Etikett: Norrland

Nyåker, Örträsk och Norrland mellan hopp och förtvivlan

Av , , Bli först att kommentera 11

Nyåkers byskola och äldreboendet Öregården i Örträsk är två exempel på hotade småskaliga verksamheter ute i byarna. I den här krönikan resonerar jag lite kring att det växlar mellan hopp och förtvivlan i Norrland just nu, och varför jag anser det vara en viktig prioritering för både små och stora kommuner i Norrland att värna de små enheterna ute på landet, inte falla för frestelsen att slentrianmässigt och onödigt centralisera och söka mer storskaliga lösningar när det ska sparas.

Det har ytterst med synen på stad och land att göra, en hierarki med konsekvenser, där landsbygden inte får gå i fällan att acceptera eller rentav bejaka ett Stockholmsperspektiv på verksamheter utanför de urbana centrumen.

—————————————————–

Lägg inte ned Nyåkers skola och låt Öregården leva

Det är mycket hopp och förtvivlan just nu.

I Lycksele hotar ett 70-tal jobb att försvinna när företaget Plymovent lägger ner fabriken; ett hårt slag för de som förlorar sin utkomst, och för hela kommunen. Husvagnstillverkaren Solifer Polar i Dorotea har varslat 25 anställda i en åtgärd som vittnar om det kärva konjunkturläget. I Hede i Härjedalen, rapporterar Östersunds-Posten, drabbas ett 40-tal anställda när ortens största arbetsgivare Piab lägger ner den lokala verksamheten. I Sandviken meddelade igår Sandvik att man tänker flytta huvudkontoret till Stockholm, för att få bättre möjligheter att rekrytera specialkompetens.

Migrationsverkets verksamhet i Vilhelmina – där det politiska arbetet under en obalanserad kommunledning nu är mer konfliktfyllt än någonsin, till stor skada för kommunens rykte – har avvecklats i enlighet med Migrationsverkets beslut om att satsa på centraliseringar och storskaligare lösningar. I Nordmalingverkar den politiska majoriteten vara fast besluten att lägga ned byskolan i Nyåker, trots högljudda och övertygande protester från föräldrar och boende i bygden.

Den långa kampen för äldreboendet Öregården i Örträsk är inne i sin slutfas. Verksamheten Morgonsol i Hörnefors, för mottagande av flyktingbarn, hotas av nedläggning när socialnämnden i Umeå inte vill förlänga kontraktet. I Vännäs ligger äldreboendet Orion dåligt till när vård- och omsorgsnämnden söker besparingar. I Robertfors fick Jenningsskolan bara sex elever till läsåret och har nu sannolikt bara ett år och en sista chans på sig att rädda överlevnad.

Blickar man bakåt kan man fortsätta en lång stund och räkna upp neddragningar, stora som små, privata som offentliga, runt om i Norrland de senaste åren – med nedläggningen av golvfabriken i Holmsund som en av de mest uppmärksammade motgångarna vid kusten.

Mot denna dystra bild kan samtidigt positiva nyheter ställas: Indexator i Vindeln har det senaste året anställt 50 personer. Volvo lastvagnar i Umeå har nyligen beslutat nyanställa ytterligare 60 personer. De stora investeringar som planeras i Norrlands inland inom industri, infrastruktur och turism det kommande decenniet har fått uppmärksamhet även nationellt.

Turistnäringen i Västerbotten är inne i en stark period. Enligt SCB:s statistik för juli månad svarade Västerbottens län för den största ökningen i hela landet med 28 400 gästnätter eller 9,2 procent på hotell, stugbyar, vandrarhem och campingplatser. Och i går kom beskedet att även socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå lyssnat på kraven från föräldrar i Sörfors och Brännland om att bevara och utveckla byskolorna, för vilket det därmed finns en bred majoritet.

I går kom även nyheten att regeringen planerar en bredbandssatsning i glesbygd med 165 miljoner kronor per år i tre år för fiberkabel till områden där de distribuerande bolagen inte ställer upp.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten hänger mycket ihop, och ställer ett par frågeställningar på sin spets för landsbygden. Det har att göra mer synen på den lilla orten som en möjlighet till, inte ett hinder för, innovativa lösningar, det småskaliga som tecken på kvalitet, inte onödiga kostnader. Är småskaliga livsmiljöer en framtidsmodell i ett rörligt modernt samhälle präglat av digitala lösningar, regionförstoring och en urbanisering som når sina gränser, eller ett långsamt stagnerande museum över forna tider att besöka på somrarna?

Under sommaren har Sveriges radio kört en angelägen och tänkvärd serie i P1 om det kluvna Sverige, med utgångspunkt i att det nu för första gången i vår historia bor fler människor i städer än på landsbygden. Ett tema i programserien har varit varför unga lämnar landsbygden för staden, förställningen som finns om att det är ett misslyckande, något lite skämmigt, att bo kvar på eller flytta åter till sin uppväxtort.

Det är attityder i en kulturell och social hierarki kopplade till föreställningar om stad och land, lika mycket som sociala och ekonomiska villkor, som skapar ett tryck på unga människor att söka sig bort från sina hemorter. I en Stockholmscentrerad debatt och populärkultur pumpas ständigt stereotyperna ut om mindre orter och deras invånare som primitiva, eftersläpande och bakåtsträvande, eller genuina, äkta och jordnära (även välviljan kan bygga på koloniala fördomar) – under alla omständigheter annorlunda; förtjänta av medlidande och definitivt värda ett sommarbesök, konstant betraktade ovanifrån i hierarkin.

Den hierarkin går igen i Stockholms förhållande till Umeå lika mycket som Umeås förhållande till Sorsele. Och den går igen i centralorternas förhållande till byarna. Över tid får den konkreta konsekvenser för hur makt fördelas, för var beslut fattas, investeringar görs och människor flyttar.

Till slut flyttar stora företag sina huvudkontor till storstäderna, efter över hundra framgångsrika år på hemorten, i den nästan panikslagna föreställningen om att det bara är i metropolerna som rätt kompetens finns, för inte kan det väl finnas folk som duger i internationell konkurrens ”kvar på orten”, inte kan väl småskaliga lösningar erbjuda nödvändig kvalitet och innovationskraft?

