Papperslösas rätt till vård är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

————————————–

Hur svårt kan det vara?

Frågan om rätten till vård för papperslösa flyktingar som gömmer sig i Sverige har en konkret, praktisk och en ideologisk, principiell aspekt.

Den första – hur ska vård av papperslösa organiseras i de enskilda fallen ­inom vårdsystemet – är komplicerad och snårig, men möjlig och nödvändig att hantera.

Den andra – ska papperslösa överhuvudtaget ha en grundläggande rätt till vård på samma villkor som alla andra, inte bara akutvård med full betalningsskyldighet – är enkel och borde inte tvinga något humanistiskt sinnat parti till hårklyverier.

Svaret borde komma med magstöd, instinktivt och utan omsvep: ja, självklart, något annat vore otänkbart i ett rikt, demokratiskt och i det innersta solidariskt, liberalt land. Att sätta någon annan princip på pränt i lagstiftningen än att även papperslösa ska ha rätt till vård, att stadfästa att vissa människor med olyckliga öden i största nöd ska stängas ute från det som är alla andras okränkbara rättighet, vore ett moraliskt nederlag.

Invändningarna om att kostnaderna är oförutsägbara, att resurserna kanske inte räcker, att frågan måste ses ur ett budgetperspektiv, är med förlov sagt råbarkade och krystade. Det rör sig med all sannolikhet om i sammanhanget försumbara kostnader för att upprätthålla vad som under alla omständigheter borde vara en helig princip: alla människors lika värde.

Invändningarna att de papperslösa förverkat sin rätt att vistas i Sverige gör en oacceptabel, villkorande koppling mellan asylprocessens utslag och vårdens innersta, etiska kärna.

Ekot rapporterade i går på nytt om splittring mellan regeringspartierna i ärendet. Kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet vill nu att även papperslösa ska få rätt till vård som andra; en position som vänsterpartiet och miljöpartiet intog redan förra året när frågan var aktuell. Moderaterna är emot, som en liten nostalgitripp tillbaka till tidigare mandatperioder när man gick armkrok med socialdemokraterna för en inhuman asylpolitik.

Att regeringen, som förra året lovade att utreda ärendet, fortfarande inte är beredd att ta ställning är beklämmande.

Mönstret med sega utredningar i frågor som i ärlighetens namn inte är särskilt komplicerade, utan handlar om värderingar, går igen. Rätten till skolgång för papperslösas barn ligger också under maklig utredning.

Även när det gäller fyrkantiga förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring är regeringen splittrad. Kristdemokraterna har hållit emot på ett förtjänstfullt sätt. Även inom folkpartiet finns ett växande motstånd. Definitivt förslag väntas i höst. Backar inte regeringen inför kritiken borde alliansledamöter göra gemensam sak med delar av oppositionen och sänka det.

Det är beklagligt att regeringen på dessa områden verkar vilja tala med lika dubbla tungor som det i asylpolitiken mest hårdföra partiet i riksdagen, socialdemokraterna, gjort och gör.

Det hela ger ett cyniskt, beräknande, sjabbigt intryck.