Etikett: Palme

Mellan spottloskor och idolaffischer

Av , , 2 kommentarer 5

Margaret Thatcher avled i dag 87 år gammal. Här är min krönika med anledning av det. Den som vill kommentera den kan göra det via den här länken på: http://www.vk.se/834553/thatcher-och-palme-mellan-spottloskor-och-idolaffischer

——————————————

Mellan spottloskor och idolaffischer

Måste en politisk gärning vara gjuten i ett stycke rakt igenom, så att den i minnesrunan bara går att lyfta från en bestämd plats till en annan med lyftkran? Antingen står den där eller där!

Får det inte finnas lager innanför som inte redan ytan avslöjar? Måste en människa som ska summeras ha varit så oförvitlig och massiv, att det inte går att rista den minsta avvikande nyans i eftermälet? Hyllning eller sågning. Hedervärd eller avskyvärd. Är det spruckna, repiga en synd?

Stora skälvan verkar uppstå om man summerar en gärning som den var – motstridig, positiv i en del, negativ i en del, betydande i somligt, irrelevant i annat. Man måste, tycks det, antingen gråta vid graven, eller trampa på den. Instinkten skriker efter ett entydigt facit: Antingen hedervärd eller avskyvärd. Antingen rätt eller fel.

Men politiker som beskrivs som rent goda eller rent onda är godnattsagor för hejarklackar. De finns inte. De flesta politiker i demokratier är svåra att rädda på idolaffischer, och kan sällan sammanfattas i en nidbild. Tror man på det ofelbara eller odelbara, blir man oduglig på att förstå historien och agera i samtiden.

***

Olof Palme, en av 1900-talets mest bländande, och mest korrumperade, mest imponerande och mest destruktiva, svenska politiker, är ett bra exempel på det. Hos honom fanns mycket att gilla, även för en liberal, och mycket att ogilla, även för en socialist.

(Jag vet inte hur många som längre vet vad IB-affären var för något, den har tonats ner i flera av de nostalgiskt skimrande återblickarna på Palmes karriär senaste åren, men kanske ABF kan ordna en kurs under rubriken ”åsiktsregistrering av vänstern”)

Demokrater kan inte ge honom enbart tummen upp eller enbart tummen ned, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt.

***

Margaret Thatcher, som avled i går 87 år gammal, är ett annat bra exempel. Från hennes år som Storbritanniens premiärminister finns både ett minuskonto och ett pluskonto, och slutsumman kräver båda. I går lyftes både fram i återblickarna.

Där finns det skamlösa stödet till Chiles diktator Augusto Pinochet, den förfärliga kritiken av befrielserörelsen ANC och en rad moralkonservativa ståndpunkter i tidens anda, som i synen på homosexuellas rättigheter.

Där fanns också hennes räddning, genom viktiga liberala reformer, av den brittiska samhällsekonomi som var på väg att kapsejsa i slutet av 1970-talet under ett socialistiskt tryck.

Mycket i hennes ekonomiska politik är självklarheter i dag, även för socialdemokrater, som dragit slutsatser av 70-talssocialismens avarter.
Medan marknadsliberaler å sin sida har lärt sig läxor av när Thatcher gick för långt och i dag är mer lyhörda för den sociala sammanhållningens betydelse än man var på 1980-talet.

Inte heller vid en återblick på Thatcher går det att göra bara tummen upp eller bara tummen ned, vare sig för liberaler eller socialister, om de strävar efter viss intellektuell hederlighet.

***

Hennes gärning, liksom Palmes gärning, rymde både som imponerar och det som förfärar. Man kan beundra modet och beslutsamheten, och samtidigt avsky en del ställningstaganden. Man kan jubla åt andra ställningstaganden, men ha svårt för hur de genomfördes.

Men hon var, som Palme, glasklar med vad hon stod för. Väljarna visste var de hade henne. Och det gör också valresultaten till intressanta vittnesmål om hur hon faktiskt uppfattades, bortom den mediala bilden.

För det som ofta glöms bort om Thatcher, är att hon vann tre demokratiska val på rad. Hon röstades inte bort, utan fick förnyat mandat, två gånger.
Det säger en del om hur dåligt anseende hennes motståndare hade hos många medborgare. Labour kom inte tillbaka till makten förrän man, genom Tony Blair, lovade att inte vrida klockan tillbaka till 1970-talet.

Så oavsett om man tycker att det positiva eller det negativa i hennes gärning överväger är det ofrånkomligt så att alla försök från vänster att utmåla hennes politik som definitionen av ondska avvisades i de demokratiska valen.

Vad Thatchers framgångar kan lära dem som ogillade henne är därför att om en sida försvinner långt ut på ytterkanten – där befann sig många av hennes socialistiska motståndare på den tiden – kommer det att generera en motkraft av samma beslutsamhet. Vill man undvika samhällspolariseringar av det slag som präglade Thatchers år gör man klokt i att inte låta statsbärande partier kidnappas av extrema krafter.

***

Nyansernas och finkänsligheternas decennium blev 80-talet inte. Socialliberalt myspys och harmoni letar man efter förgäves.

Både den beundran och den vrede hennes namn väcker – gårdagens reaktioner rymde allt från oreserverade hyllningar till plumpa skymford – visar i vilken grad hon präglade sin tid. Det finns inget skäl att förminska hennes insats till vare sig en spottloska eller en idolaffisch.

2 kommentarer
Etiketter: ,