Accepterar eller, ännu värre, bejakar, landsbygden den verklighetsbilden kan inga investeringar i turism och naturresurser vända utvecklingen. Sprider sig föreställningen att kvalificerad verksamhet alltid kräver närhet till urbana centrum och måste vara inbäddade i stora apparater, kommer turism och ren råvaruindustri snart att vara det enda som går riktigt bra utanför storstadsregionerna. Det vore förödande.

Därför har kommuner och medborgare i Norrland, även en växande stad som Umeå med sina kommundelar och byar utanför huvudorten, ett ansvar, i ren självbevarelsedrift, att värna och prioritera de småskaliga driftslösningar som är landsbygdens kännetecken. Det kan handla om byskolor i minsta format, småskaliga äldreboenden, privat småföretagsamhet, serviceinrättningar och lanthandlar med lokal förankring.

Centralisera inte av ren slentrian, fall inte för frestelsen att alltid söka de storskaliga lösningarna när besparingar krävs, ställ upp för den lokala servicen.
Kan inte byarna överleva, får inte byarna chansen, trots alla nya tekniska möjligheter, har landsbygden förlorat sina bästa argument för framtiden. Sedan är det bara en tidsfråga innan det blåser snålt även kring centralorterna.

Låt byskolan i Nyåker vara kvar. Lägg inte ner Öregården.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Av , , 2 kommentarer 7

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam – "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" – om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

 

Min krönika:

————————————————–

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
…företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

…företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

…affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

…platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Noliamässan – frestelser och insikter

Av , , 1 kommentar 7

Noliamässan i Umeå (det här året) är utgångspunkten för den här lite mer personliga betraktelsen i veckans lördagskrönika.

———————————————————

Noliamässan – frestelser och insikter

Nolia är förstås stora pengar, stora affärer, resursslöseri, krassa intressen, hårdkommers och ett delvis sanslöst, planlöst konsumtionsfrossande, för att inte tala om parkeringskaos – allt det där stämmer. Man ska inte vara naiv. För kritiker av det moderna samhället på jakt efter empiriska belägg måste Noliamässan onekligen vara värd inträdespengen. Och apropå inträdet: att betala för att få handla, ska det vara på det viset? (Sverker, var är du?)

Men det är inte hela sanningen, och inte den viktigaste sanningen, om Nolia. En del av kritiken mot arrangemang av det här slaget och dess många besökare är elitism, fördomar, historielöshet och nedlåtenhet ovanifrån av tröttsammaste slag.

Jag älskar hantverksmarknader med virkat, täljt, stickat, broderat, sytt, målat och svarvat, jag skulle vilja köpa allt om jag kunde. Men jag hör också till dem som knappt vågar gå fram och ta en titt. Jag hör till dem som kretsar patetiskt så där lite på avstånd från borden och stånden.

Det är samma varje gång. Man är nyfiken, men har dåligt samvete över att man förmodligen ändå inte kommer att handla, och så håller man sig till mittgången och trängs där med andra hämmade. Jag skulle ju inget hellre än att vilja titta närmare, kolla på material och detaljer, beundra i handen några ögonblick, ställa frågor om hur det går till, hur de gör, hur de lärde sig, berömma hur skickliga de är och vilka viktiga traditioner där bär vidare.

Men att sedan bara gå utan att köpa något, det känns i hantverkshallen som om man lämnade en besvikelse efter sig, som om man lovat något man inte kan hålla.
I det ögonblicket spränger insikten fram att Nolia inte är en utställning, utan en marknad, att det handlar om företagsamhet, ofta norrländskt förankrad småföretagsamhet grundad i hantverkskompetens och lokala traditioner som på Nolia har sin största scen. Luften dallrar av förhoppningar, men också av viss rädsla, viss ångest.

De flesta hantverkare, har jag fått lära mig, på mässor som Nolia har en realistisk syn på försäljningsmöjligheterna och gläds även över visat intresse och uttryck för uppskattning även när inget köps. Det värsta som kan ända är när ingen tittar, som fanns där inget av värde att se. Men jag hör till dem som smyger, som inte riktigt tar sista steget fram, som låtsas knappa på mobiltelefonen, bläddra i utställningskatalogen eller stå och spana efter någon bekant i vimlet, medan jag i själva verket tittar på armbanden, koftorna, kopparna och prydnaderna, i smyg, på ett par meters håll. Ack, dessa neuroser i gränslandet mellan konsumtionssamhället och något annat, större.

…ett tecken på mognad är kanske när man faktiskt köper bara en kär, genuin hantverkssak med sig hem, istället för att avstå från den och sedan i avtagande disciplin i takt med att blodsockret sjunker och omdömet grumlas, samla på sig krimskrams man egentligen inte alls var intresserad av för samma summa. Saker som man nästa år kommer att hitta i ett hörn under någon tidningshög, oanvända och bortglömda.

I somras var jag på en liten hantverksmarknad i Karsjö, vid Ljusnan, utanför Järvsö, med hantverksstånd, hästskjuts längs byvägen för barnen, musikunderhållning och kakbuffé till kaffet. Sådana småmarknader är på ett sätt Noliamässans motsats, en annan värld, småskalig, överblickbar och familjär.

Men den lokala mödan, kanske under en lång vinter, bakom många av produkterna, förhoppningarna bakom försäljningsstånden och den där rädslan för att ta sista steget fram hos några av besökarna, är sig ganska lik överallt.

Det är lätt att man inte ser de enskilda människorna för alla stånden. Omfattningen, utbudet, intrycken, trängseln och hetsen på de stora marknaderna kan göra att man missar det viktigaste – att Noliamässan består av många små aktörer som, även i form av samhällsinformation, tillsammans visar vilka resurser det finns här i regionerna, även ovan jord.

Det vackraste ord jag vet är industriell, sa Arbetarpartiets Jan Hägglund i Umeå fullmäktige i våras. Även som marknadsliberal med tro på entreprenörskap och företagsamhet kan man hysa liknande känslor, när finanskapitalistiska spekulationer högt ovan de flesta realiteter skapar hysteri.

Jag sammanfattade det så här för några år sedan:

”Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden.”

I en tid av finanskapitalistiska fantomsmärtor, är det något befriande med Noliamässans konkreta företagsamhet.

