I dag röstade en stor majoritet i riksdagen bestående av allianspartierna och socialdemokraterna ja till införandet av EU:s datalagringsdirektiv. Några centerpartister röstade nej, men i övrigt var det miljöpartiet och vänsterpartiet som stod för motståndet.
De som röstade ja bestod väl av tre olika grupper: de som är emot både direktivet och dess införande, men böjde sig för partipiskorna, de som är emot direktivet men anser att Sverige har en skyldighet som EU-medlem att införa det och de som tycker om direktivets innehåll och anser att det är en bra förändring.
Och så togs ännu ett steg in i övervakningssamhället.
Datalagringsdirektivet kommer snart upp till nytt beslut i riksdagen. Ledamöterna bör rösta nej till massövervakning. Det är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.
En tidigare krönika från slutet av förra året på liknande tema:
Rösta nej, vägra att ge efter och betala böterna i väntan på fortsatt process. Det finns inga hållbara skäl för Sverige att införa EU:s datalagringsdirektiv. Tvärtom bör Sverige – det handlar om så viktiga värderingar – säga ifrån, ta en strid, dra en gräns, också under risk för böter på mångmiljonbelopp, med hänvisning till EU:s egna grundprinciper.
Visserligen var det en svensk, då socialdemokratiskt styrd, regering som för ett antal år sedan ursprungligen kampanjade för direktivet inom EU. Idékläckare var dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Men ett svek blir inte bättre för att det följs upp av ett nytt, när det ursprungliga misstaget blivit uppenbart.
Datalagringsdirektivet – utan proportioner, illa utrett och för eventuell brottsbekämpning obefogat i sin omfattning och principlöshet – anger att uppgifter om allas telefonsamtal, sms och e-post, alltså tidpunkter, platser, inblandade personer, ska sparas av operatörerna i minst sex månader. Det är liktydigt med ännu ett krav på massövervakning av medborgarnas kommunikation med varandra. Allt ska kartläggas, kontakter, rörelsemönster, kommunikationssätt, så att pusslen ska kunna läggas i efterhand.
Sverige har skjutit upp införandet i flera år. 2011 fick Mp, V och Sd (med helt olika motiv) igenom en så kallad minoritetsbordläggning av frågan i ytterligare ett år. I dag, efter de senaste årens omfattande och folkbildande integritetsdebatt, finns det rimligen en blocköverskridande majoritet i riksdagen, bland ledamöterna, som i sak är emot de föreslagna åtgärderna, som inser att de skulle bryta mot respekten för den personliga integriteten på ett oacceptabelt och omotiverat sätt. Men 21 mars är det dags för riksdagen att gå till beslut, och det mesta talar för att alliansen och socialdemokraterna tillsammans kommer att rösta ja.
Sverige måste, lyder argumentet, böja sig för att EU:s regelverk säger så, för att vi får höga böter om vi vägrar och för att Sverige knappast skulle vilja att andra EU-medlemsländer började välja och vraka bland gemensamt fattade beslut och struntade i dem som inte passade. De argumenten skulle vara giltiga och relevanta i de flesta frågor. Men de håller inte när det kommer till datalagringsdirektivet.
Sveriges riksdagsledamöter bör rösta nej den 21 mars, inte i trots och rättshaverism, för att direktivet kräver en åtgärd som Sverige i dag är emot och helst vill avstå från, utan för att det skulle innebära en massövervakning av medborgarnas privata kommunikation som strider mot både Sveriges och EU:s egna grundprinciper om medborgerliga rättigheter.
Det är inte en fråga om att vilja eller inte vilja, om att följa eller inte följa ett direktiv, utan om rätt och fel, lagligt och olagligt, där direktivet hamnat på fel sida. Sådana konflikter mellan det som beslutats på formellt laglig väg och det som är godtagbart utifrån ett grundlagsperspektiv kan uppstå då och då. Kraven på åsidosatta rättigheter och ytterligare inskränkt privatsfär blir inte mer acceptabla för att de kommer i form av ett EU-direktiv och med hot om böter.
