Etikett: Mitt Romney

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Av , , Bli först att kommentera 5

Mitt Romney och Paul Ryan är nu nominerade av det republikanska partiet till president- respektive vicepresidentkandidat. Om det, lite kort om Romney och Ryan, men först om faran i att betrakta andra länders väljare som idioter baserat på väldigt vinklade skildringar, handlar den här lördagskrönikan.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————-

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Gör tankeleken att man skickade ett reportageteam till Sverige och valde ut några personer på yttre vänster- och yttre högerkanten. Några med viss politisk makt och representation i beslutande församlingar. Andra med inflytande i debatten och eller genom sina populärkulturella roller tämligen okritiskt mediegenomslag.

Gör tankeleken att man lät dem breda ut sig framför kameran eller notisblocket om varför det är rätt att hata andra grupper än den egna; varför våldsretorik är bra så länge den riktas mot rätt personer;

varför Sveriges traditionella, mytomspunna politiska föreställningar per definition är bättre än alla andras;

varför ursvenska ideal och vanor hotas av influenser genom invandring;

varför man bör undvika utländska produkter, för att utländska producenter saknar svenska värderingar;

varför den eller den blodbesudlade diktatorn är orättvist missförstådd;

varför vissa förtryckarläror bara har missbrukats och borde få chansen på nytt;

varför demokrati och rättsstat bara är relevanta principer ibland, men inte alltid; varför det inte är något problem att demonstrera tillsammans med extremister när man ju själv är uppfylld av det rätta;

varför det är rätt att sjunga nidvisor om motståndare som jävla svin på valmöten;

och varför allt ändå bara är en komplott från mediernas, socialisternas, liberalernas, feministernas, kristdemokraternas, köttätarnas, vegetarianernas eller – ”sätt in valfri grupp eller valfritt land här”:s sida.

Gör tankeleken att man sedan valde ut några extra grova twitter- eller kommentatorsflöden om hur ”vidrig” och ”avskyvärd” den ena eller andra alltid är som sagt något dumt, som exempel på hur debatten ”förs i Sverige”. Att man tog fram klipp från något debattprogram i tv där alla skriker i munnen på varandra. Att man följde de partianställdas buskpropaganda mot varandra på interna peppmöten och i kommentatorsfälten. Fuck de ena och remma upp de andra.

Att man tog upp några exempel på när stenrika särintressen pumpat in pengar för utpräglat negativa och personinriktade kampanjer mot utvalda politiker i slutet på valrörelser. Att man valde ut några fina klipp från riksdagen när de inte verbalt skickligaste ledamöterna snubblar på orden.

Det skulle, om man gjorde så, vara lätt att teckna en nidbild av Sverige som heter duga. För dem som inte känner till Sverige närmare, kanske bara har vaga föreställningar, skulle det onekligen låta skrämmande. Sverige som freakshow, på att rasa ner i paranoia, extremism och galenskap. Carl-Johan Vallgrens, skratta tills man får ont i magen-vision av Sverige i ”För herr Bachmanns broschyr”, vriden ner från fiktion till verklighet.

Gör den tankeleken när ni följer rapporteringen i Europa om det amerikanska presidentvalet. Om USA framstår som ett galenskapens näste på väg att slita sönder sig självt, med hat och fundamentalistiska, reaktionära politiker var man slår på tv:n eller slår upp tidningen, kanske vi helt enkelt inte får någon särskilt heltäckande bild.

Kanske skakar de flesta amerikaner på huvudet åt precis samma saker som den svenska tv-tittaren eller tidningsläsaren. Med den skillnaden att groteskerier i den egna vardagen kan man lättare urskilja och bedöma. Kanske är den politiska vardagen där inte så olik vår, vilket i så fall inte enbart borde nyansera bilden av USA, utan också bilden av Sverige.

Utgå inte från att andra länders väljare är idioter, är ett klokt råd, i synnerhet när man vill vara kritisk mot sådant som förtjänar skarp kritik. För annars blir kritiken mer självterapi och posering inför vänkotteriet än samhällskritik med förebyggande verkan.

***

I veckan har republikanerna i USA hållit partikonvent, och nominerat Mitt Romney till presidentkandidat och Paul Ryan till vicepresidentkandidat. Det är ett republikanskt parti i identitetskris, slitet åt ett håll av aktivistiska grupper i gråzonen mellan teparty och religiös dogmatism, och åt ett annat av ett mer moderat, socialkonservativt partietablissemang som tappat lite sin tidigare kontroll över partiet.

Den splittrade bilden kunde inte ha symboliserats mer tydligt än genom kombinationen Romney-Ryan.

Mitt Romney framstår som en i grunden ganska resonabel, men intill självupplösningens gräns principlös republikan, med riskkapitalistens pragmatiska inställning till vad som kan löna sig.

Det här i dag, något annat i morgon, men utan dogmatism och inläst på enskilda fall, och utan fler principer än nöden kräver.

Att han väcker så svala känslor beror på att han verkar ha så svala övertygelser. Nu har han, av taktiska skäl, drivit långt bort från det han stod för som relativt liberal guvernör i Massachusetts 2003-2007.