Överfyllda, svettiga saluhallar sommartid – där människor smaskar, sörplar och trängs, balanserar kaffekoppar och smältost på vackliga platstallrikar medan barnen där nere någonstans smetar glass på förbigåendes byxben – är förstås groteska, objektivt betraktat. Men de är ändå oemotståndliga med sin blandning av matkultur, traditioner och glädje hos utställarna över att få visa upp specialiteter. Och ju närmare man går, desto tydligare tar en bestämd doft över, kanske ett nybakat bröd, skiljer ut sig från mängden och väcker kulturhistoriska associationer.

Vi störtar in i de där saluhallarna, och till slut skyndar vi mot utgången, och vad var det egentligen som hände däremellan? Jo, nästa år gör vi om det. Svala, bekväma, rymliga, ordnade livsmedelsaffärer har vi tillgång till resten av året.

…jag har en svaghet för prylar i allmänhet, och en extra svaghet för elektroniska prylar. De kan nog komma till användning, någon gång, ska vi inte testa, bara den här gången, är min grundinstinkt, tills jag tittar upp från broschyren eller utställningsmaterialet och möter en skarp blick och en ordentlig tillrättavisning från någon närstående som fått nog.

Långt inne gömd under sociala fobier, otålighet redan vid första myggbettet och avsaknaden av eget körkort döljer jag en ivrig wannabe-åka landet runt i husvagn-campare. Jag hörde en bekant i veckan som berättade om ritualen att vid varje Noliamässa gå in i minst en av de flådiga nya husbilarna för att försäkra sig om att de fortfarande är trånga, krångliga, överskattade och att det vore skitjobbigt att sitta inpressad där längre än ett par timmar. Kanske är det surt sa räven, men mässor som Nolia lever även på vår attityd till rönnbären.

Och så är jag, när det kommer till marknader, lite godtrogen på det där naiva sättet: “ja, men har de tillverkat det och säljer det så är det nog en bra och användbar grej”. Nolia-mässan är för många av oss en grotesk lockelse och ett test av disciplin och omdöme, med allvarlig underton.

Man lär sig mycket av Noliamässan, om samhället, om sig själv, om beteendemönster, absurda prioriteringar och sociala hierarkier. Det är gammeldags folkfest och väloljad kommers. Det är, i vissa avseenden, en värld för sig, och inte enbart i positiv mening.

Men framför allt lär man sig – om man söker, vågar fråga och tar sig tid utan att skämmas – en hel del om hur mycket initiativkraft, hur mycket kompetens, hur många idéer, drömmar och hur mycket mod, det finns ute i de norrländska bygderna. För att möta allt det i deras hemmiljöer skulle vi behöva rulla många tusen mil längs småvägarna. Noliamässan samlar några av dem. De står kanske inte i centrum alltid, men de finns där, och inspirerar.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Ett decennium som Norrland inte får slarva bort

Av , , 1 kommentar 2

Stora investeringar planeras i tunga branscher i både Västerbotten och Norrbotten den kommande decenniet. Det är utgångspunkten för den här lite kortare torsdagskrönikan, som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————————

Ett decennium som inte får slarvas bort

Dagens Industri skrev i tisdags om en kartläggning från Gällivare kommun som visar att investeringar för närmare 220 miljarder kronor planeras runt om i Norrbotten fram till 2020. Det är onekligen svindlande summor – som påminner om både stora möjligheter och en bitter paradox.

I första hand handlar det om satsningar inom energisektorn, på infrastruktur och i gruvindustrin. Gällivares utvecklingschef Ulf Hansson säger till DI i en kommentar: ”Bara de närmaste två åren räknar vi med att det skapas runt 2 000 nya jobb och tittar man tio år framåt talar vi om kanske 3 500 fler jobb bara i Gällivare.”

Prognoserna känns igen från Västerbotten. Tidigare i år rapporterade VK om beräkningar som Storumans kommun gjort om tänkbara investeringar fram till 2020 inom turism, vindkraft, gruvindustri och transportsektor. Skulle allt bli av kan det handla om investeringar på över 20 miljarder i bara Storuman. Och även om inte varje projekt förverkligas, handlar det om omfattande investeringar, med intäkter och nya arbetstillfällen som följd.

Allt det som är på gång i Norrlands inland har stor betydelse för hela Sveriges tillväxt och välstånd. Ändå är det ingen som nynnar på härliga tider, strålande tider lokalt. Det beror på insikten om hur det gått förr.
När Svenskt Näringsliv i veckan presenterade sin rapport om ekonomin och arbetsmarknaden i Västerbotten konstaterades som vanligt att det är Umeå som står för tillväxten.

De grundläggande problemen med problematisk demografioch sårbar service i inlandskommunerna finns kvar. Urbaniseringen fortsätter. Storskaliga investeringar i de klassiska näringarna, så välkomna de än är, vänder inte i sig negativa trender.
Intäkter från naturresurser har genererats och snabbt slussats ut ur inlandet förr.

Satsningarna som planeras de kommande tio åren ger både inlandet och resten av landet en chans att lära av historien, att undvika gamla misstag, att utnyttja boomen för att lägga grund till en långsiktig, lokal utveckling bortom de största projekten.

För ökad inflyttning och bredare arbetsmarknader krävs lokalt förankrade ny- och småföretagare i fler branscher än bara de traditionella, och att även mindre aktörer utanför storstadsregionerna får tillgång till riskkapital för innovationer. Tradition och nytänkande, storskaligt och småskaligt, kan ta varandra i hand.

De kommande tio åren får inte slarvas bort. Men det är lättare än på länge att vara optimist.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Av , , Bli först att kommentera 6

Baylan, Eriksson, Olofsson – en rad nationellt ledande politiker med något slags Norrlandsförankring har lämnat eller beslutat lämna sina uppdrag det senaste året. Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan? Kring det resonerar jag ur några olika aspekter i den här krönikan, i papperstidningen med talande teckning av Niklas Eriksson.

————————————————-

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Ligger Norrland pyrt till nu, när den ena ledande politikern med något slags Norrlandsförankring efter den andra lämnar eller tvingas lämna sina uppdrag? Skiften sker alltid efter ett val, men när Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Peter Eriksson och Maud Olofsson går samtidigt på kort tid från sina olika uppdrag är det onekligen markant färre av landets absoluta toppolitiker som har egna, djupare erfarenheter från de nordliga länen.

