Etikett: Piratpartiet

Den digitala änglamarken på 2010-talet

Av , , 4 kommentarer 6

Piratpartiet firar stora framgångar i Tyskland just nu. Vad det kan bero på, vilka historiska paralleller som finns och vad det har för relevans för Sverige, handlar den här lördagskrönikan. Här i en längre nätversion, med en del reflektioner även kring det tyska inrikespolitiska läget i ljuset av piraternas framryckning.

Till bakgrunden hör en fråga jag fick från en läsare i en kommun i Västerbottens inland en gång om just piratpartiet, en tid efter deras framgångar i Europaparlamentsvalet för några år sedan. Det här kan ses som ett försenat och lite mer utförligt svar, nu när piraterna börjat få ny relevans genom framgångar i EU:s största medlemsland.

Jag tror som framgår av krönikan att de etablerade partierna gör klokt i att söka se djupare drivkrafter bakom den här opinionen. Det handlar, tror jag, mer om Hem till byn än om Henry Morgan.

Några tidigare krönikor på liknande temat:

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Rösta nej till massövervakning

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

—————————————————-

Den digitala änglamarken på 2010-talet

”Det är i grunden inget annat än att man pissar oss i ansiktet!”

Plötsligt under en radiointervju fick Element of Crime-sångaren och författaren Sven Regener (kör Ulf Lundell och Plura Jonsson i mixern, fast på tyska och i Berlin) ett utbrott som gav stort eko.

På en fråga om det tyska piratpartiets framgångar senaste året gjorde han sig till talesman för många kulturutövare som ser med oro på vad de upplever som framväxten av en gratiskultur, angrepp på upphovsrätten och en negativ syn på professionella kulturutövare. Han satte likhetstecken mellan piratpartiet och storskalig fildelning, och var förbannad.

Utbrottet spreds snabbt och togs upp av de största medierna till analys. En rad kulturutövare vittnade – en del anonymt, av rädsla – om samma oro för piratpartiets nya status.

Vad är det som pågår? Piratpartiet? Det kan ju för en svensk låta udda, att det får sådan uppmärksamhet, eftersom det här fört en anonym och till synes tynande inrikespolitisk tillvaro ända sedan framgångarna i Europaparlamentsvalet 2009.

Men i Tyskland är piratpartiet på snabb väg att etablera sig som en ny parlamentarisk kraft, med vissa utsikter att bli tredje största parti redan 2013. Partiet fick hela 13 procent i en nationell opinionsmätning i förra veckan, och ligger stadigt på närmare 10 procent sedan en tid tillbaka. Piraterna sitter i dag i delstatsparlamenten i huvudstaden Berlin och i en av Tysklands minsta delstater Saarland.
Allt tyder på att man även kommer att få en stor framgång i nyvalet i största delstaten Nordrhein-Westfalen i maj.

Samtidigt kämpar det regeringsvana liberala partiet FDP för överlevnad efter att – bara några år efter partiets största framgång i ett förbundsdagsval någonsin 2009 – ha åkt ur parlamenten i både Berlin och Saarland, och nu rasat ner till två-tre procent väljarstöd i mätningarna nationellt.

Liberalernas kanske sista hopp sätts till att den unge och intressanta tidigare partisekreteraren Christian Lindner, partiets toppnamn i Nordrhein-Westfalen, ska rädda partiet kvar i det delstatsparlamentet. Men nervositeten är stor internt, just eftersom piratpartiet suger åt sig en del av väljarstödet från de andra mindre partierna och FDP:s traditionella anseende i integritetsfrågor inte ger något större utslag längre.

Och de gröna, som för bara ett år sedan nosade på 30 procent i mätningarna och av en del (mig inklusive) förutspåddes kunna ta över som kanske största parti i Tyskland om några år, har rasat kraftigt i opinionsmätningarna, delvis som en följd av piratpartiets framväxt.

De grönas ledare famlar nu mellan att å ena sidan i konkurrens med piraterna söka framställa sig som den äkta, systemkritiska alternativrörelsen i tysk politik och å andra sidan i konkurrens med de två stora partierna betona sin med åren surt förvärvade regeringsdugliga kompetens och mognad.

