Etikett: Papandreou

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

Av , , 1 kommentar 3

Greklands premiärminister Papandreous beslut att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen är ämnet för den här krönikan. Trots att jag normalt är skeptisk till folkomröstningar, och trots att det är ett beslut som sätter väldigt mycket på spel, är jag är inte så kritisk mot det beslutet som många andra varit de senaste dagarna. Jag försöker resonera om varför nedan.

————————————————

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte var fel

Jag är, i de flesta fall, skeptisk mot folkomröstningar. De står inte i direkt motsättning till representativ demokrati och ansvarsutkrävande av makthavare vid val, men det finns i många krav på folkomröstningar ett element av misstro mot den representativa demokratin. Det är en misstro som kan bli mycket problematisk över tid.

Folkomröstning är sällan ett användbart instrument. Frågorna som ställs med få svarsalternativ är vanligtvis hopplöst förenklade. Folkomröstningar används ofta för att politiska ledare inte orkar fatta beslut utan vill avhända sig det ansvar man fått från väljarna. Respekten för folkomröstningarnas utfall förfaller dessutom gärna snabbt, när de ger resultat som de valda styrande inte hade önskat, vilket ger hela hanteringen en sjaskig karaktär.

Från de senaste decennierna i svensk politik finns ett par exempel på rimliga och nödvändiga folkomröstningar, vars resultat respekterats: om EU-medlemskapet 1994 och om Euron 2003. Och det finns ett exempel på en omöjlig och som det visade sig meningslös folkomröstning: om kärnkraften 1980. På lokala nivåer är det vanligare med folkomröstningar som går att försvara. I EU:s historia, däremot, finns flera fall av folkomröstningsparodier. Ju komplexare fråga och större område, desto sämre med folkomröstning – det är möjligen ett mönster.

Vid en första anblick kan beslutet av Greklands premiärminister Giorgos Papandreou att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen, tyckas bekräfta alla fördomar om folkomröstningar.

Alla ovanstående invändningar har haglat över Papandreou sedan han tillkännagav sitt beslut. Och de är i allt väsentligt berättigade.

Men i en så extremt komplicerad, jobbig och dyster situation, där många aktörer har mycket att förklara för medborgarna, som Grekland befinner sig i just nu, finns även ett antal argument som talar för beslutet att gå direkt till folket med en grundläggande fråga av något slag. Även de argumenten måste erkännas och begrundas, i ödmjukhet, av omvärlden.

Papandreous beslut är ett djärvt försök till inrikespolitiskt befrielseslag, som kan sluta i elände, som delvis sker i egenintresse, men som också kan få just en befriande effekt. Det måste bedömas i insikt om att inga av alternativen är särskilt tilltalande.

Ett grekiskt nej till räddningspaketet skulle i praktiken innebära att landet lämnar eurosamarbetet, går i okontrollerad statsbankrutt, tvingas återinföra en nationell valuta vars värde kommer att störta lika okontrollerat nedåt och förlorar det sista av omvärldens förtroende – allt med oerhört hårda sociala och ekonomiska konsekvenser för den grekiska befolkningen, i synnerhet för de sämst ställda. Även i jämförelse med de besparingar som räddningspaketet skulle tvinga fram, blir det ett dråpslag. Den som har omsorg om Greklands välfärd, kan inte önska ett sådant slut.

Grekland kommer att tvingas spara hårt oavsett vad man gör, eftersom inget land kan leva så över sina tillgångar. Räddningspaketet skapar en möjlighet att göra det någorlunda kontrollerat och med omvärldens stöd.

Men i grunden måste det grekiska folket självt avgöra frågan om sin egen ekonomiska räddning – och det är ingen avundsvärd situation. Att Grekland inte levt upp till sina åtaganden, något som nu väcker ilska runt om i Europa, ger landet medlemskap i en stor klubb. Varken Tyskland eller Frankrike har på 2000-talet dragit sig för att åsidosätta precis de regler man nu försöker återupprätta. Ingen bör kasta någon sten på den punkten. Den allra viktigaste uppgiften, om något räddningspaket överhuvudtaget ska kunna hjälpa, är att Grekland liksom de andra krisdrabbade euroländerna får igång sin tillväxt igen.

Ett ständigt upprepat mantra de senaste dagar är att osäkerheten är för stor, att marknaden blir för nervös, om processen fördörjs lite till. Om det är invändningen, är det dags att räta lite på ryggen, och syna bluffen. Hysteri föder hysteri.
Att söka lugna marknaden genom att visa att politiken också är panikslagen, är en dålig idé. Politiken måste återfå självförtroendet, och även tålamodet, modet att våga sätta tidtabellerna. Här står större principer på spel. Det kommer att visa sig att det är hårda fakta som slår igenom över tid även för börserna – utan att politiken behöver göra onödiga eftergifter kring demokratiska beslutsprocesser.

Men ska politiken kunna återta initiativet, krävs också att politiken gör sig oberoende genom ansvarstagande. Det är de stora underskotten som gör att länder hamnar i svåra beroendeställningar. För att bryta den onda cirkeln krävs att man vågar tala klarspråk om att det inte finns några enkla lösningar, och att ekonomin måste gå ihop.

I medierna är det lätt att få intrycket av ett en demonstration alltid – oavsett hur begränsad den är eller vilka som står bakom den – återspeglar en stor folklig opinion. Men det är, som historien visar, sällan fallet i stabila demokratier (till skillnad från i auktoritära stater). Medierna älskar spektakulära plakat och dramatiska scener, granskar dem sällan och övertolkar dem i regel – för att det är en enkel dramaturgi att presentera, till skillnad från det gråa, vardagliga slitet som pågår runt om i samhället, utan stort väsen.

Det är viktigt att demokratiska ledare vågar se bortom den förenklade dramaturgin, se bortom första raden, se de grupper som drabbas hårdast, som inte har medverkat till någon kris, men som får bära bördorna av den och som inte har råd med ansvarslös populism. Det Papandreou nu gör är att efterlysa ett demokratiskt mandat, direkt från alla medborgare, även dem som inte hörs mest i medierna, i ett läge när alla alternativ är dåliga. Det tvingar alla, också oppositionen, att bekänna färg på ett annat och ärligare sätt än hittills.

De senaste dagarnas debatt har svämmat över av misstro mot tanken att kolla med väljarna, att det är att ta en risk, att det är att testa något farligt, att det vore bättre att inte ställa frågan, för vem vet vad de tycker. Det är, oavsett vad man anser om folkomröstningar, en sorglig attityd.
Om vi fastnat så i börshysterins, slagordspopulismens och mediedramaturgiernas logik att vi inte har tid att invänta en omröstning, inte har ro att låta ett lands ledning söka ny legitimitet i en djup kris, då är det kanske inte folkomröstningen som är det största problemet på sikt.

1 kommentar
Etiketter: , ,