Etikett: neutralitet

Modiga hjältar och mörka kapitel

Av , , Bli först att kommentera 7

Lördagskrönika: Modiga hjältar och mörka kapitel

Den här dagen för 68 år sedan, 4 augusti 1944, slog nazisterna under ledning av SS-officer Karl Silberbauer till mot ett hus på adressen Prinsengracht 263 i Amsterdam. De hade fått ett tips av någon – vem har aldrig blivit helt klarlagt – att judar hölls gömda där.

Misstankarna riktades mot ett gårdshus som sedan flera år stått mörkt och till synes oanvänt i skuggan av ett stort kastanjeträd, alldeles i närheten av kyrkan Westertoren. I det främre huset, mot gatan åt kanalen till, hade Opekta, en firma som tillverkade pektin för marmelad och sylt, sina lokaler.

Gestapo hade fått ett konkret tips, av någon som var välinformerad, som anade att mer än bara pektintillverkning pågick där inne. Den vridbara bokhylla som spärrade vägen in till gårdshusets övre våningar avslöjas snabbt av poliserna.

Flera i firmans omgivning hade hört eller sett saker den sommaren, gjort iakttagelser om nätterna. Det viskades om att de kontorsanställda dolde något. Det var en fruktansvärd tid, fruktansvärda stämningar, fruktansvärda avsikter. Till slut lyfte en av de misstänksamma luren, vem kan någonsin förstå varför, och ringde Gestapo.

Åtta judar och två av Opektas chefer, de senare anklagade för att ha hjälpt de gömda att hålla sig undan nazisternas razzior, arresterades och fördes bort den dagen. Av de tillfångatagna judarna på Prinsengracht 263, fem vuxna och tre barn, som snart transporterades vidare till Auschwitz-Birkenau, skulle bara en överleva Förintelsen. Inget av barnen.

Några timmar efter nazisternas tillslag, sent på eftermiddagen, vågade sig några av de anställda hos Opekta upp i gårdshuset igen, med hjälp av en reservnyckel. Under två års tid hade ett par av dem, med obeskrivligt mod och civilkurage, under stor anspänning och under ett enormt personligt risktagande, hjälpt två judiska familjer att överleva gömda för nazisterna. Nu hade allt rasat samman, just när det började se ut som de allierades avancerande trupper snart skulle nå fram och befria Holland från den tyska ockupationen.

Gömstället låg tomt och stilla när de kom upp för trapporna.

”Det verkade så hemskt, när jag kom upp dit igen”, berättade en av dem senare. ”Ingen människa där mera, rummen såg plötsligt så stora ut. Allt låg huller om buller. På golvet låg kläder och papper och brev och skolhäften. Och bland papperen på golvet låg en bok med rödrutiga pärmar”.

Den rödrutiga boken, och papperen som låg utslängda på golvet huller om buller, var Anne Franks dagbok.

Av de åtta judar som greps i gårdshuset den 4 augusti 1944, överlevde bara Otto Frank, Annes pappa. Han kom att ägna resten av sitt liv åt minnet av dotterns dagbok genom den stiftelse han grundade i hennes namn. De andra av de gömda dog i eller på väg mellan koncentrationsläger. Anne och hennes syster Margot dog i Bergen Belsen, av svält och tyfus, i mars 1945, ett par veckor innan koncentrationslägret befriades av brittiska trupper.

Anne Frank har blivit en symbol för de över sex miljoner som mördades i Förintelsen. Hennes dagbok bevarar en stämma, skriver Ernst Schnabel i sin betraktelse ”Vem var Anne Frank?”, från en ”av alla miljoner som förstummades. Den förtäljer hur dessa miljoner tänkte, kände, bodde, talade, åt. Den överröstar den tidens makthavandes skrik och den överlever deras gärningar och deras rike.”

En av dem som läste dagboken och fann styrka i den, var Nelson Mandela, under fångenskapen på Robben Island.

****

I dag skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år. Minnet av hans gärning i Budapest i slutet av andra världskriget, när han räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, kommer att uppmärksammas världen över. Han är en av 1900-talets mest beundrade svenskar. Det är som Olle Wästberg skrivit i flera liberala tidningar de senaste dagarna:

”Raoul Wallenberg framstår idag som en ikon, som sinnebilden för personligt mod och uppoffring, som offrade sig för att rädda människor han inte kände, inte hade någon relation till. (…) Viktigare än hedrandet är att Raoul Wallenberg blivit en symbol för mänskliga rättigheter. I en värld där främlingsfientlighet, antisemitism och muslimhat är alltför vanligt finns det all anledning för oss att ta till oss Raoul Wallenbergs budskap om tolerans och om personligt mod i att stå upp för andra.”

Men Wallenbergs öde kastar också ett obarmhärtigt ljus över mörka kapitel i den svenska utrikespolitiken under och efter andra världskriget. För sedan han gripits av kommunisterna i början av 1945, och försvunnit i en sovjetisk fångenskap där han förmodligen avrättades ett par år senare, blev det uppenbart hur föga engagerad, för att inte säga likgiltig, den svenska utrikesledningen var inför Wallenbergs öde. Man vill inte stöta sig med kommunisterna i ett begynnande kallt krig.

Wallenbergs insats stod i övertydlig kontrast till det ohyggliga svenska medlöperiet med Nazityskland under kriget. Det medlöperiet följdes efter kriget av kylan inför de baltiska staternas öde och av oviljan hos ledande utrikespolitiker, flörtandes med kålsuparteorier, att ta tydlig ställning för demokrati och humanism, mot diktatur och förföljelser, när det kom till förtrycket i östra Europa. Det var den principlösa, samvetslösa falskhet som länge utgjorde en grundbult i svensk utrikespolitik och som under decennier stod på helig piedestal i form av begreppet ”neutralitetspolitik”.

****

En månad innan hon greps av Gestapo, i en av sina allra sista dagboksanteckningar, den 6 juli 1944, hade Anne Frank skrivit:

Hur goda och ärliga skulle inte alla människor bli, om de varenda kväll innan de somnade gick igenom alla dagens händelser och tänkte efter vad som var rätt och vad som var fel. Då försöker man varje dag på nytt att bättra sig, och efter en viss tids förlopp har man ofta uppnått något. Det medlet kan alla använda sig av, det kostar ingenting och är till nytta. Den som inte vet det måste lära sig och få erfara att ”ett gott samvete gör stark!”.

————————————————–———

(* För den som vill läsa eller se mer om Anne Frank rekommenderar jag utöver Ernst Schnabels bok som nämns nedan även Carol Ann Lee:s "…Och glöm mig inte. Anne Frank 1929-1945", Melissa Müllers "Anne Frank, the biography" och "Anne Frank Remembered" av Miep Gies, en av dem som hjälpte familjen Frank att gömma sig, samt filmdokumentären "Anne Frank Remembered".)