Etikett: Obama

Stor triumf för Obama, men oförändrat läge

Av , , 1 kommentar 1

När jublet har lagt sig, de teatrala poserna dämpats något och alla lugnat ner sig en aning, kommer det att stå klart att väldigt lite förändrats i och med nattens amerikanska presidentval. Åtminstone inledningsvis.

När Barack Obama vann presidentvalet i USA 2008 och tog över efter åtta år med George W Bush, innebar det ett stort skifte av maktförhållandena i Washington. Då gjorde väljarna klart att de efterlyste något nytt. När Obama nu återväljs fyra år senare, samtidigt som republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och demokraterna på nytt vinner majoritet i senaten, förändras inte mycket alls.
Väljarna var inte entusiastiska över något alternativ, men föredrog att ge de nuvarande majoriteterna chansen ett par år till.

Obama kommer alltså att regera under samma splittrade förhållanden under åtminstone de kommande två åren som han gjort de senaste två åren, sedan mellanårsvalet 2010, när republikanerna vann tillbaka representanthuset.
Så även om den sett till elektorsröster klara segern är en personlig triumf för Obama, han höll nästan alla delstater som han vann 2008 och han höll i stort sett ihop sin breda väljarkoalition en gång till, har de amerikanska väljarna sett till att inte något av partierna fick storslam.

De politiska utmaningarna består också oförändrade. Arbetslösheten, de ekonomiska underskotten, risken för en ny nedgång i konjunkturen, de utrikespolitiska krishärdarna, det politiskt djupt splittrade amerikanska samhället – det som Obama inte fick bukt med under sin första mandatperiod, kommer han att brottas med även under sin andra.

Å andra sidan innebär Obamas seger att de strider han tagit – för sjukvårdsreformen, i viktiga värderingsfrågor, för en ny ton och nya prioriteringar i utrikespolitiken – fått väljarnas bekräftelse och välsignande. Samtidigt som republikanerna – som försökt knyta an till tepartyrörelsens hätska kampanjer mot Washington och tidvis försvunnit långt ut på en dogmatisk, gränsande till fundamentalistisk, ytterkant – fått en ny tankeställare.

Och det är kanske den mest intressanta frågan så här direkt efter valet, också för Obamas möjligheter att få mer gjort under sin andra period och förändra det politiska samtalsklimatet: vad drar republikanerna för slutsatser av nattens val?

Ett tänkbart scenario är att de mer hårdföra ytterkantsfalangerna försöker skylla på att Mitt Romney genom sin bakgrund var för mycket av en mittenkandidat, och att det hade gått bättre om republikanerna hade haft en kandidat med ännu tydligare konservativ profil.

Ett annat, och förhoppningsvis troligare, scenario är att det gamla relativt mittenorienterade republikanska etablissemanget, tillsammans med en del yngre, lovande republikanerna i kongressen och bland guvernörerna som ser chanser i presidentvalet 2016, börjar få nog av tepartyexperimenten och de hårdaste konfrontationerna med Obama, och nu försöker ta tillbaka kontrollen över partiet, göra det mer inkluderande och tolerant igen och föra det närmare fler väljargrupper.
En del nederlag för enskilda ärkekonservativa republikanska kandidater i kongressvalen skulle kunna skynda på en sådan analys.

Det, i kombination med att Obama inte kommer att kandidera någon mer gång och därför är friare i sitt eget agerande och inte utgör en potentiell motståndare för framtida republikanska kandidater, kan göra att tonläget i Washington förändras av valresultatet, trots att maktförhållandena förblir oförändrade.

Det vore en välgärning, och de två kandidaternas ömsesidigt storsinta och generösa tacktal i seger, som i nederlag (en gren där svenska politiker har mycket att lära) är en början, men håll inte andan i väntan på att det ska ske i större skala.

Men nu är det fortfarande valrus, klang och jubel – och den som har anledning att känna störst tillfredställelse och stöd, alla svårigheter som väntar till trots, är Barack Obama. Det känns bra.

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

Av , , Bli först att kommentera 4

Min summering inför det amerikanska presidentvalet.

Några tidigare krönikor på temat:

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————–

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

On balance är ett vackert uttryck på engelska. Det kan översättas på många sätt: Vid en samlad bedömning, på det hela taget, när allt kommer omkring, när man väger för och emot, i slutändan. Men ingen variant på svenska förenar samma eleganta lätthet och nyktra precision.

On balance, förtjänar Barack Obama fyra år till som president i USA. Väger man för och emot finns goda skäl att hoppas på att han når 270 elektorsröster vid sammanräkningen i natt.

Han förtjänar däremot inte, ännu i alla fall, den ikonstatus han fått i europeiska medier.

Obamas ekonomiska politik är oklar i bästa fall, förljugen i sämsta fall. Någon övertygande plan för hur USA ska komma till rätta med sina växande underskott har han inte presenterat. Han överlåter att tala riktigt varmt om företagande och företagare åt andra, vilket gör hans politik kortsiktigt begränsad till räddningspaket och stora stimulanser. Vad han vill med de kommande fyra åren är en gissningslek.

För ett bättre inrikespolitiskt klimat i USA, har han inte lagt många strån i kors. Han vill gärna framstå som en som står över det partipolitiska käbblet. Ändå är han mer partipolitiker än många av sina föregångare. I mötet med ett dogmatiskt, tidvis fundamentalistiskt republikanskt parti har stämningen förgiftats. Obama har inte störst skuld till det, men en del av skulden faller även på honom.

