Etikett: Norrland

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Av Ola Nordebo, 2 mars 2011 kl 21:39, Bli först att kommentera

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned – och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

———————————————–

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten – och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem – manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt – är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Av Ola Nordebo, 11 februari 2011 kl 21:37, Bli först att kommentera

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

————————————————-

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.

Ta ingen skit, Robertsfors

Av Ola Nordebo, 3 februari 2011 kl 09:24, 2 kommentarer

Om Norrlandsbilden i Stockholmsmedia och kritiken mot Robertsfors slogan "Sveriges bästa kommun" resonerar jag lite i den här krönikan.

—————————-

Ta ingen skit, Robertsfors

Det händer att Stockholmspress med safariturismens djupa lokalkännedom om människor och miljöer försöker skildra Norrland. Med få undantag brukar det, om uttrycket tillåts, gå åt skogen. Den koloniala blick med vilken Stockholmsaktörer gärna betraktar svensk landsbygd är ohjälpligt grumlig, och grumlas mer ju längre norrut den söker sig.

Ibland består sakkunskapen av egna ungdomsminnen som generaliseras och smetas ut över hela regioner. Riktigt smetigt blir det om nedlåtenheterna förkläds till en klapp på huvudet-solidaritet med oss stackare i periferin med vårt skriande behov av att få våra liv förklarade och kontextualiserade av överspända huvudstadspennor.
Nog så ofta bygger skildringarna på en förutbestämd, stereotyp Norrlandsbild skönt fri från egna erfarenheter men konstgödslad av populärkulturella fördomar.
I båda fallen tenderar nyanser, kontraster och mångfald att störa den beställda storyn. Sånt redigeras bort.

Norrland har inte råd, som ibland skett, att ta dumdryg skit utan att värja sig. Det handlar i slutändan om en maktkamp med konsekvenser.

I höstas skrev jag om kulturgeografen Madeleine Erikssons avhandling om bilden av norrlänningen, där hon visar hur norrlänningen alltid framställts som en tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare, och att den bilden ständigt reproduceras i medier och populärkultur.

”Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen. I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior.”
(Ur ledarkrönikan 16/10)

I förra veckan skrev Malin Siwe en krönika på Expressens ledarsida om Robertsfors och kommunens slogan ”Sveriges bästa kommun”. Krönikan var öppet nedlåtande i sin syn på ”avfolkningsorter”. Redan rubriken ”Jorden anropar Robertsfors” angav nivå och tonfall. Den avfärdar bland annat Jenningsskolan inte bara ekonomiskt, utan också pedagogiskt, med svepande argument utan lokalkännedom som mest bara avslöjar en övertro på storskaliga, centraliserade lösningar.

Det finns många överdrivna slogans här i världen, även i storstadsregioner. Det finns också många exempel på projekt i kommuner där skattemedel slösas bort i mer eller mindre desperata satsningar utan djupare analys och substans. Slogans, festivaler och subventioner av utåtriktad verksamhet kan aldrig ersätta det mödosamma arbetet med boendemiljöer, företagsklimat, lokal arbetsmarknad och trovärdig kommunal service. Det finns inga genvägar eller mirakel. På den punkten har Siwe helt rätt.
Men det är inget moraltal som behöver riktas särskilt till landsbygdspolitiker. Och kommuner som kämpar för att få behålla den service som finns kvar, som värnar decentralisering och småskalighet på landsbygden, har ingen anledning att be om ursäkt eller ta skit och fördomar från Stockholm.

Robertsfors är inte Sveriges bästa kommun utifrån några mätbara mått mätt, och lär inte vara det 2020 heller. Skulle målsättningen bli ursäkt för tokiga satsningar och storhetsvansinne i kommunen vore kritiken i allra högsta grad berättigad.
Men den som vet någonting lite om Norrlands historia kan bara välkomna viljan att vända på perspektiven och vrida tolkningsföreträdet om vad som är bäst och sämst, utvecklande och inskränkande, ur storstadsetablissemangets händer.

Norrlandskommunernas problem har sällan varit storhetsvansinne eller en övertro på vad de kan åstadkomma på egen hand. Tvärtom dominerade pessimism, uppgivenhet och fixering vid centralmakten och utjämningspolitik under sega decennier.