Att de gröna plötsligt måste kämpa om kärnväljare med politiska amatörer som påminner dem om de grönas eget ursprung, just i det ögonblick när partiet äntligen börjat växa sig större än den gamla alternativrörelsen, är en ödets ironi.

Förblir piraterna så här starka i Tyskland ökar dessutom sannolikheten för en stor koalition efter nästa val mellan kristdemokrater och socialdemokrater, eftersom andra regeringsalternativ får svårare att uppnå egen majoritet.

Angela Merkel är nog den som är minst missnöjd med piraternas framgångar bland de övriga partierna i Tyskland just nu, eftersom hennes CDU inte verkar tappa till dem och hennes möjligheter att fortsätta som förbundskansler en period till ökar tack vare piraternas framgångar, eftersom socialdemokratiska SPD nu ser sitt tänkta rödgröna regeringsunderlag tillsammans med de gröna långsamt smälta bort.

Mycket kan givetvis hända under det kommande året, det visar om inte annat piratpartiets plötsliga framgångar det gångna året, men inte undra på att allt fler europeiska medier nu börjar vända blickarna mot piraterna i Tyskland och fråga sig om det som pågår är inledningen på en omgestaltning av partilandskapet i EU:s största medlemsland, som förebådar en kommande utveckling i fler länder?

Samtidigt börjar de etablerade partierna av ovan beskrivna skäl få lätt panik i ögonen.

Efter att ha behandlat piraterna med en blandning av välvilligt men ointresserat överseende, pliktskyldiga artigheter (för att inte verka ur takt med tiden och en ungdomsgeneration) och suckar över ett tillfälligt myggbett i det gamla partilandskapet så börjar nu både motståndare (i en känsla av hot) och medierna (i en känsla av att piraterna är här för att stanna) att ta av silkesvantarna och grilla partiet på ett helt nytt sätt, med angrepp, tuffa frågor och granskande reportage.

Konsekvenserna är intressanta, både inom och utanför piratpartiet. Men lika intressant är det som hittills inte har skett – partiet har inte tappat stöd. Tvärtom fortsätter den uppåtgående trenden.

13 procent – det är mer än det finns substans, företrädare och samhällsanalys i piratrörelsen nog att motivera, i synnerhet för ett parti som inte med sina arbetssätt kan betraktas som regeringsdugligt. Men piraterna representerar uppenbarligen någonting annat för många, något som de övriga partierna gemensamt saknar. Vad?

Piratpartisterna i Tyskland har bakgrunder som allt från kristdemokrater, till liberaler och socialister. Det är ett parti på något slags vag frihetlig grund, som skulle kollapsa om det tvingades ta ställning i lika många frågor som andra partier, med regeringsanspråk, förväntas göra.

Piratpartiet står inte heller på något sätt över de nedslitande mekanismer, motsättningar, målkonflikter och svårigheter som de etablerade partiernas brottas med. Redan nu håller verkligheten på att komma i fatt.

Tyska piratpartiets ledande företrädare har efter bara några månader i rampljuset börjat tröttna på att inte kunna ge svar på frågor som går utanför det partiet via sina speciella omröstningsformer tagit tydlig ställning i. Socialpolitik, utrikespolitik, euron? ”Tyvärr, det kan jag inte uttala mig om, partiet har inte någon åsikt om det.” Sådana svar duger för en intressegrupp, men inte för ett parti som snart kan vara landets tredje största., med opinionsstöd på över tio procent.

Partiledaren Sebastian Nerz har fått mycket spott och spe de senaste veckorna för sina ständiga upprepningar i tv-sändningar att han inte kan uttala sig i ett stort antal frågor eftersom partiet inte har några åsikter. Nu har partiledningen fört fram ett omdiskuterat förslag om att de ledande partiföreträdarna på något sätt ska få ökat mandat att uttala sig bredare och snabbare än tidigare. Det strider visserligen mot piratpartiets självbild, men erfarenheterna smular ibland sönder självbilder.

De andra partierna småler igenkännande, så lätt är det inte att få en folkrörelsebaserad partiorganisation att fungera i en snabb medievärld, ens för nätpirater.

