigheter och en fri debatt, är marknadsekonomi en förutsättning, inte en tillräcklig, men en nödvändig förutsättning, för både hållbar utveckling och för internationell solidaritet.

En miljömedveten medborgare kan med gott samvete bejaka konsumtion. Att säga att konsumtion och tillväxt är dåligt för miljön är lika enfaldigt som att säga att konsumtion och tillväxt per definition är bra för miljön. Idealet måste vara den medvetna, kritiskt tänkande, värderingsburna konsumenten – inte icke-konsumenten eller all-konsumenten. Tillväxtbegreppet måste utvecklas och nyanseras för att inkludera hållbarhet. Ekonomisk utveckling måste bedömas utifrån hur förnyelsebar den är.

Men det är själva kombinationen av marknadsekonomi, stark konsumentmakt, politiska styrmedel (exempelvis hård miljölagstiftning och tuffa miljöskatter) och en medveten samhällsdebatt, som kan bli en oslagbar kraft för hållbar utveckling på riktigt.

När ifrågasättande, medvetna konsumenter kan belöna företag som arbetar med innovationer och miljöansvar och lämna dem som inte tar miljöhänsyn, drivs utvecklingen mot miljösmartare produkter på. Så kan företag med etiska utgångspunkter vinna i lönsamhet. Så kan en fordonspark, exempelvis, förnyas. Så kan ny teknik stimuleras som gör det möjligt, exempelvis att avstå från onödiga resor och hitta distanslösningar i stället.

Det är likadant med elmarknaden. Lämnar man processen enbart till elmarknadens kortsiktiga prissättningsmekanismer, kommer ingen omställning till stånd. Förändring kräver politisk vilja och styrning. Men att söka kollektivt släcka ned hela samhällen som symbolhandling bygger på en konstig analys av elmarknaden och de utmaningar omställningen till de förnyelsebara alternativen för med sig.

Även energibesparingar kommer att spela stor roll för den pågående omställningen, långt större än många vill erkänna. Men det är förödande och missvisande att likställa det med mörka bostäder och orörliga människor. Det är den onödiga energianvändningen till ingen nytta som måste bort. Ett stort slöseri pågår varje dag. Den omställningen handlar inte om stora uppoffringar, utan om förändrade beteendemönster i vardagen som alla har allt att vinna på.

Kring det skulle man kunna skapa många genomtänkta kampanjer. Men en negativ, dystopisk vision om levnadsstandard som ett problem, däremot, kommer att framstå som osympatisk och socialt verklighetsfrämmande för de flesta.

Det kan vara så vackert med stearinljus i ett nedsläckt rum. Något framkallar det ur vårt inre, tända ljus, eller lägereldar vid sjön; kanske något djupt minne från människans barndom, betydelsen av eld i mörkret, av att kunna kontrollera eld. Man kan släcka lampor och tända små ljus för eftertanke eller andakt, för att minnas förlorade vänner, för att se kära ansikten i nytt sken, för att se landskapet utanför träda fram bättre i skymningen eller för att slippa se dammråttorna i vardagsrummet en stund.

Men just i morgon kväll släcker jag inte.

9 kommentarer
Etiketter: , ,

Svältkatastrof med många orsaker

Av , , 1 kommentar 4

Den hotande svältkatastrofen på Afrikas horn och orsakerna bakom den, inklusive miljö- och klimatfrågan, är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

———————————————————–

Svältkatastrof med många orsaker

Det finns många sammanverkande faktorer bakom den katastrofala svältsituationen på Afrikas Horn.

Gamla efterverkningar från många år av kolonialism och kommunistiska styren, långvariga inbördeskrig, västvärldens tullar mot fattiga länders jordbruk, och nu fundamentalistiska terrormiliser som stoppar internationella hjälpsändningar och utnyttjar lokalbefolkningens nöd för systematiska mord, våldtäkter och skövlingar. Även om omvärldens insatser och uppmärksamhet borde vara mer omfattande och mer kontinuerliga, råder usla förutsättningar för både internationell nödhjälp och lokala förebyggande insatser.

Så fördjupas en allvarlig kris till katastrofläge. Trots många angelägna och bokstavligt talat livsviktiga projekt i regionen – i ett rasande inbördeskrig med en raserad statsmakt, terror som vardag och stora delar av befolkningen på permanent flykt är det svårt att göra så mycket mer än att försöka avhjälpa det värsta lidandet och söka rädda så många som det går.

Till slut förvandlas stora områden till permanenta, gigantiska flyktingläger, i väntan på att vansinnet utanför ska ta slut.

Bristen på fred, demokrati och en fungerande stat är den viktigaste förklaringen till varför svåra år får sådana förfärande följder i vissa länder, medan de kan hanteras med lindrigare konsekvenser i andra.

Men det kan också finnas ytterligare ett bidragande skäl till hungerkatastrofen på Afrikas horn som är mer globalt än lokalt till sitt ursprung. Det är ännu på sin höjd bara en liten del av den akuta krisen, men pekar på ett nytt och växande problem snarare än på gamla som ännu inte avhjälpts. Och det riktar ljuset inte mot missförhållanden på plats, utan på ansvarslöshet i den rika, fredliga och fria världen – klimatförändringarna.