För dem som ogillar aggressivt negativa kampanjer, med personangrepp i centrum, har Obamas återvalskampanj varit en lång, plågsam besvikelse. Hans valstrateger har inte försökt att höja nivån på debatten, utan har satsat allt på att vinna i gyttjan.

Obama får också allt som oftast anstränga sig för att dölja en viss akademisk nedlåtenhet mot folk som tycker annorlunda eller inte förstår. Ta ifrån honom hans manus och han blir sårbar när han ifrågasätts, på ett helt annat sätt än exempelvis Bill Clinton, som blir bättre i mötet mellan sitt eget perspektiv, sina egna känslor, och andras.

Att Mitt Romney vann den första debatten över Obama var ingen överraskning för den som sett Obama på lite mer kaotiska presskonferenser.

Obama är en manuskripttalare och en rationell manuskriptpolitiker, som vill ha kontroll på situationen, lösa problem på egna villkor, utifrån egna definitioner av vilka problemen är och hur de bör uppfattas, intellektuellt och emotionellt. Det får väldigt sällan en president.

Utrikespolitiskt har det svajat mellan naivitet och råbarkad cynism. Hans effektivitet som diplomat kan ifrågasättas. Det rättsligt murkna dronkriget har utökats. Guantanamobasen är kvar. Obamas utrikespolitik är märkligt svårdefinierad. Utan Hillary Clinton som stabil och kompetens utrikesminister skulle han ha kunnat få större problem.

Men det Obama har gjort rätt och försökt åstadkomma, sett till den svåra situation han fick ta över, väger ändå tyngre än det som brustit.
Läget på arbets- och bostadsmarknaden har långsamt stabiliserats, från ruinens brant till något som börjar likna en återhämtning. De ekonomiska utsikterna ser ljusare ut än undergångsprofeterna trott vara möjligt.
Obamas miljö- och klimatpolitik kan inte få höga betyg, men jämfört med de republikanska motståndarna har han åtminstone en grundläggande analys om utmaningarna.

Han har varit rakryggad i viktiga värderingsdebatter, som exempelvis när homosexuellas rättigheter stärkts. De högst komplexa, svårtajmade besluten att dra ut trupperna ur Irak och Afghanistan har fattats på ett sätt som varken förefaller brådstörtat eller veligt. Han har normaliserat USA:s uppträdande och återgett presidentskapet ett intellektuellt allvar.

Kanske framför allt: den stora, laddade, omstridda sjukförsäkringsreform som ska ge fler grupper än tidigare ett någorlunda skyddsnät, har beslutats, och Obama har stått upp för den, tagit politiska risker för den, identifierat sig med den fullt ut.
Obama har i vissa lägen visat ett mod (alternativt en tjurighet) som bara stora politiker äger. Det som kanske däremot alltid reaktionssnabbe Clinton med sin slagruta för det uppnåeliga saknade.
Sjukförsäkringsreformen var inte perfekt i allt, men den var rätt i många detaljer och storartad som steg i riktning mot generellare välfärd.

Obamas lycka är dessutom att han i utmanaren Mitt Romney möter en politiker vars brister är lika många, men vars markanta avsaknad av principfasthet och pålitliga övertygelser hela tiden överskuggar hans förtjänster.

Mitt Romney hade kunnat bli en sympatisk, balanserad och måttfullt konservativ republikansk kandidat. Men han har försvunnit in i en dimma av motsägelser, omsvängningar och opportunism. Vad står han för? Det övertag Romney skulle ha kunnat få i den ekonomiska politiken, hans starkaste fråga, slarvas bort av republikanernas halsstarriga skattepolitik och särintresse- och utgiftslinje i försvarspolitiken. I utrikespolitiken framstår han som en lättviktare, utan egna ansatser och med en tendens till äventyrliga uttalanden. I miljö- och klimatpolitiken vore han ett allvarligt steg bakåt.

Kanske värst av allt: Romney företräder ett republikanskt parti som fått allt starkare inslag av, och visat oroväckande tolerans inför, extremism i de egna leden. Och han verkar inte vara beredd att ta någon intern strid i värderingsfrågor, mot de falangerna, utan anpassar sig till starkare viljor när helst han kan. Den politiska ryggraden är svårlokaliserad. Allt är möjligt, han kan landa lite överallt.

Man är inte en sämre människa för att man inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik president. Kanske snarare tvärtom. Men man är en sämre presidentkandidat.

Som Economist skrev i sin ledare till stöd för Obama har båda kandidaterna potential att leva upp till sina bästa jag, men sorgligt nog har ingen av dem kampanjat som om de avser att göra det.

I en kamp mellan två besvikelser är fyra år till med Obama ändå klart att föredra. Fyra år till har han, on balance, förtjänat.

And down the stretch they come! Ryck tussarna nu, och vinn med en nos.

