Etikett: nyval

Att visa förståelse för de grekiska väljarnas svåra dilemma

Av , , Bli först att kommentera 3

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

———————————————————

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas – skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder – som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget – som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar – i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Nyval vore att fega ur

Av , , Bli först att kommentera 2

Blockpolitiken och spekulationerna om nyval inför hösten är utgångspunkten för den här krönikan, som väl kan ses som en utvikning från den här krönikan från häromveckan om blockpolitiken som inte längre erbjuder några svar.

———————————————

Nyval vore att fega ur – alliansen och miljöpartiet bör göra upp

”Man vacklar, men inte mellan de stora, livsförändrande, religiöst färgade omvändelserna. Både Saulus och Paulus ter sig som overkliga och omöjliga figurer. Extremerna må beröra varandra. Men de berör inte det intellektuella förhållningssättet annat än som tankelekar och utgångspunkter för en dialektik som alltid till sist hamnar i det mer begränsade, rimliga och förnuftsmässiga. Det finns ett pris för allt. Jag tror att priset för den hållning jag här försöker beskriva är avsaknad av de verkliga stora hänförelserna och engagemangen. Man når aldrig den stora, men inte sällan blinda eller enögda säkerheten att ha obevekligt rätt, tron att man är så mycket ädlare och högsintare än andra, att man själv i särskild grad besitter de sanna värdena.”
(Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen” 1921-1958)

Även om det sällan sker, och även om nyval i grunden är att underkänna väljarnas demokratiska avväganden på ett sätt som jag har mycket svårt för, så kan det förstås i en demokrati uppstå goda skäl för nyval. När något inträffat som helt förändrat de politiska förutsättningarna och kräver ett nytt ställningstagande från väljarkåren. Eller när de parlamentariska styrkeförhållandena av olika skäl förskjutits under mandatperioden så mycket att en sittande regering inte längre har möjligheter att få stöd för sina förslag.

Tysk (och västtysk) inrikespolitik under efterkrigstiden, ett hyfsat användbart jämförelsematerial, ger några lärorika exempel.

1972 blev det nyval i Västtyskland sedan den socialliberala koalitionen under förbundskansler Willy Brandt, bestående av socialdemokrater och liberaler, inte längre kunde räkna med stöd av en majoritet i förbundsdagen sedan enskilda ledamöter gått över till den kristdemokratiska oppositionen.

1983 hölls det på nytt nyval som en konsekvens av att liberala FDP året innan lämnat den socialliberala koalitionen, hjälpt till att fälla sittande förbundskansler Helmut Schmidt i en misstroendeomröstning och istället inlett ett regeringssamarbete med kristdemokraterna under ledning av Helmut Kohl.

2005 utlöste Gerhard Schröder, kansler för regeringskoalitionen av socialdemokrater och gröna, nyval efter en rad tunga nederlag för SPD i viktiga delstatsval. Nederlagen förändrade de parlamentariska förutsättningarna genom att ge oppositionen makten i förbundsrådet, ett slags överhus vars sammansättning bestäms av delstatsregeringarna och vars godkännande behövs för att lagförslag ska gå igenom.
Men nederlagen kunde också ses som ett underkännande från väljarnas sida av det omfattande sociala reformprogram som de rödgröna lagt fram under mandatperioden utan att ha sökt stöd för det i valet 2002.

Det måste hända något under mandatperioden som förändrar förutsättningarna, för att ett nyval ska vara motiverat. Men i Sverige har vi sedan lång tid tillbaka varken skilda valdagar eller något tvåkammarsystem som kan utlösa en nyvalsdiskussion. Och sedan valet hösten 2010 har det inte inträffat något, nationellt eller internationellt, som så förändrat det politiska läget att det skulle undergräva väljarnas ställningstagande den gången. Inte heller har några alliansledamöter hoppat av, eller något alliansparti valt att lämna regeringssamarbetet.

De förutsättningar som rådde när regeringen tillträdde gäller oförändrat i dag. Alliansen har bildat en minoritetsregering som är regeringsduglig så länge oppositionen inte går samman om en gemensam ekonomisk politik. Det parlamentariska läget är, sett ur ett snävt blockperspektiv, oklart och delvis oförutsägbart, men kommer inte att vara det i högre grad hösten 2011 än det var efter valet ett år tidigare.

Varför spekuleras det då allt intensivare om att regering eller opposition ska driva fram nyval till riksdagen i höst (exempelvis genom att det femte jobbskatteavdraget ges en utslagsgivande roll)? Självklart eftersom det oklara parlamentariska läget är oklart framför allt om blockpolitiken görs till norm och utgångspunkt.

Problemet är inte valresultatet, utan blockpolitikens låsningar. Det talas slentrianmässigt om Sd som vågmästare, men Sd blir bara vågmästare om blockpolitikens logik upprätthålls till varje pris och helt i onödan. I de ögonblick ansvarsfulla uppgörelser görs över den gamla blockgränsen raseras också Sd:s inflytande och ställning.

Allianspartierna (som ändå är i behov av nystart) och miljöpartiet (som fick kraftigt ökat stöd i samma ögonblick som man lämnade vänstersamarbetet med S och V) bör ta väljarnas uppdrag på allvar, sätta sig ned, visa ansvar, ge och ta och göra upp med varandra.

Som alltid när partier har många beröringspunkter spottar man och fräser man demonstrativt mot varandra. Det är mest bara partipolitiskt frasmakeri och tvångsmässiga ritualer i sekterismens närhet. Det blir så i partipolitiken när man är i princip överens, då ska motsättningarna vrålas upp.

”En uppförstoring sker av motsättningar som kanske i grund och botten inte är så stora och oöverstigliga. Polariseringen skärps, inte därför att åsikterna går så isär, utan därför att man på ömse sidor om barrikaden har så fastlåsta föreställningar om var den andre står. Var och en har inskärpt dessa föreställningar hos sina anhängare så intensivt att det är svårt att komma loss.” (Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen 1921-1958”

Under ytan finns positiva signaler att ta fasta på. Både Fp och C tog i Almedalen upp värdet av arbetskraftsinvandring, och knöt därmed an till alliansens uppgörelse med Mp på det området. Mp närmade sig skolfrågan, visserligen kritiskt mot regeringen, men ändå med lite mer konstruktivt tonfall än tidigare. I synen på småföretagande, välfärdssektorn och arbetsmarknaden är man varandra nära sedan tidigare.

Skillnaderna i sak är på de flesta områden ganska begränsade, med bara några större undantag; och undantagen finns i alla samarbeten. Visst finns det miljöpartister som hellre skulle marschera under illröda fanor rakt in i vilket betongsamhälle som helst än få igenom en enda grön reform under annan flagg än socialism. Och visst finns det alliansanhängare som hellre skulle legitimera Sd och svika liberala ideal än någonsin bryta med blockpolitiken och samarbete med Mp. Men varför ge ett fåtal ytterkantsröster vetorätt?

Ett samarbete mellan alliansen och miljöpartiet skulle ge Sverige en ansvarfull politisk grund att stå på för resten av mandatperioden, bättre än vad alliansen ensam kan erbjuda och överlägset något annat alternativ. Det vore att ta valresultatet på allvar utan att få panik eller ge efter för främlingsfientliga krafter, och det skulle ta svensk politik in i en ny, konstruktiv epok. Nyval vore att fega ur. Låt andra sakna den högljudda men trötta blockpolitiken. Väljarna lär inte sakna den.

Bli först att kommentera
Etiketter: