Etikett: regionfrågan

En kastad handske åt Botniaregionen

Av , , 1 kommentar 7

Regionfrågans nya vändningar senaste veckan och Riksrevisionens hårda, förtida och inte i alla delar övertygande kritik mot Botniabanan är utgångspunkterna för den här lördagskrönikan som ser regionperspektivet, men inte nödvändigtvis en formell storregion, som nödvändigt för Norrlands överlevnad:

———————————————

En kastad handske åt Botniaregionen

”Vad betyder väl ett namn? Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”

Shakespeare i all ära, i Västernorrland har man redan börjat diskutera vad den lilla ska heta: den nya miniregion delar av länet vill bilda tillsammans med Jämtland för att slippa ha för mycket med Västerbotten och Norrbotten att göra.

Namnförslagen är många direkt: Region Södra Norrland, Region Mittsverige, Mittregionen, Region Mitt – huvudsaken är nog att namnet inte under några omständigheter leder tanken för långt norrut. Vi snackar ju Sundsvall och Jämtland här, trots allt; fortfarande civilisation, inga laglösa, i bästa fall pittoreska, obygder som längre uppe på kartan. Och förresten kan stöddiga Umeå ta sig i brasan i största allmänhet. Pilutta er, Holmlund och Ågren.

Det sorgliga i regionfrågan ända sedan ansvarskommittén lämnade sitt slutbetänkande har inte varit motståndet i sig mot bildandet av en norrländsk storregion omfattande Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Frågetecknen har alltid varit många kring de väldiga geografiska avstånden, det ojämna befolkningsunderlaget och den bristande folkliga förankringen i processen.

Poängen med att överhuvudtaget inrätta en ny administrativ mellannivå som ersättning för landstingen har inte varit uppenbar i alla delar. Kraftsamling och samordning kan ta sig olika och flexibla former beroende på sakområde. Flera sådana länsövergripande samarbeten förekommer ju redan. En formell storregionbildning har aldrig varit den enda tänkbara lösningen.

Många invändningar har alltså haft fog för sig. Och att det aldrig ens varit nära att uppstå någon politisk enighet kring målet, att den politiska behandlingen egentligen hela tiden pekat åt andra håll, får väl anses vara ett belägg så gott som något på att tiden inte var mogen och frågan för tidigt väckt, eller kanske att tiden var övermogen och frågan för sent väckt.

Ur ett Västerbottensperspektiv har det varit lätt få intrycket att storregiontanken omfattas av en bred politisk majoritet, men i både Västernorrland, Jämtland och Norrbotten har tongångarna varit annorlunda. Och det går inte att tvinga fram en region omfattande så stora områden när de interna motsättningarna är så starka som de varit.

Deprimerande däremot har det destruktiva sätt varit som motståndet mot regiontanken ofta tagit sig uttryck på: fokusering på fel saker, ständiga försök att underblåsa en ömsesidig misstro mellan län och kommuner i form av kortsiktig lokalpatriotism och ett påfallande ointresse för de problem som status quo, helt uteblivna förändringar, skulle föra med sig. Debatten har avslöjat en oroande brist på regional krisinsikt gällande Norrlandslänens framtidsutsikter.

För oavsett vad man anser om ansvarskommitténs rekommendationer i detalj, så bjöd den på en hel del nyttiga sanningar om de utmaningar som väntar Norrlandslänen och vad fungerande regioner kräver i form av befolkningsunderlag, arbetsmarknader, kunskapsdelning och kompetens i regionförstoringsprocesser.

Den regionbildning som nu börjar avteckna sig mellan Sundsvallsregionen och Jämtland är inte i närheten av att uppfylla de kriterier ansvarskommittén slog fast. Om de norra delarna av Västernorrland dessutom hellre samarbetar med Umeåregionen kring en begynnande Botniabaneregion med Umeå och Örnsköldsvik som nav, med blick mot en eventuellt framtida två och ett halvt läns-region tillsammans med Västerbotten och Norrbotten, framstår underlaget för den tänka mittregionen som ännu bräckligare.

Det hela ter sig ogenomtänkt och ostrukturerat. Kanske måste Norrland öva sig i regiontänkande först, samla fler erfarenheter och pröva sig fram i mindre regionprojekt, innan man ritar om kartan och låser fast sig i lösningar med tveksam bärkraft. Att jäkta fram en felkonstruktion och en halvdan om än hygglig kompromiss, lönar inget.

