Att djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre, att sådana här oacceptabla trakasserier gör att få ens vill förknippas med frågeställningarna, är ämnet för den här ganska personligt färgade lördagskrönikan.

———————————————————-

Djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre

En bekännelse inledningsvis: för en tid sedan beslöt jag att bli vegetarian. För att jag, subjektivt, länge tyckt att det smakar bättre hur som helst och för att utbudet på vegetarisk mat i dag är mycket bredare än för tio år sedan. Och för att förändring, att utmana sig själv, ibland kan vara nyttigt i sig. Men utslagsgivande för beslutet var egna etiska och politiska överväganden som vuxit fram gradvis om djurrätt, miljö och hållbar utveckling. Det är personliga överväganden som är mina, som jag tar på allvar och som jag gärna motiverar om man ber mig om det, men som jag inte skulle kalla objektiva och som jag inte prackar på någon annan i form av livsstilsråd.

Att vara engagerad i djurrättsfrågor och mot illa behandling av djur förutsätter, skulle jag vilja påstå, konsumentmedvetenhet när det gäller exempelvis frågor kring utfiskning och den globala köttindustrin, men det förutsätter inte vegetarianism. Att inse behovet av minskad global köttkonsumtion som politiskt miljömål behöver inte heller få till konsekvens att man för egen del avstår från kött eller har några synpunkter på vad andra äter när det kommer till den konkreta tallriken. Det är därför långsiktiga styrmedel fungerar så bra.

Jag kände ett behov av att i min egen livsstil – som är min sak – koppla det ena till det andra. Jag hade inte lust att överhuvudtaget käka kött eller fisk längre, var inte bekväm med det av olika skäl, och mer är det inte med det. Jag steker min majsbiff och tofu bredvid de andras fiskar eller köttbullar i en fredlig och tolerant fräskör av olika preferenser. Det är kännetecknet på ett samhälle byggt på mångfald, tolerans och respekt för privatsfärer. Kontraster och olikheter inger trygghet, för då vet man att det finns frirum för många. Balansen mellan politisk övertygelse, vilja att förändra, insikt även om den egna felbarheten och respekt för andras vägval upprätthålls.

De miljöer som ligger mitt hjärta närmast – lands- och glesbygden – skulle inte existera om det inte vore för en lång historia av jakt, fiske och djurhållning.
Jag är uppväxt med gröna vågen som bakgrundsstämning på ett litet deltidsjordbruk intill björnskogen med fjällkor, höns, nordsvenskar och får. Det är djur och natur som vardag, inte puttenuttig idyllsemester.

Ibland måste man, om man är känslig, titta bort. En del får man fördra som varit förutsättningen för bygden. En del lamm skickas till slakt om hösten (om inte björnen lämnar skogsbrynet och tar något, fast det hände aldrig hos oss), höns likaså om inte räven gräver sig in före och ute på gården sker byteshandeln mellan grannarna, kanske en liter råmjölk mot älgkött från jakten. Grunden är att djuren ska ha det så bra och värdigt det går i livet och inte behöva plågas när den andra stunden kommer.
Det är livsstilar i kunnig, praktiserad, pragmatisk och därför långsiktigt pålitlig respekt för ekologiska samband och förlopp.

Brutalitet och skenhelighet förekommer på landet som överallt, men inte så ofta som storstadsproducerad populärkultur vill få oss att tro. Min erfarenhet är att några av de största djurvännerna – i betydelsen människor med känsla för, kunskap om, ansvarstagande och ömhet för djur – ofta finns på bondgårdarna och i jaktlagen. Och det kan bland de mer fanatiska djurrättsaktivisterna – den lilla minoritet som ställer till så mycket elände för djurrättsfrågan – finnas en oförsonlighet som gör dem blinda, faktiskt, även för hur djur mår.

Fanatismen är sådan – blind för allt utom det egna hatet. Det irrationella varghatet i en del jaktkretsar – återigen bara en liten minoritet, men till stor skada för den svenska rovdjursdebatten och onödigt välvilligt behandlat av regeringen – hör hemma i samma kategori.

Ändå, med det sagt, så är det inte hela sanningen om vare sig djurindustrin eller samhällets förhållningssätt till djurrättsfrågor. Även när regler och lagar om djurhållning följs oklanderligt kan det vara svårsmälta storindustriella villkor som djur tvingas leva under och i. Och mycket konsumtion sker också i ett medvetet blundande för verkligheten på vägen till kund. Vi vill inte riktigt veta för att slippa behöva aktivt legitimera något. Vi konsumerar, anar att inte allt är som det borde, men förtränger det, orkar inte i en vardag som är stressig och komplicerad nog att fördjupa oss. I brytpunkten mellan ana och förtränga spränger en oreflekterad inkonsekvens, som det är viktigt att påtala och lyfta fram.

Aktiverad och medveten konsumentmakt är ett av de där gamla fina liberala, marknadsekonomiska idealen som tyvärr just liberaler paradoxalt nog tenderar att glömma bort. Därför har jag stor sympati för de demokratiska djurrättsdebattörer som påtalar etiska motsägelser i samhället i synen på hur djur ibland behandlas och värderas, som trycker på för ändrade, mer djurrättsmedvetna konsumtionsvanor. Det kritiska tryck de utövar i debatten för bättre djurhållning och avskaffat djurplågeri borde få ett mycket bredare stöd.

För vad jag däremot inte har ett uns av sympati eller förståelse är de djurrättsaktivister som antingen tar lagen i egna händer – genom våld eller andra avskyvärda sabotagemetoder – eller som väljer ut enskilda småföretagare som mobbingoffer för spektakel precis inom lagens råmärken men bortom all rimlighet, där det mest verkar handla om att jävlas för jävlighetens och egotrippens skull. Sådana aktioner skämmer ut både djurrättsdebatten och den viktiga principen om utrymme för civil olydnad i ett demokratiskt samhälle.

VK rapporterade i går på nyhetsplats om ett nytt liknande fall här i Umeå där en butik speciellt inriktad på att sälja etiskt och ekologiskt tillverkade kläder nu utsätts för mobbing av djurrättsaktivister. Orsaken är två second hand-pälsar som finns i butiken. Innehavaren har med glasklar logik förklarat att hon inte skulle ta emot nya pälsar, men inte ser någon mening i att kasta bort de redan sedan länge tillverkade. Trots det fortsätter aktivisterna. Sådant ger djurrättsfrågan stämpel av sektverksamhet.

Folk som kallat sig aktivister och kombinerat det med valfritt historielöst och frasradikalt slagord på flygblad och omdömeslös samhällsanalys har länge i Sverige fått sanslöst oförtjänt cred för sitt ”engagemang”, medan alla de ungdomar som arbetar demokratiskt och bemödar sig om seriösa, konstruktiva ställningstaganden inte får en tiondel av samma erkännande och uppmärksamhet. Det är fördummande om de som vrålar högst och mest vulgärt får klappar på axeln för samhällsengagemang, medan andra osynliggörs.

Även djurrättsfrågan lider under en sådan vriden logik. Trakasserier och intolerans i dess namn gör att många i dag nästan skäms för att ens erkänna ett intresse för frågeställningarna.

Kanske skulle färre vara tveksamma att komma ut som engagerade och delta i den debatten om seriösa djurrättsdebattörer vågade vara tydliga med vilka metoder man vill förknippas med och vilka man inte vill veta av. Djurrätt är fråga värd större engagemang i samhället. Men arbetet mot brott, trakasserier och demokratiskt tvivelaktiga metoder måste alltid ha företräde.