Framgångar utlöser precis samma slags maktkamper om resurser i piratpartiet som i andra partier. Redan efter en kort tid som parlamentarisk kraft i Berlin har piratpartiet insett att de inte är immuna mot sådana mekanismer. Människan är sig lik vid köttgrytor.

Och kraven på total transparens kraschar ibland med andra viktiga hänsynstaganden. Många piratpartister har också börjat tröttna på ett hysteriskt, aggressivt tonläge i den interna debatten, på mobbing och skitstormar. I ett reportage i Der Spiegel berättar en ledamot i partiledningen att han på sistone loggat ut om kvällarna och läst bok istället för Twitter, och kommunicerat med kamrater över – telefon. Det är en fin bild av hur piraterna lär sig att det är svårare än man tror. Efter valjubel kommer tillnyktring.

Piratpartiet har också i granskningar fått allt fler frågor om huruvida man har en verklighetsfrämmande syn på hur människor lever och arbetar, om piraternas i sin uppkopplade vardag och med sina bakgrunder vanligtvis inom IT-branschen verkligen har något relevant att säga människor i slitsamma låglöneyrken. Det påminner om den kritisk som funnits mot de gröna, om att de är en elit som kräver en ekologiskt medveten livsstil som överstiger många vanliga människors ekonomiska resurser och möjligheter.

Återstår att se gör också om piratpartiernas idébas i nätpolitiken räcker för att bära dem vidare och hålla samman dem när första, oundvikliga motgången kommer. Det är sådant som gjort att alla partier med en parlamentarisk historia på åtminstone några decennier klarat sig igenom existensiella kriser – de har bottnat i en världsbild, en samhällsanalys och relativt robusta värderingar, trots allt. Räcker den gemensamma grundhållningen i nätpolitiska frågor för att bygga upp ett fungerande parti även när väljarna ska börja utkräva samlat parlamentariskt ansvar av piraterna om några år?

Men trots alla dessa invändningar, så finns de nu i två delstatsparlament, är på väg in i fler och ser ut att kunna göra succé nationellt nästa år. Vad är hemligheten bakom piraternas uppgång, som väger upp tvivlen som många har, tvivel som även många inom piratpartiet erkänner är berättigade?

Handlade deras existens bara, eller ens delvis, om storskalig fildelning och upphovsrätt, skulle partiet vara chanslöst. Och handlade det enbart om lagtekniska integritetsfrågor skulle partiet – eftersom sådana frågor tyvärr hamnar långt ned på väljarnas viktiglistor – förbli en engagerad, men marginaliserad rörelse.

Det som händer i det tyska partilandskapet handlar om något större.

Inte heller enbart partiets funktion att samla väljare som är allmänt missnöjda med de övriga partierna i kombination med lågt valdeltagande räcker som förklaring, eftersom piratpartiet är för vagt i för många frågor och har ett alltför kollektivt, svåröverblickbart ledarskap.

Jag tror inte heller att det är i huvudsak vad piratpartiet tycker i sina profilfrågor som lockar så många väljare – och en tiondel av den tyska väljarkåren vore många väljare – utan i så fall snarare känslan av att det är lättare, finns fler och mer okonventionella vägar till att påverka vad piratpartiet tycker än vad andra partier tycker.

Piraternas väljare röstar inte på ett program i första hand, utan på ett nytt sätt att bedriva politik. De stödjer inte färdiga åsikter i de stora politiska vardagsfrågorna, utan möjligheten att vara med på nya sätt och forma just de åsikterna själva.

Det skulle, som i alla eventuella folkrörelsers pionjärtid, avslöja sig som en illusion, om piratpartiet skulle etablera sig som en makt i tysk politik. Men det är en illusion även de etablerade partierna älskar att förmedla, och piratpartiet vidgar de möjliga sätten att engagera sig politisk för unga människor.

Vill man förstå vad som driver många nätpolitiska aktivister, tror jag snarare att de är rätt ute som drar paralleller till tidiga miljörörelsen.
Jag tror att det tyska piratpartiets framgångar i grunden handlar om ett engagemang för en livsmiljö som upplevs som hotad.