Visserligen har en del ryckt fram efter valet. Stefan Attefall (Kd), ursprungligen från Lycksele har blivit civil- och bostadsminister och hans brorsa Andes Sellström (också Kd) har blivit sitt partis ekonomisk-politiske talesman. Och Jonas Sjöstedt har förstås fortfarande utsikter att bli ny partiledare för vänsterpartiet. Men sammantaget har Norrlandsförankrade politiker tappat i inflytande under det senaste året.

Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan?

Det är överhuvudtaget tämligen omöjligt att mer i detalj definiera vad som utgör en regional tillhörighet och vad den betyder i enskilda fall, avgränsningsproblematiken är egentligen hopplös. En diskussion på temat är dömd att bli lite grovkornig och generaliserande. Intressant kan den vara lika fullt.

Svensk politisk historia bjuder många exempel på Norrlandspolitiker som nått ledande positioner nationellt – en lista över bara de viktigaste skulle redan den uppta hela sidan och bland annat rymma tre statsministrar sedan demokratisering – utan att det haft vare sig positiv eller negativ betydelse specifikt för regionerna här.

Samtidigt är det otvetydigt så att politiker Som Gustav Rosén (född i Sävsjö, Jönköpings län) och Gösta Skoglund (född i Hudiksvall, Gävleborgs län), och flera andra, genom sina dubbla roller som lokalt starkt förankrade och nationellt inflytelserika politiker genom vad man i dag skulle kalla intern lobbyverksamhet haft en avgörande betydelse för Västerbottens utveckling. De drev på för etableringar, investeringar och satsningar som gjordes här men inte på samma sätt och lika tidigt i andra Norrlandslän.

Men de politiska förutsättningarna och utmaningarna har förändrats under de senaste femtio åren. Under 1900-talet handlade det för Norrlandskommuner mycket om just etableringar, allra helst stora, enskilda statliga etableringar och satsningar, om lobbying för konkreta projekt.

Självklart finns den dimensionen kvar även i dag – när det gäller motstånd mot neddragningar av den service som finns kvar på landsbygden, när det gäller en del statliga lokaliseringar och när det gäller exempelvis förståelsen för det nationella behovet av färdigbyggd järnväg längs Norrlandskusten.

Men jämfört med mitten av 1900-talet är det i dag helt andra typer av frågor som borde uppta landsbygdsförkämpar till vardags: generellt goda förutsättningar för småföretagande och näringar, utrymme för lokalt självstyre, flexibla servicelösningar, kvalitet i skolan och modern infrastruktur, i en tro på Norrlands inneboende konkurrenskraft.

Lobbydimensionen är inte lika viktig längre, och kan vara direkt skadlig om den bygger på en förlegad och uppgiven Norrlandsbild, med för företagande, jobb, social service och miljö destruktiva utgångspunkter.

(Det knyter an till varför försök att mäta riksdagsledamöters aktivitet i riksdagen genom att räkna antalet motioner de skrivit och anföranden de hållit är så missvisande. Ett rimligt antagande är att om en riksdagsledamot skriver ovanligt många motioner är det snarast ett tecken på att vederbörande har svagt inflytande i övrigt och när det gäller.)

En politiker med övergripande nationellt ansvar ska inte representera sin region som lobbyist. Det har varit ett av de mest korkade inslagen i kritiken mot Maud Olofsson, att hon borde kämpa för just Västerbotten i regeringen, eftersom hon är härifrån.

Om det blev norm i politiken, att nationellt ledande politiker agerade på det sättet utifrån sina regionala hemhörigheter skulle Norrland givetvis bli ännu mer marginaliserat än det är, och politiker med tydlig Norrlandsprofil skulle få ännu svårare att nå ledande uppdrag. Den typen av lokalpatriotism – allra vanligast i Stockholm för övrigt – i kraven på rikspolitiken är kanske begriplig, men kontraproduktiv och osympatisk. Så håller man inte ihop ett land.

Men det betyder inte att den regionala förankringen genom erfarenheter från en ny ort dit man flyttat som vuxen eller genom erfarenheter från uppväxten på en ort man lämnat – både invandraren och utvandraren bär viktiga erfarenheter med sig, de inflyttade har inget att be om ursäkt för – är betydelselös. Erfarenheter och vad man ser omkring sig färgar och ger nyanser åt ens världsbild och samhällsanalys. Det är därför mångfald av alla möjliga olika slag i politiken är så värdefull.

När Chris Heister, från Stockholm med blott vaga kunskaper och säkert en och annan fördom om länet, utsågs till ny landshövding för Västerbotten rynkade en del på näsan. Säkert fanns många som hellre hade sett någon sedan barnsben regionalt förankrad politiker med sin uppfattning om länet färdigformulerad sedan decennier.
Med Heister kom en helt annan attityd in i matchen.

Hon har lärt och lyssnat, men också blåst värdefullt liv och mod i den gängse dystervalsen. I dag är det mitt intryck att Heister, med den inflyttades dubbla erfarenheter, bidrar till att fördjupa och modernisera bilden av Västerbotten och är på god väg att bli en av de i alla läger mest uppskattade landshövdingar Västerbotten haft. Och det hon tillfört Västerbotten, kan Norrlandspolitiker tillföra den nationella debatten, som en insiktsfull del av en nyanserad helhet.

Så är det ett problem för Norrland att politiker med förankring här tappar i inflytande som nu sker? Ja, men inte för att Norrland får färre interna lobbyister i maktens korridorer, utan för att erfarenheter och insikter – om norra Sveriges betydelse för hela samhällsekonomin, om landsbygden, om entreprenörskap, miljö och industri i olika situationer, om folkrörelseliv, lokalt ansvarstagande och uthålligt civilsamhälle, om regionalt samarbete över nationsgränser – riskerar att gå förlorade; erfarenheter som är till nytta för hela landet när de i en mångfald av perspektiv präglar debatt och beslut.

Norrlands marginalisering skulle vara hela landets förlust.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En kastad handske åt Botniaregionen

Av , , 1 kommentar 7

Regionfrågans nya vändningar senaste veckan och Riksrevisionens hårda, förtida och inte i alla delar övertygande kritik mot Botniabanan är utgångspunkterna för den här lördagskrönikan som ser regionperspektivet, men inte nödvändigtvis en formell storregion, som nödvändigt för Norrlands överlevnad:

———————————————

En kastad handske åt Botniaregionen

”Vad betyder väl ett namn? Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”

Shakespeare i all ära, i Västernorrland har man redan börjat diskutera vad den lilla ska heta: den nya miniregion delar av länet vill bilda tillsammans med Jämtland för att slippa ha för mycket med Västerbotten och Norrbotten att göra.