Det har vänt nu, i de flesta kommuner. Norrland i dag tänker lokalt och globalt – både inom politik, utbildning och näringsliv – och bryr sig inte särdeles om huvudstaden. Det bottniska handelstvånget avskaffades på 1700-talet, men lämnade djupa spår av Stockholmsfixering efter sig. Med inlandets globalisering, Botniaregionens framväxt och arbetet på en nordlig transportkorridor tar Norrland saker i egna händer igen, spärrarna släpper äntligen. Inte alla små kommuner i Norrland kommer att överleva, men för många är förutsättningarna i dag faktiskt bättre än på länge.

Robertsfors slogan är överdriven och har inga realistiska utsikter att vinna omvärldens bekräftelse. Men den är också harmlös. En seriös diskussion om Robertsfors framtid har framför allt med regionförstoringsprocessen och dess konsekvenser, möjligheter och risker, för den stadsnära, småskaliga landsbygden längs Norrlandskusten att göra. Det finns ingen anledning att gräva ned sig i pessimism och uppgivenhet på order från Stockholmsmedia.

Intressantare än Expressenkrönikans raljans var därför de starka reaktionerna på den från flera Robertsforsdebattörer på vk.se.
När kritiken från Expressen blev hånfull, tog man ingen skit, utan betackade sig, med fakta och självkänsla, för nedlåtenheten. Man sade ifrån.
Den attityden, långt mer än någon slogan, kan bli till god reklam för Robertsfors.

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Av Ola Nordebo, 21 januari 2011 kl 21:29, Bli först att kommentera

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

—————————————————

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

Umeå, Sundsvall och ett gammal gnabb

Av Ola Nordebo, 14 januari 2011 kl 22:19, 6 kommentarer

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

——————————————————

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Bilden av Norrland här och i omvärlden

Av Ola Nordebo, 30 december 2010 kl 22:04, Bli först att kommentera

Jag hoppar över det traditionella nyårskrönikerande i året sista text för min del, och återvänder istället till vad som kanske var det vanligaste temat i mina lördagskrönikor under 2010 – Norrland som helhet och bilden av Norrland, och gör en liten historisk återblick på temat.

————————————-

Norrland i egna och omvärldens ögon

En gammal visdom först: När Stockholm och Köpenhamn grälar om den norrländska fjällvärlden kan man vara säker på att motiven för upphetsningen inte är lokalinvånarnas bästa. Åtminstone var det inte omsorg om Finnmarken i sig som fick Sverige och Danmark att bråka om skatteuppbörd i lappmarkerna och Nordnorge, och om militär och ekonomisk makt över olika delar av Ishavskusten, under andra halvan 1500-talet, de första decennierna efter den nya, svenska nationalstatens grundande. Det handlade, som det nästan alltid gör, om kontroll över resurser och strategiska landområden.

Att bli föremål för centralmaktens nyfikna blickar, kanske rentav instruktioner och ombud, uppåt landet, har alltid varit en tveeggad upplevelse för Norrland. Motiven har växlat, men bara undantagsvis har uppmärksamheten varit entydigt positiv.
I en blandning av lock och pock, löften och befallningar, har makthavarna sökt hämta vad de velat ha från landsändan med största möjliga smidighet, minsta möjliga bråk och lägsta möjliga motprestation. När balansgången mellan lock och pock inte gett resultat, har man skippat det förra.

Visst har investeringar gjorts, militärt skydd givits och en politisk och ekonomisk inkludering i riket påskyndats under århundraden som ibland kommit människorna och näringarna till del och främjat en utveckling som annars hade dröjt längre med större nöd som följd.

Men nog så ofta har, som vi vet, i synnerhet inkluderingsprocesserna och skyddsargumenten inneburit övergrepp, hårdhänt exploatering och smutsiga maktövertaganden som lämnat bestående sår, motsättningar och misstro in i våra dagar. I fyrbandsverket ”Övre Norrlands historia” skriver Sven Ingemar Olofsson i andra bandet några intressanta rader om hur Vasasönernas, i synnerhet den blivande Karl IX:s, intresse för den norra landsändan sökte glans och svepskäl i Olaus Magnus historia om de nordiska folken:

”Medan den gamle konung Gustaf helt visst fann Olaus Magnus’ skildring väl sensationsbetonad och effektsökande, läste Vasasönerna boken om göternas mandom, om samernas exotiska liv och bottningarnas dristighet och märkliga bedrifter med en ungdomlig entusiasm, som fick ett bestående inflytande på deras uppfattning i mogen ålder om den nordliga landsändan och dess invånare. Också fick västerbottningarna i de tre Vasasönerna på tronen villiga lyssnare på besvär och andraganden från det avlägsna landskapet.”