När det gäller människors rätt att slippa den totala övervakningen måste EU:s grundvärderingar skyddas mot EU:s direktiv.
Gränserna för vad som anses vara en acceptabel form av övervakning förskjuts hela tiden. Steg för steg tvingas människor vänja sig vid ett genomlyst samhälle där det mesta går att spåra, där den egna sfären krymper och där en grov kränkning av den egna integriteten alltid bara är en enda mänsklig faktor, ett enda litet missbruk av information, bort. I det lilla, som i det stora. I det lokala som det internationella.
Det kräver både att de stora systemen är felfria och att människor kröker sig inför påståenden om att så är fallet – två omöjligheter. Misstron som oundvikligen följer, mellan människor och mellan människor och institutioner, bryter ned viktiga processer i det civila samhället som har med skapande kreativitet och ansvarstagande i vardagen att göra.
Och när väl övervakningen dragits i gång, uppgifterna samlats in, så finns det inget riktigt principiellt skydd kvar mot vad uppgifterna sedan används till. Flyter gränserna redan kan man aldrig veta vilka trender och dagsrubriker som får överaktiva politiker – sugna på att få kredd för att de ”gör något” – att kräva att övervakningens syften omdefinieras.
De små stegen är lätta att ta framåt, men väldigt svåra att backa igen. Eftersom de tekniska framstegen – givetvis nästan enbart positiva för frihet, demokrati, bildning och mångfald i ett öppet samhälle – också kommer att öka möjligheterna till massövervakning och massregistrering i framtiden, är det ännu viktigare i dag än tidigare att grundlagar och lagstiftning upprätthåller skyddet för den personliga integriteten.
I en epok som bejakar den tekniska utvecklingen, bör lagstiftarna snarare vara konservativt försiktiga i synen på vad stater ska ha rätt att använda den till i syfte att kontrollera och styra människor.
Det finns inget som talar för att försöken att genomdriva ytterligare övervakning, informationsinsamling och informationssamordning, till nackdel för mångfald och människors privatsfärer kommer att upphöra. Därför måste fler tunga aktörer börja ifrågasätta de enskilda små stegen, dra gränser – för att inte dammarna ska brista.
Ju tidigare gränsen dras av medlemsländer inom EU som inte accepterar att EU via ett datalagringsdirektiv låter en av de största dammarna brista i integritetsfrågan, om flera medlemsländer faktiskt gör klart att det här är ett övertramp som inte kan accepteras, desto större är chansen att balansen återupprättas.
För målet kan inte begränsas till att Sverige via vägran och böter ska slippa införa lagen, utan att den ska dras tillbaka som EU-direktiv överhuvudtaget, att den ska underkännas som oacceptabel och stridande mot EU:s grundprinciper.
Riksdagen brottas med ett besvärande rykte om sig att ha förlorat i betydelse, självständighet och hållning. Nu har ledamöterna chansen att visa att ryktet om deras irrelevans är betydligt överdrivet.
Under 2012 måste vi bli bättre på att diskutera frågor rörande internet, den tekniska utvecklingen, integritet och övervakning utifrån principer och värderingar. FRA-lagarnas ja till massavlyssning är exempel på hur annars godtycke och tidsanda helt tar över. Om bland annat det handlar den här lördagskrönikan.
Nu tar mina krönikor, och därmed den här bloggen, ett uppehåll över jul och nyår. Jag ber att få tacka för uppmuntran, reaktioner och tips under året, och önska alla läsare god jul och gott nytt år.
————————————————–
Det här är jag, det där är du, det här är vi
Det blir så väldigt tyst när dammluckan är stängd. Tystnad – då är vi vansinnigt rädda att missa något. Paniken växer.
Vad gör vi nu liksom? Borde vi inte ”göra något”? Snabbt börjar det krypa i kroppen.
Bruset, slamret, känslan av att det trycks på knappar och vrids på vred någonstans, att en apparat dras i gång, invaggar däremot till trygghet.
Skönt, någon ”agerar”, då kan vi slappna av. Fast vi innerst inne vet att den totala tryggheten är omöjlig att uppnå, och att drömmen om den kan föra rakt in i det totalitära. Men där är vi ju inte ännu, så varför ta risken att inte vidta en åtgärd till.