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Av , , 1 kommentar 5

Barack Obamas problem och demokraternas konvent är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i Garry Trudeaus tecknade serie Doonesbury, och som inte gör någon hemlighet av att jag en stor beundrare än Bill Clintons talekonst.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————-

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

En varm våffla, med en smältande smörklick ovanpå som droppar ner – så symboliserades på 90-talet Bill Clinton av den amerikanske tecknaren Garry Trudeau, som i serien Doonesbury under decennier kommenterat amerikansk dagspolitik. Det var inte avsett som smicker av en president då hårt kritiserad från många håll. Våffla på engelska (waffle) betyder även att tala osammanhängande, svävande och vagt, och det smältande smöret gav alltihop ett lätt kladdigt, slipprigt intryck. Våffelbilden framhöll baksidan av Clintons förmåga att charma ett rum med sina ord och sitt sätt.

Clintons företrädare George Bush, ansedd som väldigt blek i jämförelse med Ronald Reagan, symboliserades i Doonesbury av en osynlig punkt i luften. Pratbubblorna kom ur tomma intet. En typisk scen i serien från slutet av 80-talet är när den osynliga punkten på en presskonferens ropar ”Jag är någon, jag är någon!” och den luttrade journalisten svarar ”Ja, sir, men vem?”

Bushs vicepresident Dan Quayle – som hade svårt att övertyga med substans i sina framträdanden – symboliserades av en fjäder (lättviktare).

George W Bush, Clintons efterträdare, symboliserades av samma tomma punkt i luften som pappan, men med en cowboyhatt svävande ovanför, och senare i Vita Huset med en romersk stridshjälm, med tiden allt mer illa åtgången.

Newt Gingrich – ledande republikan i representanthuset under 90-talet, i bitter konflikt med Bill Clinton, men känd redan då för att vara sin egen värste fiende, lätt utom kontroll – symboliserades av en bomb: odetonerad, men med tänd stubin. När Gingrich blev aktuell som kandidat i det republikanska primärvalet inför årets presidentval var bomben tillbaka i Doonesbury. Stubinen brann som förr.

Så Barack Obama då, hur han tecknats av Garry Trudeau, vilken symbol fick han? Ingen. När Obama valdes 2008 avstod Trudeau från att fortsätta traditionen att teckna presidenter på det sättet. Han gjorde det rentav till ett tema i ett par strippar, där den nyvalde presidenten talar med rådgivare om saken, undrar över varför inte han fått någon egen ikon i serien och oroar sig över sitt förhållande till satirikerna. Kanske fångade där Trudeau ett av Obamas dilemman mer exakt än han anade.

I en intervju i samband med Doonesburys 40-årsjubileum 2010 betecknade Trudeau Barack Obama som den svåraste av de ledande politikerna att teckna, med motiveringen att Obama är för moderat, gör bort sig för sällan och saknar riktigt markanta fysiska eller temperamentsfulla drag. Det påminner om vad programledaren och komikern Jay Leno sa en gång, att Barack Obama är så svår att skämta om, han ger dig inte så mycket. Det var, sa Leno, ”därför Gud gav oss Joe Biden”.

Det kan låta som smicker, och är kanske avsett som hederbetygelse åt Obama, men är också en del av förklaringen till hans problem. Obama har fått ett rykte om sig att vara arrogant och oåtkomlig, och han har varit tvungen att kämpa för att hålla den arrogansen borta vid framträdanden. Till och med i sina bästa tal, som vid veckans demokratiska konvent, är Obama briljant, men inte särskilt varm. Och kontrasten till just Bill Clinton på den punkten har blivit ett samtalsämne de senaste åren.

För den stil som fungerade så väl när Obama var en ny kandidat som utmanade ett gammalt etablissemang och kunde hålla sig till allmänna utfästelser om framtiden, har visat sig fungera betydligt sämre i rollen som president, när det finns ett resultat att granska och ansvaret ska utkrävas av honom själv. Det intelligenta har blivit alltmer akademiskt, det skarpa har fått drag av besserwisseri, det upphöjda har fjärmat sig till det slutna och avlägsna.

Jag ska bekänna att jag är en stor beundrare av Bill Clintons talekonst. En del bölar till romantiska filmer, andra jublar till avgörande ishockeymål, en del börjar gunga med kroppen till en rocklåt, andra väcks till eftertanke av någon excentrisk men klarsynt professor på universitetet – ett tal på bästa sändningstid av en Bill Clinton i form frammanar alla de där känslolägena och all den där tankeverksamheten samtidigt.

Clinton är alltid bättre än sitt manus, även när det blir lite oprecist och färgerna flyter ihop i kanterna. Obama är lysande på att framföra ett manus i glasklar, skarp högupplösning med många pixlar, men han spanar nästan alltid ut mot publiken kvar lätt i skydd bakom manuskriptets gränser.

Obama vill att åhörarna ska acceptera det han säger, och är skicklig på att åstadkomma det. Men Clinton vill att åhörarna ska känna som han tänker, och det är en mäktigare retorisk gåva. Bill Clinton kan få en hel sal att må bra, och blir rappare ju mer oförberedda, utmanande frågorna är. Obama är som sämst när han tvingas improvisera och ifrågasätts. Clinton kan inte få nog av det politiska livet. Obama ger ibland intryck av att redan ha fått nog av det. Det kan tala till hans fördel, men det skapar tvivel om hur han ser på sitt uppdrag. Obama har ett spänt förhållande till de politiska ritualerna, och har det svårare att spränga deras gränser. Han gör det han måste, men mödan han har att omfamna sin roll syns. Clinton älskar ritualerna, omsluter dem oreserverat.