Ej heller, fortsätter Olofsson ”finns det anledning att se den följande kolonisations- och reformpolitiken i Västerbotten och lappmarkerna som enbart ett led i kraftmätningen med Danmark, alltså med utrikespolitisk motivering. Helt visst var det här fråga om Carls naturliga strävan som regent att tillgodose försörjning och skydd i den utsatta landsändan, förstärkt av hans ovannämnda personliga engagemang i norr”.

Jag är, som sagt, tveksam till om det var ens till del välvilja mot Norrlands regioner som föranledde uppmärksamheten. Men som Olofsson påvisar gällde redan på 1500-talet det som gäller än i dag: hur omvärlden och övriga landet uppfattar Norrland och dess invånare – oavsett om upplevelser grundas på populärkulturella framställningar, historiska skildringar, hårda samtida fakta eller egna erfarenheter – har stor betydelse, på gott och ont, för hela regionens livsvillkor och möjligheter.

Och som framgår av historiens fortsättning är det de lokala och regionala initiativen, kraven och påtryckningarna som varit allra viktigaste för Norrlands egen utveckling och modernisering, medan kronans ingrepp utifrån, ibland viktiga och framgångsrika (som grundandet av Umeå till exempel, får man väl säga ändå), ibland repressiva och utsugande, framför allt drivits av centrala kontrollbehov.

Men hur mycket gehör Norrlands landskap fått för sina budskap, hur mycket erkänsla och förståelse de mött söderöver, har berott på en kombination av egen kraft, eget självförtroende och omvärldens föreställningar, vanföreställningar, fördomar och romantiska myter.

Bilden av Norrland – som den skapas av oss som bor här i brokig mångfald, många skilda erfarenheter och ständigt motstridiga viljor och som den genereras stereotypt och ytligt genom nyhetsrapportering, debatt och populärkultur på riksplanet – avgör mycket.

Det gäller både statliga beslut om infrastruktur och service, och privata beslut om investeringar, etableringar och flyttar. Och i bilden av Norrland på andra håll i landet inkluderas både städerna och glesbygden, både universitetscampus och skogsbyn – i ömsesidigt beroende. Det är en gemensam regional angelägenhet.

Slutsatsen kan inte vara att det finns givna svar, rätt och fel eller, hemska tanke, att det bör finnas en standardiserad bild av Norrland och dess människor som ska främjas.

Slutsatsen måste bli att bilden av Norrland är en viktig politisk aspekt av lokalt utvecklingsarbete att vara medveten om, diskutera och bråka kring, söka fördjupa förståelsen av. Hur uppfattar människor som lever och verkar här sina orter och regioner, hur ser de regionala identiteterna ut i den mån de alls finns, hur kan man politiskt och ekonomiskt förbättra förutsättningarna för de norrländska städerna och den norrländska landsbygden genom ökat samarbete och samling över tidigare administrativa gränser? Och hur ser omvärlden på Norrland och dess orter, med vilka nyanser och fördomar och med vilka politiska konsekvenser?

Hur den formella regionfrågan om politiska och administrativa gränser och nivåer utvecklas när det gäller Norrlandslänen är ovisst, men det praktiska regiontänkandet i stort och smått, på en rad områden, inom skiftande branscher och med olika geografiska utgångspunkter är i full gång. Det kan gälla projekt inom de gamla länen, det kan gälla Botniaregionen, Kvarkenregionen, det kan handla om perspektiv från Ryssland till norska kusten.

