Etikett: öviksbor

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Av , , 3 kommentarer 6

Botniabanan, regionförstoring och den tänkta framväxten av en botniaregion med sammanväxt arbetsmarknad är ämnet för några funderingar av mig på dagens ledarsida.

———————————————–

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Stationsbyggnaden Umeå Östra lyser tjusigt i vinterkvällen, nästan sprakar när den tar spjärn mot kylan; ganska ödslig och tom på människor när tågen kommer glest, men sympatisk och löftesrik som landmärke på håll. Ibland kanske ett flygplan lyfter eller landar i samma ögonblick på södra sidan älven som ett tåg rullar iväg på den norra.

Umeå City Airport och Botniabanan, två storskaliga startblock i drömmen om snabba, täta, kollektiva kommunikationer mellan Umeå och omvärlden. Lite får man förundras och tjusas av det hela, när stora infrastrukturprojekt står klara.
För över ett sekel sedan stod folk och lät blickarna löpa bort längs med de första stambanespåren, och det kändes nog rackarns märkvärdigt, och lite svindlande, med helt nya perspektiv.

Så, Botniabanan är invigd och i drift. Det får kanske inte tanken att svindla, men omärkvärdigt är det inte heller. Tågen går visserligen inte som de ska. Tekniken fallerar när det som borde varit en inledande testperiod omvandlades till reguljär drift. Det hackar och strular. Men infrastrukturen är på plats, resenärerna har gett det hela en ärlig chans och Botniabanan har gått från att vara en framtidsvision till att bli en realitet i vardagen. Men Botniabanan är, vi glömmer lätt det, bara ett medel. Målet har alltid varit framväxten av en Botniaregion. Den är fortfarande mer vision än realitet.

Politiska sakfrågor, satsningar, kontroverser och målsättningar längs Botniabanan kretsar, rimligt nog, fortfarande nästan helt kring de enskilda kommunerna. Vi talar om Umeås framtid, om Örnsköldsviks framtid, om Nordmalings framtid. Umeå och Örnsköldsvik skiljer mer åt än vad en resa tar i faktisk tid – i båda städerna har många närmare relationer med Stockholm än med grannstaden.
Invånarna i den tänkta Botniaregionen, vare sig de är infödda eller inflyttade, identifierar sig med den egna hemorten – inte med regionen. De politiska beslutsfattarna agerar i kommun, landsting och rike, och möjligen i samarbeten på nyckelområden mellan de fyra nordligaste länen. Annat regiontänkande hamnar lätt i skymundan.

Även medialt är Umeå och Örnsköldsvik två skilda världar, de gemensamma samtalen uppstår ytterst sällan. Botniavisionen faller, ännu så länge, mellan stolarna, skapar ingen riktig identitet, inger ingen känsla av gemenskap, passar inte in i gamla förvaltningsmönster. Ändå går det inte att komma ifrån: om inte fler i framtiden börjar identifiera sig som invånare och aktörer, investera och se möjligheter, i Botniaregionen som helhet, kommer inte det nya spåret att bli den samhällsekonomiska – eller miljömässiga – framgång som skulle motivera satsningen.

Går det snett blir den nya arbetsmarknadsregionen en fin vision som sprack när den synades. Den existerande pendlingen, pionjärerna, räcker inte för att få arbetsmarknader att växa samman, differentieras och komplettera varandra. Ökar inte rörligheten och utbytet, uppstår ingen regionförstoring. Då ökar inte jobbutbudet och underlättas inte rekryteringar, då växer inte företagen, blir inte invånarna fler och tar inte tillväxten fart, på det sätt som var tänkt. Botniabanan är i så fall inte startskottet för en ny epok.

Regionförstoring är ett pulssänkande begrepp, men en ödesfråga för Norrland. Botniabanan handlar om just regionförstoring längs banans sträckning. Det är viktigare än långdistanskommunikationer till Stockholm. Men regionförstoring kan inte kommenderas fram. Förutsättningarna kan skapas, processer underlättas, men utvecklingen i sig skapas av människor själva genom stora och små beslut i olika privata och professionella roller; den växer fram inifrån, som en delvis ny, breddad regional identitet. Det är på den punkten som det blir svårt och spännande på samma gång.

Umebor och öviksbor förblir umebor och öviksbor, men om vi inte i framtiden samtidigt, i ögonvrån och i fler situationer än i dag, börjar känna oss lockade av att även vara botniabor – då har Botniabanan inte fungerat som det var tänkt. Om Botniabanan blir en succé eller inte har lika mycket med psykologi som med rullande tåg att göra. När tågen avgår som de ska kommer det relativt snabbt att visa sig huruvida Botniavisionen kan bli en realitet eller om Botniaregionen måste förbli en vision.