Nyckelordet för att beskriva skillnaden mellan Clintons form av briljans och Obamas briljans, är, tror jag, charm. I en diskussion av skillnaden mellan Karl Staaff, som var beundrad, men på avstånd och i en kylig, bitter, konfliktfylld kontext – och Hjalmar Branting – som var älskad, upphöjd och med åren varmt uppskattad av de flesta läger – skrev den liberala publicisten i Karlstad Mauritz Hellberg en gång:

”Vadan denna skarpa, orättvisa åtskillnad? Inga förnuftsskäl räcka till att förklara den – Nej, det kan endast förklaras ur personlighetens innersta substans, som är så svåråtkomlig för analys – ”charm” är en nödfallsbeteckning, som blott anger något som undandrager sig bestämningsgreppet”.

Har sånt någon politisk betydelse, bortom det teatrala? Ja, det har betydelse för en politikers möjlighet – i synnerhet i amerikansk politik – att få gehör för sin politik, att väcka förtroende hos medborgarna när han eller hon ber om stöd för att genomföra reformer eller ta konflikter. Misstänker väljarna att en president inte längre riktigt känner deras situation, inte finns med dem ända in i vardagen, utan betraktar problem på teoretisk distans, då kommer de att rösta på någon annan.

För en president som har att kämpa med ekonomisk lågkonjunktur, hög arbetslöshet, gigantisk statsskuld, ett förgiftat politiskt samtalsklimat i landet och utrikespolitiska oroshärdar bortom egen kontroll, handlar mycket om att förmedla en lokal närvaro till väljarna. En politisk ledare som utstrålar en lust att få vara ifred, att skärma av sig, har snart förlorat.

Det finns mycket att gilla med Barack Obama. Han är en tänkande politiker, med en rik livserfarenhet som han låtit forma sitt politiska engagemang på ett konstruktivt sätt. Han håller huvudet kallt när det gäller som mest. Han har visat beslutsamhet och politiskt mod vid flera tillfällen under tiden i Vita Huset och vid snabba blickar på de mest högljudda alternativen kan han kännas som ett under av sans och vett. Ur ett sammantaget liberalt perspektiv – värderingsfrågor, välfärdsfrågor, miljöfrågor, ekonomiska frågor, typ av ledarskap – finns det, så kan man uttrycka det, betydligt mer att frukta från republikanerna i dag än från demokraterna. Jag hoppas att Obama får chansen fyra år till.

Men det betyder inte att Obama varit särskilt framgångsrik som president hittills, givet förväntningarna som fanns på honom. Republikanernas olyckliga drift ut i aggressiv och verklighetsfrämmande dogmatism – en dogmatism som Mitt Romney anpassat sig till – har gjort att Obama sett bättre ut han varit.

Obamas egen trovärdighet, till skillnad från exempelvis Bill Clintons, i ekonomiska frågor är relativt låg. Hans stabs naiva och slarviga uttalanden om den europeiska skuldkrisen antyder att Vita Huset inte riktigt förstår varför gigantiska budgetunderskott är ett sådant stort problem. Hans löften om minskad statsskuld är, precis som Mitt Romneys, i stor utsträckning en läpparnas bekännelse. Han är övertygande och glödande när han talar om statens och det gemensammas ansvar och betydelse, men mer pliktskyldig när han talar om företagare, innovationer och hur jobb skapas. Det ger Mitt Romney större utrymme än han annars skulle haft.

De stora stimulanspaket som Obamas administration beslutade om tidigare under mandatperioden har haft högst blandade resultat. Att det finns framgångsexempel att peka på när insatserna varit så massiva är inte konstigt, det betyder inte att resurser använts på ett smart och effektivt sätt sammantaget.

Att USA trots att landet fortfarande har världens mest innovativa ekonomi, tappar i internationell konkurrenskraft på grund av bland annat ett splittrat politiskt ledarskap, en ineffektiv stat, problem med bredden inom den högre utbildningen, uteblivna privata investeringar och en föråldrad infrastruktur, kan inte uteslutande förklaras med att Obamas administration ärvde en svår situation från George W Bush.

Obamas utrikespolitiska linje är också oklar – i vissa avseende har det skett stora principiella förbättringar jämfört med Bush, men i flera principfrågor är det fortsatt luddigt och hycklande. Guantanamolägret finns kvar och insatserna med obemannade drönare som vapen har eskalerats enormt i ett minst sagt oklart rättsläge, för att nämna två exempel. Hillary Clinton har varit en framgångsrik utrikesminister, men ibland trots Obama.

Så de amerikanska väljarna är inte beredda att ge honom klartecknen ännu.

På demokraternas konvent var Bill Clinton, och även Michelle Obama, bättre på att få åhörarna att känna varför det är viktigt att Barack Obama vinner höstens presidentval, än vad Barack Obama själv var. De gick i god för honom, garanterade att han ser människors svårigheter, att han känner starkt under den kyliga ytan. Åhörarna var begeistrade för att de så gärna skulle vilja känna det från Obama själv. Men riktigt vad han själv vill och står för, går inte att säga.

Politik är aldrig en enbart intellektuell verksamhet, men Obama trivs, inte helt olikt Romney, bäst när den kan reduceras dit. Kärnan i hans framtoning är svår att fånga i en teckning. Det är orsaken till att presidentvalet inte redan är avgjort.