Jag tror att sådant regiontänkande och försöken att famna något slags Norrland i gemensamma satsningar och en insikt om ömsesidigt beroende, är rätt väg att gå. Men initiativet, viljan och idéerna måste växa fram lokalt och regionalt, för annars reduceras Norrland åter till en resursbod i omvärldens ögon. Bilden av Norrlands utmaningar och möjligheter, farhågor och drömmar, måste skapas här, annars kommer centralmaktens och riksperspektivets vaga föreställningar om det där ”avlägsna” Norrland att sätta villkoren för regionens utveckling. Då kan det gå lite hur som helst, då förskjuts makten bort.

Att tala om Norrland som helhet, lite oftare, lite självständigare och med lite större optimism, är nog en god föresats inför 2011.

Bygg storstad i Umeå för Norrlands skull

Av Ola Nordebo, 10 december 2010 kl 22:18, 3 kommentarer

Bygg Umeå högre, tätare och centralare för en miljömedveten, socialt progressiv, attraktiv större norrländsk stad, är budskapet i min lördagskrönika den här veckan.

———————————————————

Hela Norrland behöver storstaden Umeå

Folk har alltid dragit till storstan med dubbla känslor. Men det är dit de har dragit. Städer och stadsliv, urbana miljöer, har alltid fascinerat, attraherat, skrämt och provocerat människor. Älskade och hatade har de oupphörligt lockat nyfikna till sig.
Urbaniseringen som genomgripande strukturomvandling i våra nordeuropeiska trakter, och som massrörelse globalt, är en relativt ny företeelse. Men staden som fenomen och miljö har djupa civilisatoriska rötter. Städernas historia är i hög grad de stora idérörelsernas och kulturrörelsernas historia.

Där människor samlats på liten yta med många centrala mötesplatser och skiftande sociala miljöer, har processer dragit igång. Ett utbyte av idéer, åsikter, erfarenheter och trosföreställningar har tagit fart, och sammanslutningar bildats, som blivit koffein för kulturliv, idéutveckling, serviceutbud, livsstilsexperiment och samhällsaktiviteter av alla slag.
Stadslivets faser uppsving och blomstring är ända från antiken förbundet med ett yttre framåtskridande. Städerna har haft en påskyndande effekt för kulturella epokskiften, upptäckter, innovationer, tolerans och tillväxt. Städernas större kriser är i allmänhet också kopplade till epoker av ofred, nöd, stagnation och nedgång.

Om människor i ökande omfattning sökt sig till städerna, motvilligt, för att det är där som jobb och näringar funnits vid handels- och maktcentra, eller om jobb och näringar uppstått i städerna för att det är där många driftiga människor velat vara av andra kulturella och sociala skäl, är delvis omstritt.
Men de flesta är överens om att den moderna urbaniseringen i ett välmående och rikt land som Sverige till väsentliga delar är kulturellt och socialt betingad.

Människor vill till urbana miljöer som ett självändamål, och de ekonomiska realiteterna förändas som en följd av det. Och de människor som vill bort från städerna är visserligen långt färre till antalet, men drivs inte sällan av liknande, fast omvända känslor – flytten ut på landet ses som ett självändamål, ett ställningstagande i sig.

Flyttlassen är inte som förr ekonomiska, utan kulturella och sociala.

Ska man förstå de utmaningar som Västerbotten, och hela Norrland, står inför på 2000-talet kan man därför inte blunda för urbaniseringen som ett ofrånkomligt och frivilligt faktum. Norrland har inte råd att förlora sina byar. Men Norrland är också dödsdömt om det inte kan erbjuda åtminstone ett par utpräglat urbana storstadsmiljöer av det slag som majoriteten människor i dag vill leva sina liv i. Som Norrlands största stad har Umeå där ett särskilt ansvar. Att Umeå fortsätter att växa och fångar upp flyttlass som går till större städer, är viktigt för hela regionen.

Men för att Umeå ska kunna fortsätta att spela en sådan roll, och öka befolkningen i den omfattning som prognoser förutser, krävs att staden förmår erbjuda miljöer som kännetecknar en riktig storstad.