I veckan kom alliansregeringen och socialdemokraterna överens om att även säkerhetspolisen och rikskriminalen i framtiden ska kunna beställa signalspaning från FRA. Lagändringen ska träda i kraft redan under nästa år. Det är ett djupt olyckligt beslut, och ett svek mot tidigare besked. De farhågor som framfördes för tre år sedan om att avlyssningen skulle utvidgas på precis det godtyckliga sätt som nu sker, bekräftas.
”Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.”
Det tog bara några år, så kom den första stora utvidgningen av FRA-beslutet. Och därmed går det åter att konstatera: Finns det inga grundläggande principer som avgör var gränser dras, så går det inte att lita på någon gränsdragning i längden. Då tar godtycke, tidsanda, slentrian, lobbyintressen, rädslor, historielöshet och fördomar över. På få områden är det så uppenbart som när det gäller personlig integritet, övervakning och avlyssning i samhället.
Det är därför det är så viktigt att invända i tid, att ställa de grundläggande frågorna, att tvinga fram de principiella diskussionerna, direkt när det börjar gläntas på dammluckan. För det är så väldigt mycket lättare att öppna den där luckan lite till, bara en gnutta, och en gnutta till, än att stänga den igen. De flesta har redan börjat vänja sig vid att den glappar hur som helst.
Slår man inte fast, utifrån djupare värderingar än rent pragmatiska överväganden, vad som är acceptabelt och vad som inte är det, kan beslut landa lite var som helst.
Den personliga integriteten kan hållas helig i några enstaka, kanske perifera fall, men ändå bli dörrmatta i det stora hela.
Saknas vägledande principer kommer gränserna att förskjutas kontinuerligt, eftersom det finns kortsiktiga nyttoargument för det mesta som har med insamling av information och kontroll att göra.
Det förrädiska med rena nyttoargument är att de gör sken av att vara de enda som finns. De viftar dramatiskt bara med ena handen och låtsas att målkonflikter inte existerar, att invändningar är abstrakt hårklyveri utan koppling till verkligheten.
Eftersom motargumenten vanligtvis är av principiell karaktär, och kräver några ord fler, ett par resonemang extra, en blick lyft över kontrollbehovet, går bluffen ofta hem.
Kanske förklarar det varför det nästan alltid är lättare att vinna stöd för ytterligare övervakningsåtgärder – för säkerhets skull – än för ett långsiktigt värn av en privatsfär som något viktigt i sig.
Integritetsfrågan är inte ny, men som dagspolitiskt tema har dess betydelse ökat i takt med den tekniska utvecklingen. I bakgrunden lurar alltid avvägningen: integritet och frihet kontra yttre säkerhet och kontroll.
Under 2011 har den arabiska våren påmint om vad frihet på internet betyder i praktiken när diktaturer söker krossa uppror. Samtidigt som fasansfulla terrordåd, framför allt det i Norge, brutalt påmint om den andra aspekten, betydelsen av ett förebyggande, säkerhetspolitiskt arbete för att värna demokratin i fria samhällen.
Det är inga lätta avvägningar. Men vad demokratiska krafter borde enas om, är att det öppna, fria samhället aldrig kan skyddas om man från början överger dess grundprinciper.
De politiska partierna är högt kompetenta och instinktsäkra i klassiska frågor som jobb, skola, vård och omsorg. På de områdena kan de snabbt sätta sig in i utredningar, förslag och utspel utifrån en tradition av idéarbete och praktiska erfarenheter. De har insikter om var gränserna går, hur grundvärderingarna måste se ut. När det gäller den nya digitala utvecklingen är instinkterna svagare, känslan för principer sviker.
Att inte försöka lyfta på varje strå i höstacken, att acceptera att det finns en sfär bortom kontroll, förknippas felaktigt med likgiltighet och svaghet. Ingen, mycket på grund av medielogiken, vill efteråt behöva svara på frågan varför ingen ”gjorde något”.