Droppen som urholkar stenen och cynismen

Av , , Bli först att kommentera 2

Barack Obamas historiska uttalande i veckan att han nu personligen stöder samkönade äktenskap är ämnet för den här lördagskrönikan.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man paradoxalt nog hur hoppfullt det faktiskt är. För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, inte ett valår, oavsett partikamraters utspel. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i  frågan överhuvudtaget.

———————————————-

Droppen som urholkar stenen och cynismen

"Obama stood up for love – now stand with him”, löd ett vida spritt meddelande på de sociala medierna i veckan.

Det var ett ögonblick att minnas när USA:s president Barack Obama i en intervju med tv-kanalen ABC, med ganska lågmäld eftertanke, uttalade de historiska orden: "At a certain point I’ve just concluded that for me personally it is important for me to go ahead and affirm that I think same sex couples should be able to get married."

Att en sittande president, som kandiderar för omval, tar ställning i en sådan omstridd men viktig värderingsfråga som homosexuellas rätt till giftermål, är ett genombrott vars långsiktiga betydelse inte ska underskattas.

Att tillåts samkönade äktenskap är visserligen inte något presidenten direkt beslutar om, det gör delstaterna; rättigheterna finns i ett antal amerikanska delstater. Det är knappast en valfråga som merparten väljare uppfattar som särskilt viktig. Och Obama puttades, lätt motvilligt, fram till sitt utspel; tvingades åtminstone tidigarelägga det, genom andra ledande demokraters uttalanden i frågan, framför allt vicepresidenten Joe Bidens. Obama skyndade inte till barrikaderna, han kom sent dit, efter att länge har varit emot.

Ändå, kanske just därför, är det ett välgörande och befriande ställningstagande för kärlek och mot diskriminering. Det har mötts med lika delar entusiasm (”äntligen”), vrede (”krigsförklaring mot äktenskapet”) och axelryckningar (”ja, ja, men hur blir det med ekonomin och jobben?”) i olika delar av den amerikanska debatten.

Symbolvärdet som ligger i att presidenten tar ställning i kontroversiella sociala rättighetsfrågor är stort. Det ger frågan ny uppmärksamhet och anhängarna en helt ny uppbackning. Fler kommer att våga träda fram och driva kravet i de beslutande församlingar där det faktiskt avgörs. För dem som driver rättighetskraven där det är som svårast, och i miljöer där motståndet är som hårdast, får det både en tröstande och entusiasmerande verkan, när en ledande politiker sätter in sin prestige och auktoritet för deras sak. Det är också en signal av solidaritet till förföljda och förtryckta homosexuella i andra delar av världen, när debatten rör på sig även i USA.

Men utspelet, så cynisk bör man alltid vara i politiken för att inte invaggas i illusioner, måste tolkas mot bakgrund av att det är valår i USA och att Obama kandiderar för omval. Då sägs och sker mycket litet av en slump och utan noga beräkning med många decimaler.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man hur hoppfullt det faktiskt är. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i den här frågan överhuvudtaget.

För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, oavsett partikamraters utspel. Inte i det här läget, inte på det här området och inte under sin första mandatperiod. Jag tror man lurar sig själv om man tillskriver honom ädlare motiv än så. Det här är de cyniska valkalkylernas år, där mycket kastas över bord om det krävs.

Man kan utgå ifrån att Obamas strateger noga beräknat effekten av utspelet på faktorer som väljarstöd, mediebevakning, mobilisering av anhängare respektive motståndare, insamlingar av ekonomiskt stöd till de olika kampanjkassorna och motkandidaten Mitt Romneys tänkbara reaktioner.

Det minskar inte värdet av uttalandet i sig, men det sätter in bedömningen av det i en realistisk kontext.

Det som gör Obamas utspel så glädjande är därför framför allt att det tyder på att han och hans närmaste rådgivare gör antagandet att synen på homosexuellas rättigheter förskjutits så i liberal riktning att en sittande president kan säga sin åsikt i frågan om samkönade äktenskap högt, och sammantaget gynnas av det mer än skadas.

Obamas team ser politiska möjligheter i den uppkomna debatten. Om de finns där återstår att se. I reaktionerna på utspelet har även motsatta bedömningar gjorts, att det snarare är de motståndare till samkönade äktenskap som kandiderar på olika nivåer som gynnas.

Eftersom situationerna i de olika delstaterna skiljer sig så kraftigt åt, är det i ett majoritetsvalssystem överhuvudtaget svårt att göra en samlad bedömning av nationella händelsers betydelse för valresultat. De flesta antar nog att utspelet väcker stor uppmärksamhet nu, i ett läge när amerikansk politik befinner sig i vänteläge inför valspurten senare i år, men är glömt i höst när allt kommer att handla om jobben och ekonomin.

Å andra sidan: för den som tycker att detta låter cyniskt i en fråga som handlar om rätt och principer, inte valkalkyler: så brukar det vara när de stora framstegen för frihet och mångfald görs. Först i efterhand och i historiens ljus får de det rena, ädla skimret. När de drivs igenom vimlar det nästan alltid av skiftande motiv, avsikter, mer eller mindre dolda beräkningar.