Då stämmer det, som allt fler framhåller, att om en stad ska växa på ett socialt hållbart och miljömedvetet sätt gäller det att bygga högre, centralare och tätare. Skulle Umeå börja närma sig 150 000 eller rentav 200 000 invånare blir det även här till att välja: förtäta miljövänligt och bygg på höjden så att centrala delar av stan blir tillgängliga för fler, eller skapa en segregerad, hierarkisk transportstad där folk utan ekonomiska muskler tvingas ut i utkanter och förorter. Förtätningen av städer, att utnyttja marken så att kostnader kan sänkas och yta frigöras även för gemensamma, icke-kommersiella mötesplatser, är inte bara en miljöfråga, utan en klassisk jämlikhetsfråga. Att bygga högre och tätare, och gärna så att ögat får något att lägga märke till, är en del av en progressiv stadsplanering.

I veckan protesterade moderaternas Anders Ågren mot uppgifter från Bostaden om att man övergett tanken på att bygga ett flertal höga hus på Ön. Det går, menar Ågren, emot intentionerna bakom hela den satsningen, att man skulle bygga stad. Han har helt rätt. Umeå räknar i sina egna prognoser med en fortsatt, långsiktig och kraftig befolkningstillväxt. Då är det socialt och ekologiskt rätt att bygga högre och tätare. Bostadsbyggandet på Ön är en chans för Umeå att inleda den utvecklingen.

I veckan anordnades också ett seminarium på Arkitekthögskolan (vad tur att inte det bygget stoppades för övrigt) om framtidens stadsplanering och stadsliv i samband med de svenska teknik- och designföretagens 100-årsjubileum. I ett av föredragen presenterades en intervjuundersökning om attityderna till Umeå som stad jämfört med riksgenomsnittet. Umeå placerade sig högt när det gällde mångfald och egen identitet, men fick sämre betyg när det gäller mötesplatser och hur vacker staden uppfattas vara. Det är något att lägga märke till.

Ska Umeå vara en progressiv, miljömedveten stad för studier, kultur och företagande bör grundriktningen vara klar: Umeå måste bejaka tillväxt, sträva till att växa ur småstadens kostym och bli mer av storstad. Bygg högre och tätare, erbjud en utpräglat urban miljö. Låt det märkas på utformningen att en utbildningssatsning av världsklass på området arkitektur och design faktiskt görs just här.

Förverkliga och ta fasta på de visioner som presenterats för Staden mellan broarna, med nya mötesplatser och landmärken på platser som i dag är anskrämliga.
Men att bejaka förändring och utveckling är inte liktydigt med att säga ja till allt eller att bara vrida på en kran. Även dogmatiskt nejsägeri kan ibland bottna i bittra erfarenheter av att allt inte går rätt till bakom kulisserna, att jämlikhetsaspekter sällan finns med i planeringen. Beslutsfattare och investerare gör klokt i att tidigt inse behovet av balans, delaktighet och demokratisk kontroll i stadsplaneringen.

Att man går till sista instans för att söka bevara Rosa Huset, att man säger nej till rivning av gamla varmbadhuset, att inte politiska och privata makthavare gör upp i de inre rummen, att ingen får automatisk gräddfil vid tillståndsgivningar – allt det hör också till en progressiv, jämlik stadsplanering i Umeå. Allt motstånd mot förändringar är alltså inte omotiverat. Balansen måste finnas, givandet och tagandet vara ömsesidigt. En progressiv stadsplanering måste bygga på transparens och öppenhet.

Man måste också, en nog så viktig punkt, planera och bygga så att det skapas ekonomiska förutsättningar för fler att bo centralt, med blandade boendeformer och rimliga hyror i delar av beståendet. I många storstäder pågår, trots förtätningar, en utslussning av ekonomiskt svagare bort från stadskärnorna. Det är en förödande utveckling, som inte får bli Umeås. Alla har hemläxor att göra.

Umeå bör vara en radikal, experimenterande, inkluderande, myllrande stad; ha den stora Norrlandsmetropolens attraktionskraft inte bara ekonomiskt på papper, utan även när det gäller mångfald i estetik, livsstilar och kultur. Då måste saker tillåtas hända och förändras när det gäller arkitektur och planering. Det vore synd om kulturkonservatism, jantelag och småstadsnostalgi, med gott minne men utan nyfikenhet eller lust på vad framtiden kan ge och nya generationer skapa, skulle stoppa en sådan utveckling.

Bygg högre, bygg iögonfallande, bygg progressivt, bygg storstad.