Då blir det säkrare att vidta alla möjliga åtgärder, utan urval, än att förklara varför de ofta gör mer skada än nytta, eller inte gör någon nytta i jämförelse med rättssäkrare metoder.
Det är ju inte så att det saknas kontrollåtgärder, detaljregler och övervakning i samhället. Vi accepterar – på mycket goda grunder – sådana inskränkningar i vår frihet varje dag. Men genom FRA-lagarnas ja till massavlyssning passeras en principiell gräns som borde vara absolut.
Det blir tyst när dammluckan stängs. Paniken växer. Men den lägger sig igen. Och sedan kommer lugnet, insikten att det går ändå, att kontrollen, förtröstan och kraften inombords ofta betyder långt mer än alla yttre kontrollåtgärder som vi vidtar för säkerhets skull. Vi behöver inte veta allt, för att se klart.
Men den snabba tekniska utvecklingen väcker fler frågor än så. Överhuvudtaget är det påtagligt hur de flesta av oss famlar när det gäller att söka förstå de pågående förändringarna, de flesta positiva, några mer problematiska, utifrån ett humanistiskt perspektiv.
Internetjättarnas växande makt, företag som Google, Apple och Facebook, uppmärksammas, men på grund av deras produkters stora förtjänster med en viss naivitet när det gäller faran för maktkoncentration.
Den globala finansoron har diskuterats utifrån aspekten att komplexa dataprogram får allt större betydelse för den blixtsnabba finanshandeln, nästan ett slags egenliv, bortom mänsklig kontroll.
Internets långsiktiga påverkan på utbildning, kultur, det demokratiska samtalet och sociala mönster i uppkopplade samhällen går bara att gissa om.
2012 lär fortsätta att ställa sådana frågor på sin spets. Vi måste bli bättre på att diskutera dem utifrån principer och värderingar
VK:s kulturredaktör Sara Meidell skrev på gårdagens kultursida en mycket läsvärd krönika med tänkvärda reflektioner om broderikonsten som tradition och samtida uttrycksmedel. Jag knyter an till temat, fast som lång inledande metafor (ja, jag har själv börjat brodera på fritiden) i den här krönikan, som sedan handlar om den perfekta människan som en farlig dröm.
Vilka utmaningar skapar kombinationen av övervakningssamhälle, fixering vid lagstiftning som första åtgärd mot avvikande mänskliga beteenden och de sociala mediernas nya verklighet? Om det resonerar jag ganska fritt nedan:
—————————————
Den perfekta människan en farlig dröm
Jag drömmer om det perfekta broderiet, jag fasar för den perfekta människan.
För broderier i framför allt korsstygn har det länge varit ett kvalitetsmått, något av ett kännetecken för skicklighet i hantverket, att baksidan ska vara nästan lika välordnad och planerad som framsidan.
Om man vänder på broderiet ska inte trådarna löpa hejvilt och ta onödiga omvägar.
Stygnen som skapar motivet på framsidan får inte dölja kaos, motstridigheter eller panikslagna nödlösningar på baksidan.
Historiskt var det för människor med begränsade resurser en fråga om att spara på garn, kanske framför allt färgat garn, att nyttja det man hade så effektivt som möjligt, genom kortast möjliga trådväg.
(”Det broderades vid det här laget flitigt i de flesta samhällsklasserna, men i familjer där ekonomin inte var den bästa snålades det med den färgade tråden, och snillerika stygnkombinationer hade uppfunnits för att inte slösa bort färgad tråd på undersidan av broderiet.”
Ur nödtorft och ekonomiska villkor växer ofta estetiska principer fram.
Det är fortfarande ett eftersträvat mål för många som broderar, att det inte ska se allt för illa ut på baksidan. Även om det handlar om en tavla som ramas in och bara betraktas framifrån, har brodören eller brodösen sin självkänsla. Alla hantverkare med stolthet ogillar slapphet i detaljer och slarviga kompromisser. Det gäller motorer, trä och nål och tråd lika. Lycka brukar vara när det rationella och det estetiska sammanfaller.