Namnförslagen är många direkt: Region Södra Norrland, Region Mittsverige, Mittregionen, Region Mitt – huvudsaken är nog att namnet inte under några omständigheter leder tanken för långt norrut. Vi snackar ju Sundsvall och Jämtland här, trots allt; fortfarande civilisation, inga laglösa, i bästa fall pittoreska, obygder som längre uppe på kartan. Och förresten kan stöddiga Umeå ta sig i brasan i största allmänhet. Pilutta er, Holmlund och Ågren.

Det sorgliga i regionfrågan ända sedan ansvarskommittén lämnade sitt slutbetänkande har inte varit motståndet i sig mot bildandet av en norrländsk storregion omfattande Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Frågetecknen har alltid varit många kring de väldiga geografiska avstånden, det ojämna befolkningsunderlaget och den bristande folkliga förankringen i processen.

Poängen med att överhuvudtaget inrätta en ny administrativ mellannivå som ersättning för landstingen har inte varit uppenbar i alla delar. Kraftsamling och samordning kan ta sig olika och flexibla former beroende på sakområde. Flera sådana länsövergripande samarbeten förekommer ju redan. En formell storregionbildning har aldrig varit den enda tänkbara lösningen.

Många invändningar har alltså haft fog för sig. Och att det aldrig ens varit nära att uppstå någon politisk enighet kring målet, att den politiska behandlingen egentligen hela tiden pekat åt andra håll, får väl anses vara ett belägg så gott som något på att tiden inte var mogen och frågan för tidigt väckt, eller kanske att tiden var övermogen och frågan för sent väckt.

Ur ett Västerbottensperspektiv har det varit lätt få intrycket att storregiontanken omfattas av en bred politisk majoritet, men i både Västernorrland, Jämtland och Norrbotten har tongångarna varit annorlunda. Och det går inte att tvinga fram en region omfattande så stora områden när de interna motsättningarna är så starka som de varit.

Deprimerande däremot har det destruktiva sätt varit som motståndet mot regiontanken ofta tagit sig uttryck på: fokusering på fel saker, ständiga försök att underblåsa en ömsesidig misstro mellan län och kommuner i form av kortsiktig lokalpatriotism och ett påfallande ointresse för de problem som status quo, helt uteblivna förändringar, skulle föra med sig. Debatten har avslöjat en oroande brist på regional krisinsikt gällande Norrlandslänens framtidsutsikter.

För oavsett vad man anser om ansvarskommitténs rekommendationer i detalj, så bjöd den på en hel del nyttiga sanningar om de utmaningar som väntar Norrlandslänen och vad fungerande regioner kräver i form av befolkningsunderlag, arbetsmarknader, kunskapsdelning och kompetens i regionförstoringsprocesser.

Den regionbildning som nu börjar avteckna sig mellan Sundsvallsregionen och Jämtland är inte i närheten av att uppfylla de kriterier ansvarskommittén slog fast. Om de norra delarna av Västernorrland dessutom hellre samarbetar med Umeåregionen kring en begynnande Botniabaneregion med Umeå och Örnsköldsvik som nav, med blick mot en eventuellt framtida två och ett halvt läns-region tillsammans med Västerbotten och Norrbotten, framstår underlaget för den tänka mittregionen som ännu bräckligare.

Det hela ter sig ogenomtänkt och ostrukturerat. Kanske måste Norrland öva sig i regiontänkande först, samla fler erfarenheter och pröva sig fram i mindre regionprojekt, innan man ritar om kartan och låser fast sig i lösningar med tveksam bärkraft. Att jäkta fram en felkonstruktion och en halvdan om än hygglig kompromiss, lönar inget.

Umeå och Örnsköldsvik talar alltså efter Västernorrlands besked på nytt om att närma sig varandra, i vad som i praktiken är ett Botniasamarbete. Det är rätt tänkt, alldeles oaktat vad som sker i övrigt. Och om någon tvivlat på hur viktigt det är att Botniaregionen blir både en realitet och en framgång, så kom gårdagens rapport från Riksrevisionsverket – “Botniabanan och järnvägen längs Norrlandskusten – hur har det blivit och vad har det kostat?” – som en skopa iskallt vatten snarare än radioväckning med lugna favoriter.

RR:s rapport sågar, i den mån återhållsam revisionsprosa kan såga, Botniabanan som för dyr, illa planerad och onyttig, och varnar indirekt för att Norrbotniabanan ska bli detsamma.

Visserligen ger även RR:s pessimistiska bedömning – som alltså märkligt nog gör anspråk på att besvara hur det blivit med en bana som fortfarande är inne i en inledande testfas – vid handen att banan går med samhällsekonomiskt plus, men inte tillräckligt. Region Västerbottens Erik Bergkvist påpekar i sin kommentar till RR-rapporten helt riktigt att den anlägger ett Stockholmsperspektiv i rapporten och lägger för liten vikt vid de interregionala resorna längs Norrlandskusten – alltså vid regionperspektivet. RR gör där samma misstag som delar av Norrland.

Och just därför gör kanske rapporten, som givetvis även innehåller relevant och viktig kritik, men som också kommer lägligt för de krafter i övriga landet som vill stoppa Norrbotniabanan för samhällsekonomiskt mindre motiverade, men väljarstrategiskt mer lönsamma infrastruktursatsningar kring storstadsregionerna, Norrlandslänen lika mycket en tjänst som en otjänst. Den visar vilka farhågor som måste överbevisas.

Riksrevisionens förtida sågning – ett vältajmat eko av den kompakta misstro som finns i resten av landet mot stora investeringar i norra Sverige – är en kastad handske åt hela Norrlandskusten, egentligen åt hela Norrland. Den måste tas upp.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

När båset är tomt är kon borta

Av , , 1 kommentar 6

Beskedet att Arla ska ta över Milko i en fusion är utgångspunkten för den här lite personliga krönikan med några reflektioner kring det beskedet och även en utvikning i regionfrågan, som tog en avgörande vändning i veckan. Som vanligt på torsdagar bidrar Niklas Eriksson med en träffsäker teckning på temat i papperstidningen.