Två miljarder i fond för Norrlands inland

Av Ola Nordebo, 19 november 2010 kl 22:50, 2 kommentarer

Investeringsfonden på två miljarder för företagande i Norrlands inland är ämnet för mina funderingar i veckans lördagskrönika. Det är ett utmärkt initiativ vars grundtankar och perspektiv jag välkomnar, och välkomnade när idén presenterades i höstas. Men reservationslöst kan man förstås inte förhålla sig till det. Det gäller att undvika klassiska fällor.

———————————-

Lyft för inlandet eller placeboeffekt?

Smaka på den, två miljarder till en riktad statlig investeringsfond för Norrlands inland, nu även klubbad genom Näringsutskottet. Ska vi jubla högt, är det ett epokskifte? Eller har vi så stora förväntningar på kaninen i hatten att vi missar ett smussel med kortleken?

Reservationen först: det finns inga magiska piller, och en inledande placeboeffekt kan vara direkt skadlig, när förväntningar brister och tid gått förlorad. Statliga riskkapitalfonder med behjärtansvärda portalparagrafer men oklara utgångspunkter och rötterna i pressade utspel under en valrörelse är normalt sett inget doktorn ordinerar; definitivt inte till dem med en historia av hypokondri.

Ingen riktad investeringsfond i världen kan av sig själv skapa utveckling där – allt annat lika – något saknas i de generella grundförutsättningarna. Så är det med riktade satsningar av det här slaget. De kan ge ytterligare skjuts när framåtrörelsen redan finns där eller ge ett avgörande lyft när bärkraften i övrigt är stor. Som klappar på axeln i väntan på slutet, eller som plåster på gamla och nya sår, är de mer till skada än nytta. De tenderar att lura blickar och ansträngningar åt fel håll.

När statliga eller europeiska medel ställs tills förfogande finns också risken att de stimulerar projekt- och subventionstänkande utan långsiktig substans; beteenden anpassas så lätt till generösa fonder istället för fonderna till verkligheten. Förr eller senare svider notan.

Idén att inrätta en ny statlig investeringsfond för bättre tillgång på riskkapital i Norrlands inland var intressant, lovvärd och oklar när den lanserades av näringsminister Maud Olofsson under valrörelsen, och är intressant, lovvärd och oklar när den nu ska förverkligas som regeringspolitik under namnet ”Norrlands innovation AB”.

Jag välkomnar den nu som då.

Men lika lätt som det är att applådera grundtanken, initiativet och prioriteringen, lika nödvändigt är det att varna för de uppenbara farorna och påminna, framför allt centralmakten, om att placeboeffekt är placeboeffekt och generösa gester i det lilla inte kan ersätta prioriteringar i det stora.

Redan ett snabbt svep över den senaste tidens nyhetsrapportering kring infrastrukturen i Västerbotten ger en kompletterande och inte lika optimistisk bild. Det kärvar lite här och var för infrastrukturen i länet.

Norrbotniabanan har inte fått klartecken, och de tänkta finansieringslösningarna – kloka i och för sig, oppositionen hade inga egna alternativ som omfattade hela investeringen – lär utredas i godan ro ända till den dag regeringen faktiskt förvandlar viljeinriktning till beslut.

Den strategiskt värdefulla satsningen på Umeå hamn hotas därför att Trafikverket inte hittar de miljoner man för sin del ska bidra med för finansieringen. Pendeltrafiken mellan (Holmsund-) Umeå-Vännäs-Lycksele riskerar att försenas i väntan på en nödvändig upprustning av banan, för vilken finansieringsläget likaledes är oklar. Och de projekt där saker hänt – som vägpaketet i Umeå – har staten gjort klart att lokala aktörer får pytsa upp ordentligt för att det ska bli något av.

Norrland är ingen prioritet för centralmakten när det kommer till infrastrukturen. Över tid märks det i både små och stora projekt. Nedgången kommer inte med ett stort, rungande nej, utan med många harklingar om ”förhoppningsvis någon gång”, ”kanske senare”, ”inte just nu”.

Och det är den stora reservation man måste ha med i reaktionen på införandet av en investeringsfond för Norrlands inland: den får inte bli en ursäkt att skruva åt kranarna på andra håll, att skjuta upp, snåla in, prioritera bort och dra ned vid andra anslag och investeringar som på lång sikt är viktigare.

