I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite till om beslutet angående Sofiehemsskolan på gårdagens fullmäktige i Umeå.

————————————————————–

Varför lade miljöpartiet ned sina röster?

Ibland vore det befriande att som frustrerad åhörare till politiska debatter kunna trycka på en pausknapp och ropa: "men snälla nån, ta er samman, tänk efter och lös det här – ni är ju överens."

Det fanns en majoritet på gårdagens fullmäktige i Umeå som ville att en del av de extramiljoner Umeå kommun har för nästa år skulle användas för att rädda Sofiehemsskolan från nedläggning. Allianspartierna, miljöpartiet och rättvisepartiet var överens om att Sofiehemsskolan ska få finnas kvar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet gick mot nederlag. Hoppet levde, möjligheten att faktiskt ge skolan en ny chans, åtminstone låta den ana ett ljus i tunneln, låg bara en lätt kompromiss och en snabb omröstning bort.

Ändå var det nedläggningskoalitionen bestående av S och V som vann den avgörande voteringen. En minoritets önskan stänga en fungerande och populär skola för gott vann över en majoritets uttalade önskemål att skolans ska få finnas kvar.

Hur det kunde gå så illa blir en svår sak för i första hand miljöpartiet att förklara för väljarna i nästa års valrörelse. För det var ett mycket märkligt agerande från Mp:s sida när det var dags för votering som gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet kunde triumfera.

Medan rättvisepartiet, sedan partiets eget förslag fallit i en första omröstning, ställde upp bakom alliansens motförslag till S och V för att rädda Sofiehemsskolan, så valde miljöpartiet – som hela tiden hävdat att man är emot en nedläggning – att lägga ned sina röster. Förklaringarna efteråt till de nedlagda rösterna är inte övertygande. Formalistisk envishet kan ha sina poänger. Men när en skolas existens står på spel, när den står inför hårdföra, dogmatiska nedläggningshot, är det inte rätt läge att praktisera den. Rättvisepartiet, som inte röstar med alliansen varje dag direkt, förmådde i går, när det verkligen gällde, att skilja stort från smått och prioritera Sofiehemsskolans överlevnad framför annan prestige, genom att gå samman med alliansen. Miljöpartiet valde att offra Sofiehemsskolan på ett sätt som gick tvärs emot vad partiet sagt sig vilja tidigare.

Och det är grundproblemet med partiets uppträdande i går: klyftan mellan ord och handling. S och V har varit konsekventa: de vill ha bort Sofiehemsskolan, och har legat i för att åstadkomma en nedläggning. Miljöpartiet däremot har, på goda grunder, hävdat att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan borde få finnas kvar.

Det är den ansvarstagande linjen; att inte stänga fungerande skolor, och inte acceptera försök att söndra staden som ställer stadsdelar mot varandra eller låter missunnsamhet och fördomar styra. Östra Ersbodaskolan är enligt alla rimliga tolkningar av givna besked räddad, vilket är mycket glädjande. I går hade även Sofiehemsskolan kunnat ges nytt hopp. Då lade miljöpartiet ned sina röster. Varför?