Avgörande är ofta hur ett krav är förberett under åratal, kanske decennier. Droppen som urholkar stenen ligger bakom många plötsliga epokskiften, men vi tenderar att glömma bort droppen i efterhand. I slutändan är det långsiktigt arbete, många år av upplysning, opinionsbildning, uppmärksamhet och modiga ställningstaganden – först i det lilla, sedan i allt större sammanhang och på allt högre nivåer – som ger resultat.

Av det kan alla lära – i lokalpolitiken, i värdspolitiken – i ögonblick när ett arbete för medmänsklighet och fördragsamhet verkar hopplöst.

När försöken att förringa människor till enbart kollektiva beståndsdelar i scheman av hat, hot, avhumanisering och fördomar, när försöken att ställa grupper mot grupper, förakt mot förakt, illvilja mot illvilja, extremism mot extremism, när uppmaningarna till förföljelse av människor som tänker, lever, tror eller drömmer annorlunda, tycks vara på väg att ta över:

I de ögonblicken är den tålmodiga droppen värdefullare än någonsin. Så småningom, ibland först decennier eller sekel senare, kommer genombrottet.

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Av , , 1 kommentar 4

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Är han egentligen en stark eller svag utmanare till Obama?

—————————————–

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, ser ut som någon vars innerligaste dröm är att få en rungande ovation, ett oreserverat jubel, som lyfter bortom det pliktskyldiga, det regisserade, det obligatoriska.

Mitt Romney ser, även när han vunnit, ut som någon som allra helst, om så bara för ett enda euforiskt ögonblick, skulle vilja få känna sina väljares kärlek. Det finns något rörande, vädjande i hans blick, något därinne som väntar och hoppas, att kanske ändå, kanske den här gången, ska de visa att de inte bara accepterar honom, utan känner något mer än så.

Men det säger inte klick. Gnistan uppstår inte vid vare sig första eller tionde ögonkastet. Hans öde är att även i sina anhängares ögon förbli ett förnuftigt, acceptabelt val efter långt betänketid, i brist på bättre och i skral – ibland alldeles för galet passionerad – konkurrens.

Amerikansk presidentvalspolitik har bjudit många exempel på sådana kandidater genom åren – kompetenta, moderata men utan den karisma och utstrålning som presidentvalskampanjer sätter på prov.
Några har vunnit ändå, som republikanen George Bush sr 1988. Några har förlorat, som demokraterna Al Gore (2000) och John Kerry (2004).

Även många presidenter med en obesvarad längtan efter att väcka varmare känslor hos sin omgivning, att bli ”accepterade” på djupare sätt, än bara genom formella framgångar, än bara genom respekt för kompetens eller makt, har bott i Vita huset. John Adams var den första, överskuggad av både sin föregångare och sin efterträdare. Richard Nixon är en annan, med samma fascinerande mänskligt vädjande blick mitt i en annars korrupt, sönderfallande gärning.

Mitt Romney utstrålar inte Barack Obamas skarpa, genomarbetade briljans i talarstolen, inte Bill Clintons medkännande, spontana intelligens, inte Ronald Reagans optimistiska, obekymrade folklighet och inte George W Bushs ”gå på baseboll och snacka som har vi varit bästa polare länge”-kvaliteter.

Men liksom Reagan (som försökte både 1968 och 1976), Bush Sr (som försökte 1980) och Gore (som försökte 1988), och på samma sätt som Bob Dole 1996, och John McCain 2008, anses han efter sitt försök att vinna nomineringen för fyra år sedan stå på tur i en inofficiell tågordning. Den aspekten pekas ut som viktig för republikanerna.

Och till skillnad från exempelvis Hillary Clinton – en av de bästa kandidater som aldrig blev president i amerikansk politik – som hade oturen att möta Barack Obama 2008, möter Romney ovanligt svagt motstånd i kampen om sitt partis nominering.

Flera av republikanernas på förhand starkaste namn – som New Jerseys guvernör Chris Christie – har trots påtryckningar valt att inte kandidera utan bida sin tid. Kanske har de skrämts av hur partiet radikaliserats och blivit mer bokstavstroende de senaste åren – under trycket från tepartyrörelsen – vilket gör det svårare för moderata kandidater att vinna nomineringen.

Kanske inser de att Barack Obama, uppe ur en djup svacka, trots alla problem i den amerikanska ekonomin blir en mycket svår motståndare även denna gång.
Bättre då att vänta fyra år, på lättare demokratiskt motstånd och ett mindre bokstavstroende, vindkantrat republikanskt parti, har sannolikt en sådan som Chris Christie resonerat.

Ensam kvar av dem med realistiska möjligheter att hävda sig mot Obama står därför nu Mitt Romney. Han är redan härdad och synad i sin kampanj 2008 och lär inte kapsejsa på det sätt som ett antal av hans republikanska motståndare hunnit göra redan innan primärvalen ens dragit i gång.

Med sin bakgrund som affärsman anses han besitta kompetens i den ekonomiska politiken. I jämförelse med de andra kandidaterna har han störst chanser att locka de oberoende mittenväljare som för fyra år sedan satte sitt hopp till Obama och som inte har något till övers för varken demokratisk eller republikansk dogmatism. Att Romney lyckades bli guvernör i Massachusetts tas som intäkt för att han – även om han har en mer konservativ profil i dag – inte skrämmer bort oberoende väljare.