För hjälp till investeringar är en sak, grundförutsättningar för näringsliv, affärsverksamheter och företagande något mycket större och mer komplext.

Men betyder det att vi ska bryta ihop och i gammal förföljelsemani se den föreslagna fonden som början på slutet? Nej, självklart inte. För tvärtemot vad en del debattörer i Stockholm – mysigt insvepta i sina fördomar om landsbygden i allmänhet och Norrlands inland i synnerhet – säkert kommer att hävda, är en investeringsfond för inlandet inte en satsning i blindo eller i förlorat territorium. Upplägget har substans.

Dess positiva syn på inlandet och erkännande av inlandets för hela Sverige viktiga tillgångar i form av idéer, naturresurser och människor, innebär något nytt i statens attityd till den norrländska landsbygden. För det är centerpartiet och regeringen värda eloger.

Perspektiven vänds. Kompensations- och tröstperspektivet ersätts av något mer framåtsyftande. Det är inte inlandet som problem, utan inlandet som potential som står i fokus. En Stockholmscentrerad debatt skulle också må bra av att nyansera sina fördomar om regionerna i norr. De vaknaste kommunerna i Norrlands inland kan lära övriga landet en hel del med sitt globala perspektiv i kombinationen av tunga exportindustrisatsningar, moderna tjänsteföretag och anti-jante-nu-jädrar-entreprenörsanda. Men utan hjälp och rimliga förutsättningar – som storstäderna tar för givna för motsvarande verksamheter – går det inte.

Där kan en fond med den tänkta inriktningen spela en positiv roll till relativt sett mycket låg kostnad för statsmakten.

Rationellt utformad – låg byråkrati, tydlig marknadsmässighet, tufft men rakt handhavande och ordentliga prövningar – kan fonden fylla precis den funktion som investeringsfonder i allra bästa fall ska göra. Två miljarder är inte någon hisnande summa i sammanhanget, snarare ganska begränsad med tanke på det vidsträckta geografiska område som avses, men givet förhistorien inte en spottstyver heller.

För om det jublas över fonden har det ett djupare magstöd än bara rationella räkneövningar. Det är gott och begripligt. Historien om det utsugna, förtalade och missgynnade Norrland finns där som ett känsloläge, en stämning, ett rättfärdighetspatos i jakt på upprättelse. Det hela kan ses som åtminstone en första kompensation för allt som Norrlandsregionerna bidragit med till Sveriges hundraåriga tillväxt och för alla orättvisa neddragningar och centraliseringar av statlig service som Norrlandskommunerna råkat ut för genom åren.

Men gottgörelsen som princip är lika fullt inte det relevanta. Det nya perspektivet handlar om något annat, och det är bör vi bejaka. Jublet bör rikta blicken framåt.

Stolthet över erkännandet, kärv realism om att fonden i sig inte löser några problem, stränghet i tillämpningen och en osentimental insikt om att det inte finns några magiska piller – i den andan kan vi hälsa initiativet med tillförsikt. Två miljarder för riskkapital åt företagande i Norrlands inland. Smaka på den.

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Av Ola Nordebo, 15 oktober 2010 kl 22:05, 14 kommentarer

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.

Kom upp hit och hälsa på

Av Ola Nordebo, 16 september 2010 kl 06:53, Bli först att kommentera

I min ledarkrönika i dag reflekterar jag lite kring ett par aspekter av den Stockholmscentrerade valrörelsen och synen på Norrland.

————————————————–

Kom upp hit och hälsa på

Varken statsministern eller oppositionsledaren kommer till Västerbotten under valrörelsens sista vecka. Reinfeldt och Sahlin prioriterar annat.
Valmatematiskt är det säkert ett rationellt beteende. En pliktskyldig presskonferens med regionalmedia och ett torgmöte i Umeå – framför utkommenderade ombudsmän, partianhängare och några förbistrosande fotgängare – ger långt sämre genomslag i de storstadscentrerade riksmedierna än en avstickare till något stockholmskt eller göteborgskt förortstorg.

Ändå säger det mängder om hur den politiska debatten och den mediala bevakningen förskjutits på några år.