Det är som man åtminstone brukade säga om den stora konstens hemlighet, att mödan i hantverket inte riktigt ska synas.
Det är svårare med människor, och skapande människor, i olika roller, positioner och yrken, att få baksidan lika välordnad och planerad – i synnerhet rakt igenom ett långt liv. Människor är inga hantverk, går inte att riva upp och börja om från början med, går inte att planera fram stygn för stygn. Människor utan något kaos, utan några motstridigheter och nödlösningar under ytan är att gratulera, men jag tror inte att de finns, inte ens när allt på ytan talar för att även helheten är perfekt.
Det samhälle som stiftar lagar, skapar normer, väcker förväntningar och sätter upp villkor utifrån föreställningar om den ofelbara människan utan trådar som trasslar, blir omänskligt. Söker vi sådana förebilder, beslutsfattare och ledare kommer vi att skapa ett kollektivt monster.
När jag försöker komma på exempelvis någon framstående politiker i historien som inte haft även mindre vackra kapitel i sina liv och personligheter, går jag bet.
Då syftar jag inte på vidrigheter som övergrepp, brutalitet och grymhet – sådant många högt uppsatta makthavare runt om i världen ännu i dag anser sig ha frihet till – utan vardagliga brister, små repor i personligheten, rädslor, impulsivitet, idiosynkrasier, irrationella beteenden, självupptagenhet och enskilda, obegripliga åsikter.
Granska vilken politisk hjälte som helst, verkligen vilken som helst, på baksidan, se hur tråden bakom den offentliga gärningen löper, och hjälten blir ofrånkomligen mer människa och mindre sagogestalt.
Det förminskar inte betydelsen av deras insatser, men det nyanserar historien, och borde säga oss något om hur vi själva betraktar och bedömer människor i vår samtid och närhet, vilka krav vi ställer och vilka förväntningar vi har när vi sållar, stämplar, hyllar eller avfärdar.
I det sammanhanget är det motiverat att tala om de senaste åren som en tid av historiska, och motstridiga, förändringar. Vi får veta mer än någonsin om människor, i en frivillig och berikande öppenhet genom de sociala medierna, och förväntas samtidigt acceptera en tvångsmässig, inskränkande övervakning i allt större omfattning.
Det framväxande övervakningssamhället har som bärande grundattityd, att människor inte bör vilja ha något att dölja som inte åtminstone en auktoritet med specialbefogenheter kan få granska. Den personliga integriteten omdefinieras från att vara en grundläggande princip man inte behöver motivera till att bli en fråga om vilka konsekvenser det får när den inskränks.
Bevisbördan förskjuts från övervakaren till den övervakade. Över tid kommer det att börja påverka hur vi bedömer människor i vardagen, vilka personliga sfärer vi respekterar och vilken tolerans vi visar. I värsta fall blir följden ett både mer genomlyst och ett mer nervöst hemlighetsfullt och anonymiserat samhället.
Även beredskapen att acceptera tämligen repressiva lagar och kollektiva regler som lösning på allt fler problem som har med beteenden och läggningar att göra – om allt från snus till i vilken ålder barn ska börjar på förskola, allt från ätvanor till klädsel på jobbet – riskerar att öka. Genom att sprida misstro och intolerans skapar det auktoritära systemet motiven för sin egen existens.
De sociala medierna ökar, på ett delvis revolutionerande sätt, människors potentiella exponering mot en granskande offentlighet. Maktkamper kommer att pågå regelbundet om dem i framtiden. Möjligheten att kontrollera kommer att brytas mot viljan att mötas. Mobbing, elitism och drev kommer att kämpa mot nyanser, eftertanke och fördragsamhet precis som i resten av samhället – fast sekundsnabbt.
Det är nya arenor – mer gränslösa och mindre hierarkiska än de gamla varit – för eviga samtal och konflikter.
Så småningom, när fler lär sig att se de sociala medierna som den potentiella offentlighet de alltid lär vara kommer beteenden att anpassas. Men ännu är de och skulle kunna förbli fantastiska källor till insyn i vanor, attityder och rörelser bakom makten i olika delar av samhället, om vi lär oss bedöma människors beteenden utifrån insikten att allt inte kan vara genomtänkt och överlagt i detalj.