Var är principerna, var är hjärtat i den politiska gärningen? Även de som för hans talan verkar ibland se det som en lite naiv fråga, som om den delen av politiken – principer, orubbliga ståndpunkter- handlade om show, inte möjligheten att förutse en makthavares handlande och utkräva ansvar utifrån givna löften.

Paul Ryan, däremot, står tepartyrörelsen närmare, en katolsk tänkare och vältalig, ideolog med mycket bestämda åsikter, delvis långt ut på den republikanska ytterflanken. Han är en sån debattör som inte skyr en provokation, men som sällan förlorar en ordväxling om motståndaren är mer upphetsad än påläst. Och han är en referenssprutare av alltfrån Ayn Rand till Thomas av Aquino och Rage Against the Machine.

Demokraterna hoppas att Ryans kontroversiella förslag till budgetnedskärningar och reformer av sjukvårdssystemen ska skrämma bort marginalväljare, vilket kan vara fallet. Men i slutändan är det ändå presidentkandidatens åsikter som räknas. Romneys problem är att hans övertygelser lyser så svagt att de drunknar i skenet från Ryans.

Att Romney och Ryan kandiderar tillsammans är därför förvirrande för både väljarna och de själva – i synnerhet som debatten nu mer kretsar till Ryans kända och provocerande åsikter än Romneys vaga och skiftande. Men det är också ett ärligt besked om var det republikanska partiet befinner sig. Med ena foten i en intern, aktivistisk önskan efter mer renlärighet och den andra i en insikt om var väljarmajoriteten i mitten befinner sig – att ta steget fullt ut åt ett bestämt håll å ena sidan eller ha chansen att vinna demokratiska val å andra sidan.

Republikanske debattören och rådgivaren Mike Murphy skrev i senaste numret av tidskriften Time att republikanernas konvent var Romneys chans att tala direkt till de breda väljarlagren, efter en primärvalskampanj där han talat till de republikanska kärntrupperna.

“If he is smart” skrev Murphy, “Romney will avoid the often powerful temptation inside the convention hall to chase the cheap applause that comes from endlessly bashing the opponent. If Romney finds himself standing at the podium merely giving a hastily repainted version of his primary stump speech, he will lose the night.

The audience Romney needs to win isn’t the one that will be cheering on the floor of the hall in Tampa. It is the audience that will sit listening, warily, in living rooms across America. Romney should remember that the case against the incumbent has mostly been made. Obama’s economic failures have effectively made him the nation’s second choice for President. Romney will either convince general-election voters that he should become their first choice or he will to his peril remain their third.”

Det är en balansgång svenska partier är väl förtrogna med och som i princip alla gått igenom. Det sägs en sak intern på partimöten för att blidka aktivister med enögda och desperata fiendebilder, och en annan sak utåt för att inte skrämma bort väljare med mer nyanserade världsbilder och berättigad skepsis mot de som är för övertygade om sin egen förträfflighet och andras uselhet.

Att aldrig skräna med för att andra skränar, att aldrig rusa med för att andra rusar, är en bra princip för demokrater och humanister, men organisationer, liksom medier givetvis, drivs ibland av andra krafter.

Processen att först bli vald internt och sedan bli populär utanför mötesrummen är allt svårare för politiker. Romney har under de senaste åren stenhårt prioriterat det förstnämnda, till priset av ett rykte som vindflöjel.

Den nu avslutande republikanska partikongressen, en retoriskt sett tunn och ideologiskt sett spretig historia, lär inte ge det lyft som han skulle ha behövt för att begeistra fler än de som ser det som sin kampanjplikt att begeistras.

Romneys öde är att partiaktivisterna inte gillar honom (därav valet av Ryan) och partietablissemanget inte tror att han kan vinna (men de hade inget alternativ). Då brukar det vara svårt. Sådana kandidater har bara chansen om deras motståndare gör bort sig.

Nästa vecka är det demokraternas tur att samlas. Barack Obama, med sitt eget flexibla förhållande till gamla löften och principer, och en trist negativ kampanjstil hittills under 2012, är fortsatt knapp favorit att – i mina ögon förtjänt – vinna i november.

Barack Obama har inte övertygat mer än punktvis under sina år i Vita Huset och har via medarbetare utgjutit sig märkligt om den europeiska skuldkrisen på ett sätt som väcker tvivel om han insett allvaret i den egna amerikanska krisen, valets viktigaste fråga. Men han har ett antal större segrar bakom sig och har inte gjort bort sig tillräckligt i övrigt, för att inte både kunna mobilisera sina kärntrupper och blidka mittenväljare bättre än Romney. Och republikanerna uppträder inte som ett parti i tillräcklig balans för att ta över Vita Huset. De skulle snarare må bra av att odla framtidsnamn fyra år till.

Håll koll, dock, på de avgörande delstaterna. Ett plötsligt, svårförutsägbart skifte i en av dem, på grund av någon händelse, kan räcka för en överraskning när elektorsrösterna mer än opinionsprocent, hamnar i centrum. Och lita på att de amerikanska väljarna ser långt fler nyanser i valkampanjerna, än vi gör ett hav bort.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,