Genomoppositionens omstridda förslag om kilometerskatt och höjd bensinskatt, genom allianspartiernas förslag i sitt gemensamma valmanifest om en investeringsfond för Norrlands inland och genom diskussionerna om energipolitikens och elförsörjningens betydelse för basindustrins konkurrenskraft, har landsbygdens villkor förvisso funnits med även i de nationella utfrågningarna.

Men till och med då är det ofta om Norrlands förutsättningar relativt okunniga storstadsjournalister som bestämmer dramaturgin. Alltid samma sak: Norrland får i ”stackars er”-klappar på axlarna och utmålas ibland som ett ”Eländes-Sverige” i kontrast till ett liberalt ”Tillväxt-Sverige”. En del reportage i riksmedia från landsbygden är så klichéartade att man tvivlar på om en ens det nedlåtande medlidandet är ärligt menat.

Delvis är det resultatet av en gammal självbild som funnits i många landsbygdskommuner. Det har funnits tendenser till lokala vädjanden om just ett sådant medlidande som fått debatten om Norrland att under decennier kännas passiv och pessimistisk och kretsa alldeles för mycket om stöd, bidrag och kompensationer. Men det är en gammal bild, som i dag i hög grad är missvisande och orättvis. Vi borde vända på perspektiven. Vad kan storstadsregionerna lära av landsbygden? En hel del.

Storstadsperspektivet är, tror jag, en av orsakerna till att valrörelsen varit så trist fokuserad på kortsiktiga plånboksfrågor. För det är snarare i Norrlandsregioner, både i kuststäderna och i inlandet, än i Stockholm som de stora, strukturella framtidsfrågorna diskuteras som mest ingående och upplevs innerligast av medborgarna:

Behovet av en ny postindustriell tillväxt företagande inom nya branscher. Nödvändigheten av en kunskapsskola med bildningsideal för att värna social rörlighet, rättvisa chanser och en någorlunda välavlönad arbetsmarknad.
Det ekonomiska värdet av ledande innovationer för en både förnyelsebar och konkurrenskraftig elförsörjning. Vikten av entreprenörskap inom den offentligfinansierade sektorn för en medborgarnära social service och större jämställdhet på arbetsmarknaden. Den chans att klara en långsiktig finansiering av trygghetssystemen som ökad arbetskraftsinvandring innebär. Värdet av regionala samarbetsformer för att samla resurser och kunna tävla om framtidens etableringar.

Allt det är ödesfrågor för många Norrlandsorter. Att sänka trösklarna för ungdomar och utsatta grupper till arbetsmarknaden och samtidigt behålla robusta, generella trygghetssystem som uppmuntrar flexibilitet och möjliggör nödvändiga strukturomvandlingar – någon form av flexicurity för 2000-talet – är ännu viktigare i mindre kommuner än i de allra största städerna. I flera Norrlandskommuner förs långt mer än i de största städerna, intressanta, konkreta diskussioner om kulturlivets, föreningslivet och hela det civila samhällets roll som kraft för identitet, kreativitet, mångfald och tillhörighet i lokalsamhällena.

Men allt det här är också ödesfrågor för Sverige, och flera av dem hör till valrörelsens mest bortglömda, när så mycket av debatten handlar om hur befintliga resurser används och så förhållandevis lite om hur nya resurser skapas. Mer riksfokus på Norrland skulle berika den diskussionen.

Det finns en socialliberal framåtanda och ett nytänkande i Norrlandsregionerna som riksmedia, och stundom regionalmedia, vägrat att skildra eftersom den bryter mot de inlärda snyftvalserna och Stockholmsredaktionernas formulär A för Norrlandreportage. Det är synd, för det skadar både omgivningens bild av Norrland och den lokala politiska självbilden.

…när Bill Clinton höll sitt tal till det demokratiska konventet 1992, sade han några ord om fördomarna i Washington mot hans hemstat Arkansas. Kom ner och hälsa på, sa han, i synnerhet om ni är från Washington, visst vi kämpar med problem, men ni kommer också att se väldigt många människor uträtta fantastiska saker. Hälsa på, ni kanske till och med lär er något.
Uppmaningen kan riktas rakt ut i den Stockholmscentrerade svenska debatten. Kom upp och hälsa på, ni skulle kunna lära er ett och annat.