———————————————————–

När båset är tomt är kon borta

Jag har tidiga barndomsminnen av både handmjölkning och mjölkpallar. Vår lilla gård för småskaligt deltidsjordbruk intill Klarälven i byn Sälje mellan Hagfors och Ekshärad låg längs en av de återstående linjer – det här var i slutet av 1970-talet – där mjölkbilen fortfarande hade både en tank och ett flak. Tack vare flaket kunde mjölkbilen ta med även de stora flaskor i aluminium mina föräldrar burit ut till pallen vid landsvägen.

Snart byttes handmjölkningen – tung, frustrerande och jobbig, även med gröna vågen som incitament – mot maskinmjölkning i spann. Men mjölkflaskorna bestod. I mitt minne var de bökiga och rackarns tunga när de var fulla. Det var krångel med förvaring och kylning.

För självständigheten, jävlaranammat och integriteten hos Ingvar Hirdwalls Egon i Lars Molins Midvinterduell, en höjdpunkt i svensk tv-historia, är det omöjligt att inte jubla; men jag har annars svårt att ur mina första, diffusa barndomsbilder uppamma någon sentimental känsla i övrigt för mjölkpallen.

När vi några år senare flyttade till en gård i Hälsingland med rörmjölksystem, där mjölken (och ännu häftigare, tömningsproppen vid disken efteråt), rusade fram i rör uppe längs taket, in i mjölkrummet och ner i tanken i väntan på vår egen kanna för husbehov och sedan mjölkbilens slang, kändes det som höjden av utveckling och tekniska framsteg.

Mjölkbilen som hämtade från den nya gården kom från Södra Hälsinglands mejeriförening.

1991 slogs den föreningen ihop med Värmlandsmejerier och Dalarnas Mejeriförening och bildade Milko. År 2000 fusionerades även Nedre Norrlands producentförening med Milko.

Nu, tjugo år senare, får Milko, svårt pressad av dålig ekonomi, ge upp sin självständiga ställning. För i förra veckan kom beskedet att Arla ytterligare stärker sin position på mejerimarknaden genom att ta över Milko i en fusion. Vad Egon hade sagt om det månntro?

Mejerimarknaden har varit inne i en långsam strukturomvandling och en koncentration under decennier. Utvecklingen av distributionstekniken har hela tiden löpt kapp med en trend mot storskalighet. Möjligheterna för småmejerier som inte lyckat hitta en lönsam, exklusiv nisch, att hålla stång en har blivit allt sämre. Uppköp eller nedläggning har blivit konsekvensen.

Minskad konkurrens mellan uppköparna är inget att jubla åt för vare sig producenter eller konsumenter. Möjligen kan Norrmejerier vinna insteg i gamla Milko-land. Norrmejeriers styrelse har fattat beslut att ta emot bönder i Ångermanland, och ska enligt en artikel i Lantbrukets affärstidning ha blivit kontaktat av uppemot 40 Mikromedlemmar. Det skulle kännas rätt ur ett sargat regionperspektiv.

I veckan kom ju för övrigt beskedet att tanken på en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste länen är död. Landstingsstyrelsen i Västernorrland har beslutat att satsa på en regionbildning – vilket devalverar själva begreppet region bort från ansvarskommitténs kriterier – med bara Jämtland. Det har ingenting med mejeribranschens utveckling att göra, men på något sätt också väldigt mycket.

Jordbruket som näring är och bör inte vara skyddad för konkurrens och krav på förändring. Även där kommer förskjutningen mot en tjänste- och upplevelseekonomi att göra sig påmind och kanske öppna möjligheter för nya affärsmodeller när det ekologiska, transparenta och hållbara värdesätts högre igen av konsumenterna.
En förutsättning är förstås att det finns några mindre aktörer på en fortfarande levande landsbygd kvar att leda den utvecklingen, när nästa strukturomvandling kommer.

För varför skulle inte den kunna bli till en modern landsbygds fromma nästa gång?
Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Av , , 1 kommentar 9

Botniabanans stora utmaning har inte med nya signalsystem att göra utan med hela regionprocessen – om det resonerar jag i den här krönikan, med några vägledande historiska citat som visar att många teman från förr går igen i debatten. Niklas Erikssons teckning stjäl som vanligt showen i papperstidningen.

Vetandets värld i P1 hade ett reportage i dag om den negativa Norrlandsbilden, där även jag medverkar på ett litet hörn mot slutet.

Här är några tidigare krönikor på temat:

Botniabanan är ett "på edra platser".

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

———————————————-

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

”Jernvägar äro icke att anse blott såsom industriela företag. Man bör visserligen se till, att de lemna högsta möjliga afkastning, men ändamålet med deras anläggning (…) har icke varit, att man ville skaffa sig en lönande industri och en inkomstkälla, ehuru detta otvifvelaktigt framdeles blir förhållandet. De äro, med ett ord, icke bygda såsom industriel spekulation, utan i vida högre intressen. Man har påbegynt detta stora materiela företag, för att derigenom gifva ett kraftigt understöd åt nästan alla näringar, hålla oss i jemnbredd med andra nationer och lyfta oss till en ställning, der vi kunna med dem täfla i andlig och materiel utveckling.”
(Johan August Gripenstedt i ett tal inför andra kammaren 7 mars 1870 “angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande”.)

Existerar Botniabanan ännu? All pompa och ståt vid Östra station, och på de andra orterna längs sträckan, förra hösten – vad var det som invigdes av hedersgästerna? Stationsbyggnader och räls, i första hand; inte att fnysa åt. Men kanske ledde det tankarna fel, kanske lurade det till otålighet, när invigningen skedde med stora gester, innan testtrafiken hunnit ta fart. De ofrånkomliga tekniska barnsjukdomarna med signalsystemet ERTMS som nu råkar drabba Botniabanan för att systemet används här först, kan inte läggas banan i sig till last. Det hade inte sett annorlunda ut någon annanstans. Men som driftstrulet såg ut den inledande tiden hade det nog varit bättre både som erkänsla åt resenärerna och som markering av att testperioden faktiskt inte var avslutad, att erbjuda gratisresor första månaderna, något som exempelvis även regionrådet Erik Bergvist påpekat i efterhand.