Det genomtänkta framträdandet är på väg att bli avbrott från en ström av mer impulsiva och ögonblickliga utrop som avslöjar den baksida som alltid funnits där, hos alla, med charm och sump. Man kan inte bedöma allt med samma mått och stränghet.
Viss fördragsamhet krävs om insynen ska bestå, makthavare förbli människor och någon överhuvudtaget i framtiden ska söka ansvar och uppdrag av skäl andra än egotrippar och exhibitionism.
Det är inte detsamma som att ha en okritisk, eller naiv inställning, eller rusa till någons försvar. Används pubsnacket och lanthandelsskvallret, används de sociala medierna, för politiska syften kan de inte vara en frizon för granskning och debatt.
Men det är en balansgång som vi i våra olika roller fortfarande övar på och samlar erfarenheter om.
Vi är så ovana vid att människors egenheter och svagheter blir offentliga på frivillig väg, att vi ibland rusar åstad och drar för långtgående slutsatser, samlar ihop mobben, utifrån orimliga förväntningar om perfektion in i minsta reaktion. Även här kan den stora öppenheten slå över i den totala slutenheten snabbare än väntat.
Den nya, misstänksamma synen på integritet, tendensen att se lagstiftning och direktiv uppifrån som självklara sätt att rätta till människors allehanda irrationella beteenden och de sociala mediernas nya möjligheter som både potentiella frizoner och potentiella övervakningsinstrument, skapar ett socialt och politiskt nybyggarland.
Det finns en risk att vi blir så fixerade vid att få detaljerna perfekta och vill lägga allt så tillrätta, att vi inte ser den mörka helhet som tornar upp sig framför oss.
Presentation
Sysselsättning: Politisk chefredaktör på VK, Umeå
Ålder: 44 år
Politisk inriktning: frisinnad liberal.
Skriver återkommande om: Västerbotten och Norrland, om svensk inrikespolitik, om ekonomi och europeisk politik, om digitaliseringen, om personlig integritet, om psykisk ohälsa, om demografi, om åldrande och om personer inom politik, kultur, idrott, forskning och näringsliv som intresserar mig.
Intressen: Politik nära och fjärran, handarbete (virkning och nålbindning), poesi, historia, trav, baseball, Selma Lagerlöf, Astrid Väring, Dostojevskij
Om bloggen: En gång för länge sedan var jag med i början när VK:s bloggportal utvecklades. Nu återvänder jag (oktober 2015) efter en lång paus. Här kommer jag främst att lägga ut mina ledarkrönikor i VK som ett arkiv, men kanske även tipsa om smått och gott och yttra en eller annan åsikt när lusten faller på, men inga löften om aktivitet. Jag kommer inte att ta in några kommentarer.
Bokpublikationer:
Som ensam författare:
"ansikte spritt i dyningen" (Diktsamling utgiven hösten 2016)
"50 skäl att fascineras av Västerbotten" (utgiven 2014 av Länsstyrelsen i Västerbotten och Umeå 2014)
Som redaktör och medverkande skribent:
"Öppna Norrlandsfönstret - liberala perspektiv för norra Sverige" (Utgiven 2010 tillsammans med Anders Rönmark)
Som medverkande skribent:
Ett kapitel om folkrörelsernas och folkbildningens betydelse för social rörlighet i boken "Klassresan" (Utgiven av Studieförbundet Vuxenskolan och Bertil Ohlininstitutet 2015)
Ett kapitel om framtiden för svensk landsbygd i boken "Håll gränsen" (utgiven 2014 av Fores)
Ett kapitel om bildningsresor på landsbygden i boken "Bildningsresan" (utgiven 2012 av Bertil Ohlininstitutet)
Ett kapitel om tv-serien West Wing och gränslandet mellan verklighet och tv-serie i boken "Willmar in the World. Young Scholars Exploring the Theatrical Event" (utgiven 2007 av Department of Musicology and Performance Studies, Theatre and Dance Studies, vid Stockholms universitet)