För äldre västerbottniska läsare som var med, kan kanske minnet av älvräddarnas kamp för att bevara Vindelälven orörd på 50- och 60-talen, tjäna som ett jämförelsematerial. Det handlar om en känsla av att ett hemkärt, vackert och sin vildvuxenhet ganska tryggt landskap hotas av reglering, uppdämning och kontroll, av en exploatering som går för snabbt och som riskerar att lämna ett mer öde landskap efter sig.

Jag tänker på stämningen i Evert Taubes Änglamark, i Hasse och Tages Äppelkriget, som blev en vinjettsång för den framväxande miljörörelsen i Sverige. En rörelse som rymde allt från djup konservatism till radikalism, som inte var mogen något eget, heltäckande program, som flippade ur ibland, men som fyllde en viktig pionjärfunktion.

Den tidiga miljörörelsen gav bara i begränsad omfattning politiska svar om vad som behövde göras, men de fick världen att förstå att problemen och hoten existerade.

Då handlade det om en fysisk miljö, om makt och rätt över den. De nya nätrörelserna upplever på motsvarande sätt en digital livsmiljö som hotad. Många av dem är uppväxta med den, har skapat den själva, känner sig hemma och ser nyanserna i den på ett annat sätt än vi som lärt känna den mödosamt i efterhand. De är rädda att inte längre kunna röra sig lika fritt och obekymrat som tidigare, att ständigt frukta att missa någon varningsskylt, att kampen mot fåtalet stora nätförbrytare ska skapa en oproportionerlig repressiv övervakning för flertalet, att storanläggningar, dammar, övervakare ska belamra allt.

Kanske är det piraternas raraste hemlighet, bakom lappen för ögat, att de flesta av dem i sitt tekniknörderi är rätt hemkära, digitala fredagsmysare i träningsoverall. Digitala lantisar, bland raps och råg på nätet, som trivs bäst i öppna landskap och skyddade från alltför stark social kontroll. Mer Hem till byn än Henry Morgan.

Jag tror inte att de politiska nätaktivisternas drivkraft – utom i vissa enstaka fall, och alla partier har sådana enstaka fall – handlar om bristande betalningsvilja, ett förakt för upphovspersoner eller en oförmåga att förstå kulturskapande verksamhet, utan om en tro på att nya tekniska innovationer kan föra de frågorna in i en ny tid, och en rädsla för att en svunnen epoks lagstiftningslösningar ska bli alibin för en ny tids integritetskränkningar. Kanske är delar av rädslan inbillning och kanske är synen nätet romantiserande, men bakom både överdrifterna och romantiseringen, finns en hotbild med substans.

Piraterna som älvräddare i gummistövlar på nätet. Det är inte allt de är – och när de är som sämst förtjänar de inte parallellen. Men ju förr de etablerade partierna, som har hopplöst svårt att acceptera bilden av nätet som en livsmiljö, ser den dimensionen i rörelsen, ser den historiska parallellen, och drar slutsatser av den i framför allt integritets- och övervakningsfrågor, desto snabbare har de möjlighet att göra piratpartiet och liknande rörelser parlamentariskt överflödiga.

I den processen kan piraternas närvaro hjälpa de etablerade partierna att upptäcka en del av vad som gjorde dem själva vitala, relevanta, övermodiga och överdrivet upphetsade, i salig blandning, när det begav sig.

Att piratpartiet i Tyskland mer än något annat jämförs med hur de gröna bildades och etablerade sig som nytt parti för trettio år sedan är ingen slump, och att det i just integritetsfrågorna är liberala FDP som nu ser sin traditionella väktarroll gentemot de konservativa gå förlorad till ett nytt parti, pekar också på hur piratpartiet tar över lite uppgifter här och var från flera av de gamla partierna.

Så om makthavarna i den nya trenden bara ser busar som vill pissa kulturutövare i ansiktet, inte förstår vad engagemanget handlar om, begår de ett stort misstag. Det gäller även de svenska partierna. Det kan gå snabbare än väntat innan en liknande rörelse – i form av en ny rörelse, eller i form av kraftiga förändringsprocesser inom något eller ett par av de etablerade partierna – får samma genomslag i Sverige.

Den brusande, hotade Vindelälven på sextiotalet och det brusande, hotade nätet på 2010-talet. Kanske ett samtal över generationsgränserna kunde börja där.

4 kommentarer
Etiketter: , ,