Åtta riksdagspartier är på sikt fler än som får plats med tanke på fyraprocentspärren, och inget i dagens läge tyder på att det stora antalet små riksdagspartier automatiskt ger en vitalare idedebatt än ett läge mer något färre och något större partier. Samtidigt är det inte heller lyckat för idedebatten om två partier blir helt dominerande. Svensk politik söker en balans mellan sådana ytterligheter just nu. Kring det resonerar jag lite i den här lördagskrönikan.

————————————————

Pappa vet bäst vs farfar visste bättre?

Det är den gamla dängan: i kristider söker sig väljarna till traditionella auktoriteter. Moderaterna vs socialdemokraterna i den ekonomiska debatten just nu är lite som: pappa vet bäst vs farfar visste bättre. Sambos, särbos, småsyrror och småbrorsor, göra sig icke besvär när vinden viner runt knutarna och fogarna knakar.

Enligt opinionsmätningarna stärker de två största partierna åter långsamt sina dominerande ställningar inom regeringsalliansen respektive oppositionen, medan flera av de minsta riksdagspartierna, både inom regeringen och oppositionen, kämpar för sin överlevnad.

Det är inget exklusivt svenskt fenomen, utan går igen i nästan alla demokratier. När läget ute i världen är osäkert, i synnerhet när den globala ekonomin krisar, men det egna landet fortfarande klarar sig hyfsat, tyr sig väljarna ofta instinktivt till beprövade alternativ, de största partierna

Moderaterna vs socialdemokraterna blir åter den klassiska förtroendeduellen: statsminister vs oppositionsledare, finansminister vs största oppositionspartiets ekonomiska talesperson.

Reinfeldt vs Juholt.

Borg vs Waidelich.

Vem känns mest regeringsduglig, mest erfaren, mest omdömesgill, vem anförtror man en statsbärande ställning? Ställs frågan så hamnar lätt de största partierna i centrum, de som styr nu och dem vars föregångare brukade styra förr. Mindre partier, trots att de kanske har mer utförliga svar, hamnar i skymundan.
Problemet är förstås att varken pappa eller farfar alltid vet eller visste bäst, och ibland inte vet eller visste varken ut eller in.

Det som belönas är inte nödvändigtvis handlingskraft, utan förmågan att undvika att göra dumheter. Under förra finanskrisen var det de länder vars regeringar höll huvudet kallt som klarade sig bäst. Men det är ingen generell regel i kristider. Ibland behövs politiska ledningar som vågar bryta mönster och ta de stora greppen medan tid och utrymme fortfarande finns. Så att det två största partierna nu åter börjar dominera i opinionen är inte överraskande, men behöver inte heller vara goda nyheter.

I går publicerade Dagens Nyheter en stort uppmärksammad opinionsmätning från Synovate där fyra (!) av de nuvarande åtta riksdagspartierna hamnade under fyraprocentspärren: hade det varit ett valresultat hade det inneburit bye bye för kristdemokraterna, centerpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna.

Opinionsmätningar mitt under en mandatperiod när det är långt till nästa val, regeringsalternativen är oklara och partierna inte ber om förtroende för något ska inte övertolkas, knappt ens tolkas alls. Det är helt andra faktorer som ger ledtrådar om opinionsläget inför nästa val. Och mätningar som avviker från de flesta andra, ska betraktas med ännu större skepsis.

Men DN:s mätning är intressant inte för vad den säger om opinionsläget – M och S håller ställningarna, Fp och Mp går bäst av de mindre partierna, Kd, C och V har haft det kärvt länge och Sd har tappat under sommaren – utan därför att den i spektakulär form illustrerar en nästan matematisk sanning som förr eller senare kommer att hinna ikapp ett eller flera av de mindre partierna: åtta partier i riksdagen (plus ytterligare ett i Europaparlamentet) är på sikt för många och inte motiverat såsom samarbetena ser och har sett ut.

Om inte partier som ligger nära varandra idémässigt och i många sakfrågor är mogna nog att släppa prestigen och gå samman, kommer väljarna att sköta sållningen på egen hand och förpassa något av dem ut ur riksdagen, vilket är en sämre lösning med tanke på de traditioner och olika geografiska profiler som bär upp olika partier. Opinionsmätningarna skvallrar om att det senare håller på att ske.

Föreställningen att det är upp till olika block eller regeringsalternativ att själva på något sätt styra de inbördes styrkeförhållandena är lite suspekt. M och S behöver inte be andra partier om ursäkt för att de är stora. Och blir ett parti så litet i mätningarna att “deras” regeringsalternativ klarar att få ihop en majoritet ändå ligger det partiet riktigt illa till, för då sätter ingen kamrat fyra procent-effekt in.

Ofta framförs åsikten att många, små partier ger större idérikedom. Men det finns inget i dagens läge som tyder på att åtta riksdagspartier föder fler idéer än ett fyra- eller fempartilandskap skulle göra.

När de fyra allianspartierna i regeringen i dagarna samlas på Harpsund för att slutförhandla inför höstbudgeten, i ett läge när de stora greppen på försummade framtidsområden efterlyses av många, har synfältet smalnat av så till den grad att striden står om sänkt restaurangmoms vs sänkt skatt för pensionärer. Inget ont om de frågorna, men som argument för varför det skulle behövas fyra allianspartier är det tunt. Det rödgröna regeringsalternativet, nu upplöst och saknat av få inom S, Mp och V, inför valet 2010 var inte heller något lyckat exempel på hur många partiorganisationer stimulerar idédebatt.

Troligen står svensk politik inför ett epokskifte, när en gammal blockpolitik luckras upp och samarbetsalternativen blir fler och mer flexibla – också för att undvika att exempelvis främlingsfientliga krafter får vågmästarroll.

Men att konstatera att ett parti blivit irrelevant eller inte behövs eller inte får plats i riksdagen längre är inte detsamma som att säga att dess företrädare och perspektiv inte längre behövs. Ett parti kan försvinna utan att dess aktivaste företrädare och profilfrågor – som kan gå vidare, söka nya plattformar och tas upp av andra – gör det.

I vissa fall kan enskilda politiker, krav och perspektiv rentav få större genomslag efter en förändring där de gått från att vara isolerade i ett ständigt krisparti till att drivas i ett lite större parti, som därigenom också förändras och vidgas.

För förankring och representativitet – även geografisk sådan – har valsystemet större betydelse än antalet partier. Man kan tänka sig att ett fyra- eller fempartilandskap, där inget av partierna behöver oroa sig så mycket för fyraprocentspärren, kan bli ideologiskt vitalare och mer genomtänkt än ett åttapartilandskap där fyra bara håller näsan knappt över vattenytan, med den profileringsnöd det medför.

Föreställningen att man måste isolera specifika intressen och detaljerade ideologiska prefix i en mängd olika, renläriga partier uppradade bredvid varandra, strider mot den breda, öppna folkrörelsetanken och förebådar i själva verket partiväsendets undergång.

Det finns tvärtom fördelar med något färre, men större partier: olika perspektiv och grupper får lättare att berika varandra i direkta möten, den geografiska förankringen blir bredare, sekttendenserna försvagas, behovet av kortsiktiga utspel för att rädda partiers existens minskar.

Samtidigt finns det en brytpunkt någonstans, i ett proportionerligt system, där antalet livskraftiga partier blir för litet för att en mångfald perspektiv fortfarande ska få genomslag. Var den brytpunkten finns mellan dagens åttapartisystem och ett lika oönskat tvåpartisystem – där valet alltid bara står mellan far och farfar – verkar för tillfället intressera väljarna mer än partierna i kris.