För att det ligger räls på marken betyder i sig inte mycket. När debattörer på andra håll i landet, som av princip är emot större investeringar i norra Sverige – obygden, som de säger –  oavsett nytta, nu söker tecken på att Botniabanan ska bli ett fiasko så att Norrbotniabanan kan sänkas, kommer att utnyttja otåligheten för omedelbara slutsatser.

Att även inledande problem uppmärksammas är rätt och viktigt. Men problemen är, med tanke på projektets omfattning, relativt ointressanta för en bedömning av Botniabanan. Och börjar de användas som svepande argument, kopplas de till en förljugen bild av Norrland som en tärande belastning för resten av landet, finns inget skäl att jamsa med. För de verkliga utmaningarna är helt andra.
 

”Vid denna tid började en svår ekonomisk kris inträda i Sverige. Orsakerna voro bland annat dåliga konjunkturer för järn och skogsprodukter men allramest det omåttliga byggandet af enskilda järnvägar, som slukat alla penningetillgångar. Bankerna hade bundit sina kapitaler i dessa dåliga valutor  som icke kunde realiseras.”
(Sveriges förste statsminister Louis De Geer i sina Minnen, 1892.)

 

Historien visar att infrastrukturinvesteringar som görs med decennier eller sekel i blick inte kan betygsättas efter bara några månader eller år.

Botniabanan som projekt har aldrig handlat om bara räls genom landskapet. Botniabanan, som tillsammans med den gamla stambanan bildar ett  dubbelspår, handlar förstås om nya, snabbare och mer miljövänliga alternativ för befintliga transporter av gods och människor i nordliga transportkorridorer. Men i ännu högre grad handlar banan om regional utveckling; en regionförstoringsprocess på arbets- och bomarknaderna som ger bätre möjligheter för etablering, rekrytering och inflyttning längs banan. Att humankapitalet är Norrlands viktigaste utvecklingsfaktor, viktigare än naturresurser, är en insikt som ligger till grund för hela satsningen.   

”Ångermanland och de båda nordligaste länen beröras i hög grad av frågan om ostkustbanans utbyggande. Folkmängden i denna del av landet uppgår till 600 000. Den motsvarar Stockholms stads folkmängd och överträffar avsevärt Malmöhus läns invånarantal. (…) De norrländska städerna borde ha mycket gemensamt. Genom det sätt, varpå järnvägarna byggts och tidtabellen alltjämt utarbetas, äro emellertid förbindelserna mellan städerna på ömse sidor om Härnösand mycket bristfälliga. Man frågar sig, varför ostkustbanan alltjämt skall ha sin ändpunkt i Härnösand, när denna bana borde utsträckas åtminstone till Luleå men helst till Haparanda.”
Gustav Rosén i sina memoarer “I koja och residens”, 1943

Att det krånglar lite med ny teknik och att omställningen från andra transportsätt tar tid är inte mycket att haka upp sig på redan nu. Men Botniabanan har trots det allt kvar att bevisa. Det har inget med signalsystem att göra. Banan står och faller med regionprocessen.

1 kommentar
Etiketter: ,

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Av , , 3 kommentarer 10

Att storstäderna kan lära av landsbygden brukar vara ett tema här i krönikorna. Den här gången vänder jag på perspektivet. Varför växer storstäderna så det knakar och vad kan landsbygden dra för slutsatser av det för egen del? Plus en del lästips invävda som citat. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————-

stan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Vad kan landsbygden lära av storstäderna? Det får inte vara en förbjuden fråga. I senaste numret av Ekonomisk debatt skriver Mikael Stenkula och Yves Zenou från Institutet för Näringslivsforskning en artikel om varför entreprenörskap gynnas av stora städer. De nämner bland annat Gilles Durantons och Diego Pugas idéer om plantskolestäder – ”stora diversifierade städer som är speciellt lämpade att fungera som en grogrund för innovationer och entreprenörskap.” Artikelförfattarna konstaterar:

”Det är t ex lättare att komma i kontakt med och pröva nya idéer och produkter i stora städer med ett stort och diversifierat kundunderlag. Samtidigt kan ökad entreprenörskapsaktivitet stimulera tillväxten i ekonomin. Mycket talar för att framväxten av ett tjänste- och kunskapssamhälle i en allt mer globaliserad värld kommer att göra att diversifierade storstäder med breda och kunskapsintensiva arbetsmarknader gynnas.”

Debatten om tillväxt och utveckling i städer och på landsbygden är ju inte något exklusivt svenskt fenomen.

I en ledare om regionala klyftor i Storbritannien konstaterar tidskriften The Economist att klyftorna vuxit de senaste tjugo åren och att subventioner och regionalstöd inte har haft någon större effekt. Tillväxt avgörs av människors kunskaper och kompetens, investeringar och innovationer. Eftersom städer än mer produktiva än landsbygden bör man istället underlätta för fler människor att flytta från regioner på nedgång till tillväxtregioner som växer, anser Economist som ett eko av liknande generaliseringar ur Stockholmsperspektiv i den svenska debatten.

Det kan ur ett svenskt landsbygdsperspektiv tyckas som en lika överflödig som missriktad uppmaning. I den riktningen har flyttlassen gått länge, snarare påskyndad än bromsad av centralmakten. Att det pågår en koncentration till de större städerna framdriven av förändrade sociala och kulturella mönster, strukturomvandlingar och nedläggning av service på mindre orter, är ingen nyhet.
Men att vända på perspektivet, att fundera över vad som kan ge landsbygden och mindre städer långt borta från metropolerna, attraktiva miljöer utifrån andra livsstilsval, är också att utgå från människor. De som kämpar för små orter gör det ju inte för ortsnamnens, utan för livsmiljöernas skull. Ändå går det inte att komma ifrån, att situationen på den norrländska landsbygden är djupt problematisk ur vissa aspekter.