Men det säger inte klick. Inte ens hos hans anhängare, som hyllar honom i tonarter som hela tiden avslöjar ett reserverat ”trots allt”, ett ”ändå”, ett ”i slutändan”, ett ”i jämförelse med de andra”. Det medför ett dilemma för Romneys kampanj.
Att vinna de oberoende väljarna är det ena, att mobilisera de egna kärnväljarnas är det andra, som krävs för att vinna ett presidentval. Romney kan få problem med både det förstnämnda och det sistnämnda.

För trots att han övergett ett antal tidigare, mer liberalt färgade ståndpunkter i tolerans- och värdefrågor, och trots att han inte längre vill kännas vid att den sjukvårdsreform han drev igenom som guvernör i Massachusetts var en förebild för den reform Obama drev igenom nationellt 2010 och som republikanerna bekämpat mer än någon annat sedan dess, litar inte partiets konservativa grupper på honom.

De misstänker honom för att vara smygliberal.

Och just på grund av de många åsiktsbytena riskerar Romney att även de oberoende väljarna ser honom som en så opålitlig vindflöjel att Barack Obamas egna åsiktsbyten (exempelvis det brutna löftet om att stänga Guantanamolägret) bleknar.

Eftersom mycket av vreden i amerikansk politik de senaste åren riktat sig mot etablissemangen både i Washington och finansvärlden kan även Romneys meriter som affärsman bli till problem, när han utmålas som representant för en hårdför finanskapitalism över huvudet på vanligt folk. Liksom många andra presidentkandidater har Mitt Romney även familjeband till andra högt uppsatta politiker. Hans pappa, guvernör i Michigan, försökte bli republikanernas presidentkandidat 1968, året då Nixon vann.

Det mesta talar ändå för att det blir Romney som utmanar Barack Obama i höstens amerikanska presidentval. Obama-lägret lär inte underskatta honom. Romney har blivit en bättre och säkrare kandidat för varje månad till skillnad från många andra som börjar i stor stil för att sedan floppa.

De enda gånger under efterkrigstiden som en vald president misslyckats med att bli omvald var när Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter 1980 och när Bill Clinton besegrade George Bush sr 1992. Det som talar mot Obama är framför allt den höga arbetslösheten och den svajiga ekonomin – samt den allmänna trötthet inför det politiska etablissemanget som gjort det svårare för politiker att överhuvudtaget bli omvalda. Efter fyra år går det inte längre för Obama att lägga ansvaret på en impopulär föregångare.

Men en viss ljusning kan skönjas i USA:s ekonomi. Utrikespolitiskt har Obama sannolikt arbetat upp tillräckligt förtroende hos väljarna. I takt med att republikanerna radikaliserats och blivit allt mer kompromisslösa har Obama även fått det lättare att framstå som balanserad.

Och Obama har en långt starkare organisation bakom sig än både Carter och Bush sr hade, samtidigt som Romney får svårt att charma väljarna på det sätt som Reagan och Clinton var mästare på.

Den vädjande blicken lär bestå ända till valdagen, liksom förhoppningen att möjligen ändå, finns där djupare känslor. Men skulle jag gissa, om man ska kalla en förhoppning en gissning, får Romney ändå hålla ett tal som förlorare på kvällen den 6 november.

Det kanske, i så fall, blir hans bästa och ärligaste, som ofta när människan bakom får friare utrymme igen, löst från kampanjernas tvång och ritualer.

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Av , , 2 kommentarer 7

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

——————————————–

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”

Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

 

Obama sätter mycket på spel

Av , , Bli först att kommentera 6

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring sjukförsäkringsfrågan i USA:

———————————————–

Obama sätter mycket på spel – med rätta

Det finns scener i lagstiftares korridorer som även en luttrad åskådare bara står ut att betrakta med händerna framför ögonen, kisandes mellan fingrarna; lagom för att man ska upptäcka när det värsta är över, men suddigt nog för att man ska slippa fördjupa sig i en del obehagliga detaljer.

Den process som till slut fick ett genombrott i det amerikanska representanthuset i går kväll när en historisk sjukförsäkringsreform röstades igenom, har bjudit på många sådana scener. Vill man förstå varför demokraterna och Barack Obama inte jublar i högan sky, utan med viss reservation, över att ha fått igenom ett av sina viktigaste vallöften, måste man komma ihåg vad de tvingats kasta över bord på vägen för att nå fram.

Ibland hamnar politiska ledare i målkonflikter där de måste välja vilket av två – oförenliga – vallöften de ska sätta in prestige och kraft på att förverkliga, och vilket de ska bryta så det står härliga till.

Barack Obama hade några centrala teman i sin presidentvalskampanj 2008. Ett, lite mer abstrakt, handlade om behovet av en ny politisk stil i Washington: mindre av mygel, dyra uppgörelser i de bakre rummen om enskilda röster, anpassning till lobbyapparater och bitter partiskhet; mer av öppenhet, raka besked, rena förslag och samförstånd över partigränserna.

Ett annat, högst konkret, handlade om behovet av en omfattande sjukförsäkringsreform i USA för att miljoner, i dag oförsäkrade, ska få tillgång till ett grundläggande skydd, och enskilda människor oavsett bakgrund ska ges starkare rättigheter gentemot försäkringsbolagen. Ett socialliberalt krav som hör till den amerikanska inrikespolitikens långkörare.

