Etikett: regeringsalternativen

På väg ut ur blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 4

Några krönikerader om opinionsutvecklingen, regeringsalternativen, blockpolitiken och läget i svensk politik:

——————————–

På väg ut ur blockpolitiken

Den här ledarsidan har en skeptisk syn på opinionsmätningar och det pladder de utlöser. Mätningarna är inte betydelselösa. De påverkar, här och nu, stämningen inom och runt enskilda partier, styr vilka frågor partiernas företrädare tvingas besvara, färgar av sig på strategier och vägval, utlöser panik eller smörjer självbelåtenhet. Men för bedömningar av hur det kommer att gå i nästa val, borde de på sin höjd ägnas en skeptisk notis.

Ska man ändå ta några opinionsmätningar på större allvar än andra, är det de två som SCB kommer med varje år. I veckan kom SCB:s mätning för hösten. Vad säger den om det politiska opinionsläget, med en blick mot 2014? Här är mitt pladder:

Om man utgår ifrån att inget av de övriga riksdagspartierna kommer att vilja ha med sverigedemokraterna att göra som stöd- eller regeringsparti efter valet 2014 heller, och samtidigt hyser förhoppningen att varken socialdemokraterna eller miljöpartiet på nytt vill riskera trovärdighet och väljarstöd genom ett samarbete med vänsterpartiet, så återstår sex partier att söka seriösa, tänkbara regeringsmajoriteter bland:
Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna, socialdemokraterna och miljöpartiet.

De sex partierna går inledningsvis att dela upp i två läger: allianspartierna, som följd av regeringssamarbetet, i det ena och S + Mp, som följd av den gemensamma oppositionsrollen, i det andra.
Statsministern kommer att heta antingen Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

I SCB:s mätning för november får allianspartierna tillsammans 41,8 procent, medan socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans får 43,4 procent. Socialdemokraterna ligger 6,7 procentenheter före moderaterna vid en direkt jämförelse mellan de två största partierna.

Av det kan man dra flera slutsatser:

1. om detta hade varit valresultatet hade inget av de två regeringsalternativen varit i närheten av att få egen majoritet.

2. Socialdemokraterna och Stefan Löfven hade kunnat göra anspråk på att leda en regeringsbildningsprocess med större rätt än moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

3. För att en stabil och seriös majoritetsregering ska kunna bildas måste den gamla blockpolitiken hur som helst brytas upp.

Opinionsläget är som synes jämt. Mätningar av enskilda politikers popularitet och förtroendesiffror komplicerar bilden ytterligare. Och man kan förutsätta att stora skiftningar fortfarande kommer att ske.

Vad som däremot inte verkar troligt i dagsläget, är att något av dessa två regeringsalternativ ska lyckas få egen majoritet i riksdagen 2014.

Avgörande för regerings- och statsministerfrågan är därför, enligt denna tes, dels huruvida det blir alliansen eller S + Mp som får bredast parlamentariskt underlag efter nästa val, dels vilka samarbeten som sedan skapas för att säkra en pålitlig majoritet.

Blir S och Mp tillsammans större än alliansen bör Löfven bilda en regering bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet och ett eller flera allianspartier. Blir alliansen större bör Reinfeldt bilda en regering bestående av samtliga eller flera av dagens allianspartier, plus miljöpartiet.

Ovanstående resonemang förutsätter att alla nuvarande riksdagspartier klarar fyraprocentspärren. Det är inte säkert. Hos SCB får kristdemokraterna bara 3,8 procent. Centerpartiet får 4,4 procent, folkpartiet 5,5 procent. Av de åtta riksdagspartierna är Kd, C och Fp de tre som får lägst stöd i SCB-mätningen.

När plötsligt tre partier i en allians ligger på så låga nivåer samtidigt, blir alla resonemang om kamrat fyra procent-röstande snåriga. Var för sig kan de tre små allianspartierna hitta skäl att tro att just de har större potential än mätningarna visar, men det är inte troligt att mer än högst ett av dem får en s.k. effekt i nästa valrörelse.

Det kan rädda det lyckliga partiet, men inte alliansen som samarbetsprojekt in i en tredje mandatperiod.

Socialdemokraternas dilemma är att samma krafter som underminerade Mona Sahlins partiledarskap och saboterade hennes chanser att vinna valet 2010 genom att tvinga fram ett samarbete med vänsterpartiet, nu försöker tvinga på Stefan Löfven en negativ hållning till alternativa driftsformer och valfrihet inom välfärden, något som skulle försvåra för Löfven i valrörelsen och föra miljöpartiet i riktning alliansen. Upplevs socialdemokraterna på nytt ge vänstern vetorätt, och tvingas Löfven, en tillväxtorienterad mittensosse, likt Sahlin företräda en linje han inte själv tror på, kan försprånget i opinionen försvinna snabbt, som det gjorde inför förra valet.

Miljöpartiets problem är det partiet länge haft: väljarna vill ha ett tämligen liberalt miljöparti som många av de grönas gamla aktivister, med stark dragning åt vänster, absolut inte vill ha. Mp:s ledning, medveten om den konflikten sedan det i jämförelse med opinionsmätningarna relativt svaga valresultatet 2010, kan få ett litet elände att klara av balansgången genom valrörelse och regeringsförhandlingar. Miljöpartiet är just nu delvis alternativet för dem som inte riktigt vill ta ställning, inte vill riskera att någon ska bli sur, inte vill få en stämpel som ditt eller datt. Men valrörelse och valhandling handlar om att ta ställning, vilket försvårar Mp:s försök att översätta opinionsstöd till stöd i val.

Att alla de inblandade partierna på olika sätt får huvudvärk av de komplicerade överläggningar som väntar, betyder dock inte att de vore negativa för Sverige. Partiernas huvudvärk handlar mindre om sakpolitik än om retoriska låsningar, infantila, förlegade fiendebilder och allmänt poserande framför spegeln. Lyckas partierna befria sig från sånt, och se möjligheterna i andra konstellationer, kan slutresultatet bli en vitalisering av svensk partipolitik.

Efter 2002 års val förhandlade Mp, Fp, C och Kd om att bilda en minoritetsregering. Det blir inte aktuellt 2014. Men några av de partierna kommer, om de gör upp med varandra, att ha stor makt över nästa regeringsbildning. Snackar de ihop sig kan de tillsammans avgöra huruvida nästa statsminister ska heta Reinfeldt eller Löfven.

Det skulle bli stormiga snack, men inte ohanterliga om viljan finns. Vi går mot ett tvåpartisystem säger många. Om Mp, Fp, C och Kd – beroende på vilka som vill och finns i riksdagen – sköter sina kort rätt, sväljer ett par sura miner och tänker bortom blockpolitiken, kan de rentav få större makt i nästa regering än de små allianspartierna har i moderaternas skugga just nu.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,