Debatten om Mats Odells liknelse av oppositionens ekonomiska program med ”Tobleronepolitik” – en anspelning på Mona Sahlins problem med sin ekonomi på 90-talet – fortsätter.

Jag var kraftigt emot Toblerone-drevet mot Mona Sahlin omedelbart när det inleddes 1995, skrev insändare i lokaltidningen mot den sortens journalistik och argumenterade mot försöken hos Sahlins motståndare (inte så få aktiva inom socialdemokratin) att utnyttja drevet för politiska syften.

Följaktligen har jag inte ett dugg till övers för försök från alliansdebattörer att ruska liv i den historien inför årets valrörelse.

Det handlar om osakliga personangrepp som sänker nivån på debatten, spelar på låga fördomar och drar uppmärksamheten bort från substansen i vad som borde vara en relevant debatt om budgetansvar i kristider.

Men med det sagt är Mats Odells liknelse bara en västanfläkt och en mild osaklighet jämfört med de laviner av rena personangrepp, tillvitelser om onda avsikter, skymford och grova påhopp mot allianspolitiker som många socialdemokrater och deras megafoner under hela mandatperioden ägnat sig åt, tolererat eller tigit inför. De utfallen har ofta gällt enskilda allianspolitiker (här inte minst Maud Olofsson) och har haft långt lägre halt av humor och långt högre halt av ren illvilja än Odells plumphet.

En av riksdagens värsta i grenen överord är för övrigt Thomas Östros – som inledde kritiken av Odell. Kritiken är berättigad, men när den kommer från socialdemokraterna 2010, med marginal värst av riksdagspartierna på plumpa påhopp, är den bara löjligt hycklande.

Väljarna har rätt till en mer seriös debatt än så här.