Obama hade knappt svurit presidenteden förrän det stod klart att de två vallöftena stod i strid med varandra. Att baxa en liberal sjukförsäkringsreform värd namnet genom den amerikanska kongressen visade sig snabbtkräva en mobilisering av alla knep, tricks, armbrytargrepp, lobbykontakter och köpslående med enskilda kongressledamöter som gjort Washington till ett skymford för många väljare. Samförståndet har varit noll.

Hur väljarna betygsätter reformen i kongressvalen senare i år är också långt ifrån säkert. Många amerikaner, nöjda med hur systemet fungerar för dem som är försäkrade, oroas över ökad statlig byråkrati och kontroll. Demokraterna firar med nervösa ögon, för de har ännu inte lyckats övertyga den allmänna opinionen. Republikanerna deppar med illmariga leenden, för de hoppas kunna stoppa reformen genom framgångar i kongressvalen.

Att Obama ändå valde att sätta allt på ett kort just i sjukförsäkringsfrågan, trots betydande politiska risker, visar på stort ledarskap. Washingtons politiska liv förblir sig likt. Det vallöftet sviker han. Men sjukförsäkringsreformen gör att miljoner fler amerikaner omfattas av skydd i ett tryggare och mer rättfärdigt system.

Det är en förändring, värd att sätta mycket på spel för.

Bill Clinton och Barack Obama

Av , , Bli först att kommentera 4

Inom parentes apropå detta: Det var fascinerande, både politiskt och teatralt, för några veckor sedan när Barack Obama, Bill Clinton och George W Bush höll en gemensam presskonferens hur Clinton alldeles självklart var den karismatiska, värmestrålande, charmiga mittpunkten.

Obama har en helt annan framtoning. Hans, också stora, karisma är av ett annat och mer återhållet – kanske kan man säga akademiskt – slag. Det är både till fördel och nackdel för honom, men återspeglar framför allt en del intressanta aspekter av hans ledarskap, och skillnaderna mellan hans stil och Clintons. Joe Klein skrev läsvärt på samma tema i Time häromveckan.

När väljarna ger nyttiga tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 6

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

———————————————————

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 – utan att få gehör – argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Dämpade förhoppningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredrik Reinfeldts träff med Barack Obama i Washington för samtal om klimatfrågan är ämnet för en liten betraktelse av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Dämpade förhoppningar

Personkemin verkade stämma, och sånt ska inte underskattas, mellan Barack Obama och Fredrik Reinfeldt under den svenska statsministerns besök i Washington.

Att klimatmötet i Köpenhamn inte lär bli någon milstolpe eller något avgörande genombrott, utan snarare en upprepning av goda föresatser med många finstilta reservationer, är allvarligt. Men det kan inte EU eller Reinfeldt lastas för.

Så mycket mer än ambitiösa men ej bindande ord gick, givet den amerikanska inrikespolitiken och misstron mellan inte minst Kina, Indien och USA, knappast att få ut av toppmötet. Statsministern gjorde sitt jobb.

Men när Barack Obama, i en blandning av lovord och rutinmässig artighet, berömde Sverige lite extra som ett föredöme i klimatpolitiken bör Reinfeldt i ärlighetens namn vidarebefordra en del av de dyrbara lovorden till tidigare regeringar. Alliansen har förvaltat en passning framåt i banan, och mer vårdat bollen lugnt och förståndigt strax utanför anfallsområdet, än skjutit på mål. En rödgrön regering hade sannolikt agerat på samma sätt.

Alliansen tar gärna åt sig äran för mer än som är motiverat. Och oppositionen framställer sig gärna som missnöjd fast man nog vet själva att det ofta bara är ett spel för galleriet. Klimatfrågan är global. Sverige måste agera inom EU. Där hör Sverige, nu som tidigare, till de pådrivande.

Reinfeldt är på sätt vis en symbolisk talesman för den nya klimatmedvetenhet som präglar även Europeiska Unionen. Han har genomgått en snabb omvändelse från valrörelsen 2006, då han viftade undan miljön som irrelevant, till i dag när han talar klimat så ofta han kan; från stort ointresse till förmåga att diskutera frågorna med viss auktoritet i globala sammanhang. EU har genomgått motsvarande omvändelse. Det är positivt, men bör inte beskrivas som något annat än det är – ett uppvaknande i hast från helt andra attityder.

Om engagemanget räcker när åtaganden ska genomföras och en mer klimattrött opinion växer fram återstår att se – när det gäller regeringen, såväl som oppositionen, såväl som EU. Gick en omvändelse snabbt kan nästa gå lika snabbt. Helt eniga är man inte inom EU heller inför Köpenhamnsmötet, även om det just nu är andra som bromsar mest. Och sedan är det förstås en sak att sätta upp globala utsläppsmål, något helt annat att slå fast vilka metoder som effektivast och med minst negativa konsekvenser kan förverkliga målet.
Det blir framtidens klimatdebatt, när de globala ramuppgörelser som krävs kommit till stånd. Och då kan konflikter och frågeställningar plötsligt se helt annorlunda ut igen.

…för övrigt bör inte skolor läggas ned på grund av beslutsfattares personliga attityder till enskilda stadsdelar. Håll ihop staden, söndra inte fram motsättningar.