”Vår slutsats är att Västerbotten, och Norrland, måste hitta en ny strategi där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus. Det är uppenbart att befolkningen under lång tid föredragit större städer och områden med en fokuserad och tydlig kvalitet. Västerbotten kan välja att kraftfullt satsa på miljöer som visat sig attrahera nya invånare. En sådan strategi med en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer gör även Norrland mer robust inför framtiden. ”
Lars Westin, professor i regionalekonomi vid Cerum, Umeå universitet, på VK-debatt 27/2 – 2010

Norrland behöver ett antal miljöer formade kring högre utbildning, brett kulturutbud och storstadsliv som kan konkurrera med de större städerna; för att fånga upp urbaniseringen inom regionen och långsiktigt möjliggöra tillväxt genom inflyttning och investeringar utifrån. Utan sådana växande städer som erbjuder andra livsmiljöer än den traditionella landsbygden och den traditionella småstaden kommer Norrland tvingas se omgivningens domedagsprofetior slå in.
Alternativet till att Umeå, Sundsvall och Luleå växer är, grovt uttryckt, att Stockholmsregionen växer ännu mer.

Men även Norrlands utpräglade landsbygdskommuner behöver delvis hitta lösningar som knyter an till storstadsregionerna framgångsmodeller. Hur kan kunskap, idéer och kreativa aktörer mötas och konkurrera i tätt umgänge, hur kan regionala resurser samordnas, genom lösningar som överbryggar fysiska avstånd och inte kräver storskaliga hopningar? Hur ser landsbygdens plantskolemiljöer ut?

”För att en region ska kunna sin öka innovationsförmåga, dynamik och tillväxt är det nödvändigt att det uppstår marknader för tjänster och service i agglomerationer där den ekonomiska miljön och därmed den internationella konkurrenskraften gynnas av en välutbildad arbetskraft med hög kompetens.”
Ur Cerum-rapporten: ”Synen på befolkning och försörjning i Norrland 1940-1970”, av Martin Eriksson)

I en digital tidsålder kan den småskaliga landsbygdens innovationer leda utvecklingen. Men det kommer att kräva regionala samarbeten, samordnade resurser, nytänkande kring teknik, service, civilsamhället och näringar i långt högre grad än i dag. Bara tillsammans går det.

Optimism och framåtblickande är inget storstadsfenomen. Den lilla orten kan präglas av samma framtidstro som den större. (Ett lästips är artikeln av professorn i ekonomisk historia vid Luleå tekniska universitet Nils-Gustav Lundgren – ”Långt bort, kallt och blåsigt? Trivs svenskar i norr med sina liv?” – i Ekonomisk debatt, nr 8 – 2010) Men det underlättar om ålderstrukturen är blandad – med både erfarenheter och lust till obekväma sanningar representerade när beslut fattas.

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks. Lokalt välstånd skapas av människor. Alkemi må låta bra i ett brandtal, men fungerar inte i verkligheten.

Storstäderna, brukar jag påpeka, kan lära en hel del av landsbygden. Det vore självbedrägeri att tro att inte även det omvända gäller ibland.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

Av , , 3 kommentarer 10

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar är temat för veckans torsdagskrönika, med teckning på temat av Niklas Eriksson i papperstidningen.

——————————————————

Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

“Uppe på åsryggen såg Olof ut över myrarna och skogarna. Hit hör jag. Här kan jag inte stanna. Och han tyckte att ungdomen var slut, färdig, förbi, och att den gått så fort. Han skulle fortsätta i en annan skog, därför att hans liv var skogar, och städerna han skulle se -snart i framtiden – var ett slags skogar.”
Ur Eyvind Johnsons ”Slutspel i ungdomen”

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar – infödda, inflyttade, utflyttade, permanenta, tillfälliga, frivilliga, motvilliga, entusiastiska, likgiltiga, i en befriande röra.

Norrlänningar har dragit iväg och blivit stockholmare, européer eller världsmedborgare. De har vårdat en relation till Norrland över långa avstånd och förblivit norrlänningar; eller sökt klippa av den identiteten demonstrativt, som ett plågsamt minne.

Människor har kommit från hela världen och blivit norrlänningar genom sitt val av miljöer att leva och verka i; norrlänningar ibland bara i egna ögon, ibland bara i andras, ibland med identiteten flytande, som för de flesta. Andra norrlänningar har vuxit upp med en självbild utan dramatik.

Gemensamt för dem alla är att norrlänningen i bestämd form aldrig existerat. Distinktionen kan tyckas teoretisk, men är i själva verket en hemläxa alla med intresse för Norrlands utveckling måste lära sig skyndsamt. När föreställningen om den stereotypa norrlänningen faktiskt används i debatten, och får följder, är det inte läge att vara underdånig och bejaka den av bekvämlighet för att få ett samtal att flyta lättare. Bilden av norrlänningen som urtyp är en fälla; övertäckt av putslustiga skämt och till synes harmlös jargong döljer den en benhård geografisk hierarki till Norrlands nackdel.

En ny rapport om Norrlandsbilden i ledande tidningar, från PR-byrån Skylark som presenterades av landshövdingen Chris Heister på ett möte i förra veckan, ger nya belägg för hur Norrland ofta automatiskt placeras i eländesfacket.

Det kan vara skönt att ge efter för en fördom, att inte stå emot den. Också rollen som kliché kan erbjuda en form av trygghet. Men bilden av norrlänningen är en punkt där Norrlandsföreträdare i olika roller har en skyldighet att visa civilkurage i debatten, att inte alltför snabbt ge omvärlden vad omvärlden vill ha i form av fördomar.

Detta hysteriska och fnissiga behov av att knåda ner människor under en kollektiv beteckning laddad med stereotyper är bara okej om man är beredd att stå för konsekvenserna.

Få är det, tror jag, när konsekvenserna kommer i form av serviceneddragningar med grumliga motiv, uteblivna investeringar, svårigheter att rekrytera arbetskraft, färre maktposter och utflyttning till storstäderna av kulturella och sociala skäl.

Den som flyttat hit någonstans i från och kämpar för fotfäste i lokalsamhället är lika mycket norrlänning som den infödde Kalixbon. Och skoteråkaren i Saxnäs eller dansarrangören i Täfteå är en del av det moderna Västerbotten på samma sätt som IT-entreprenören eller forskaren i Umeå. Vi är det alla som lever och verkar här.

Det verkar ibland svårt att vinna acceptans för att mångfalden, kontrasterna, olikheterna i sig kan vara en självklar och identitetskapande utgångspunkt för Norrland. Istället grälas det om den rätta eller lämpliga bilden av norrlänningen. Privata preferenser lyfts upp som principer.

Men den sanna norrlänningen finns inte, bara en massa norrlänningar. Det känns tryggt och fritt.

3 kommentarer
Etiketter: , ,