Långvarig torka är inget nytt. Svälthoten har varit många på Afrikas horn det senaste seklet. Men de senaste årens uteblivna regn är en föraning om vad klimatförändringarna och ett hårdare, alltmer anspänt globalt uttag av ändliga naturresurser, med krympande säkerhetsmarginaler, mindre lokalt hänsynstagande och större risktaganden, kan föra med sig under resten av det här seklet.

Vill man hitta en hotbild av större dignitet och av mer ödesmättat slag än instabila börskurser och konjunkturväxlingar som trots allt får hanterbara följder, och som alltid följts av nya uppsving och ökat välstånd, så finns den där. I kombinationen av krig, förtryck, anarki, miljöförstöring, kamp om naturresurser och en långsam, global klimatomvandling som kan utlösa ständigt nya lokala nödlägen.

Men hotet finns inte bara i redan krisdrabbade regioner. Viljan att tänja gränserna i jakten på ändliga resurser får följder på många håll. Oljeutsläppet i Mexikanska golfen förra året visade de små marginaler som bolagen arbetar med.

Senaste månaden har det rapporterats om ett stort oljeutsläpp utanför Kinas ostkust. I nigerianska Ogoniland rapporteras det finnas enorma saneringsbehov efter decennier av oljeutsläpp.

En militär upptrappning lite i det tysta äger just nu rum i Arktis mellan USA, Ryssland, Danmark, Norge och Kanada. Utlösande faktor där är dragkampen om olje- och gasförråden i området.
Världshistorien har inte tagit slut, i många avseenden är den sig ganska lik.

Om världssamfundet har svårt att hinna med att samla och organisera hjälpaktioner i dag, kommer det att bli mångdubbelt svårare i ett framtidsscenario, när miljökatastrofer inträffar i redan ansatta länder.

Och om fattiga regioner dessutom blir alltmer beroende av hjälp från auktoritära regimer, eller från globala koncerner frikopplade från etik och värderingar, riskerar aspekten demokrati och mänskliga rättigheter att försvagas i det internationella hjälparbetet.

Det är i det ljuset som den globala tyngdpunktsförskjutningen av ekonomisk styrka – från USA och Europa till Kina – kan ses. Eller diktaturernas inflytande över FN:s så kallade människorättsarbete. Skulle demokratier, och internationella företag, fastna ännu djupare än som redan i fallet i ett ekonomiskt beroendeförhållande till auktoritära regimer, kommer människorättsfrågor att få ännu lägre prioritet.

Då finns risken att Kinas variant av statsauktoritär kapitalism kontrollerad genom en politisk enpartidiktatur, skenbart och kortsiktigt framstår som livskraftigare än demokratiska system.

När frihetsrörelserna spirar i områden som under lång tid lidit under diktaturer och övergrep kanske inte längre de fria demokratierna, som riktar sig inåt i självupptagenhet, blir förebilden för krafter som tar över, utan andra modeller som till priset av förtryck, ofrihet och skriande sociala orättvisor upprätthåller en stabilitet som får omvärlden att slå dövörat till för skriken från cellerna.
Vi känner igen det. Det vore ett historiskt bakslag för globala frihetssträvanden.

Demokrati, mänskliga rättigheter, frihet för debatt, forskning och entreprenörskap, öppna gränser, globalisering, välfärdsmodeller och frihandel; allt det är förutsättningar för att fattigdom och förtryck ska kunna bekämpas och förebyggas. Utan fred, grundläggande rättigheter och social solidaritet mörknar perspektiven vad man än gör. Men till de gamla, alltid viktiga slagorden måste en liberal världsbild för att förbli relevant på 2000-talet foga också miljö- och hushållningsperspektivet.

Försiktighetsprincipen och omställningen till en förnyelsebar tillväxtmodell som frigör sig från beroendet av ett ständigt större uttag av ändliga och farliga resurser är en nödvändig ingrediens i ett framstegs- och utvecklingstänkande värt namnet.

Det är inte något okontroversiellt synsätt fritt från målkonflikter. Men de målkonflikter som exempelvis satsningar på och investeringar i förnyelsebara energikällor medför och skapar debatt om är vida att föredra framför de problem som alternativen för med sig.

Och det är ingen pessimistisk, bakåtblickande hållning som förirrar sig in i förljugen nostalgi eller en kall, cynisk, obegriplig kritik av ökat välstånd, utan en framåtblickande hållning som bejakar teknisk utveckling, innovationer och forskning av ett slag som kommer att belöna regioner som går före med nya jobb, framtidsbranscher och ledande kompetens.

Initiativen behöver inte heller komma bara eller även från de största länderna för att vara meningsfulla. De är viktiga överallt. De kan tas i Västerbotten, och verka globalt.
Krisinsikt är inte detsamma som pessimism. Men frånvaro av den förstnämnda ger skäl för det sistnämnda.

1 kommentar
Etiketter: , , ,