Umeå och Örnsköldsvik talar alltså efter Västernorrlands besked på nytt om att närma sig varandra, i vad som i praktiken är ett Botniasamarbete. Det är rätt tänkt, alldeles oaktat vad som sker i övrigt. Och om någon tvivlat på hur viktigt det är att Botniaregionen blir både en realitet och en framgång, så kom gårdagens rapport från Riksrevisionsverket – “Botniabanan och järnvägen längs Norrlandskusten – hur har det blivit och vad har det kostat?” – som en skopa iskallt vatten snarare än radioväckning med lugna favoriter.

RR:s rapport sågar, i den mån återhållsam revisionsprosa kan såga, Botniabanan som för dyr, illa planerad och onyttig, och varnar indirekt för att Norrbotniabanan ska bli detsamma.

Visserligen ger även RR:s pessimistiska bedömning – som alltså märkligt nog gör anspråk på att besvara hur det blivit med en bana som fortfarande är inne i en inledande testfas – vid handen att banan går med samhällsekonomiskt plus, men inte tillräckligt. Region Västerbottens Erik Bergkvist påpekar i sin kommentar till RR-rapporten helt riktigt att den anlägger ett Stockholmsperspektiv i rapporten och lägger för liten vikt vid de interregionala resorna längs Norrlandskusten – alltså vid regionperspektivet. RR gör där samma misstag som delar av Norrland.

Och just därför gör kanske rapporten, som givetvis även innehåller relevant och viktig kritik, men som också kommer lägligt för de krafter i övriga landet som vill stoppa Norrbotniabanan för samhällsekonomiskt mindre motiverade, men väljarstrategiskt mer lönsamma infrastruktursatsningar kring storstadsregionerna, Norrlandslänen lika mycket en tjänst som en otjänst. Den visar vilka farhågor som måste överbevisas.

Riksrevisionens förtida sågning – ett vältajmat eko av den kompakta misstro som finns i resten av landet mot stora investeringar i norra Sverige – är en kastad handske åt hela Norrlandskusten, egentligen åt hela Norrland. Den måste tas upp.

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Av , , Bli först att kommentera 9

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

————————————————-

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.

Norrlandsröster om regionsfrågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Flera ledarsidor i norr skriver i dag intressant om regionfrågan:

 

Sundsvalls Tidning skriver under rubriken "Skynda långsamt" bland annat:

"I vart fall behöver det inte vara så förtvivlat bråttom. Förespråkarna av de olika regionalternativen vill nu att den eller de nya regionkommunerna skall träda i kraft 1 januari 2011. För att det skall kunna ske måste regeringen fatt sitt beslut i frågan i december i år. Bättre då att låta i vart fall ett riksdagsval komma emellan ett sådant beslut. Vi säger: skynda långsamt."

——————————–

Anders Rönmark skriver på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken "Bromsklossen Sundsvall bland annat:

"Kammarkollegiets utredning visar att en norrländsk regionkommun är att föredra.
Nu måste Västernorrlands kommuner arbeta tillsammans. Den konsultrapport som Kammarkollegiet beställt är färdigställd och slutsatsen som dras är lika enkel som väntad. Det bästa alternativet när det gäller bildandet av regionkommuner i Norrland är att de fyra nordligaste länen – Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten – går samman i en region. Det är det bästa alternativet ur hälso- och sjukvårdshänseende. Det är det bästa alternativet ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är det bästa alternativet om man ser till arbetsmarknad, infrastruktur och kultur."

——————————–

Gustaf Blomberg skriver i Norrbottens-Kuriren under rubriken "Snabbt och förvirrat" bland annat:

"Regeringen har inte gjort saken bättre med sitt velande. En Norrlandsregion utreds utifrån kriterier som en befolkning på minst en halv miljon och ett universitet med stora forskningsresurser. Samtidigt släpps pytteregionerna Halland och Gotland fram. En kompromiss som känns slarvig och framhastad, trots att det tog ett bra tag innan regeringen tog bladet från mun i regionfrågan. Förutom förvirring utmärks storregionfrågan av bristande folklig förankring. Den hastiga hantering av remissprocessen som Kent Ögren och hans kamrater driver på kommer inte att göra saken bättre. Men de verkar ha bestämt sig för att en dålig regionlösning får duga bara den blir snabb."

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Av , , Bli först att kommentera 2

Regionfrågan och den beställda utredning som Kammarkollegiet lade fram i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.

Den intressantaste punkten i Kammarkollegiets rapport är kanske den om Norrland och regionala identiteter. Man skriver visserligen att exempelvis en storregion skulle kunna bidra till utvecklandet av en regional identitet över tid, men där står också bland annat:

"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; ”Alla norrlänningar”. Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."

Då folklig uppslutning också är ett viktigt kriterium på en framgångsrik regionbildning är det avsnittet det mest utmanande för regionförespråkarna. Till det ska jag återkomma mer utförligt i en krönika.

—————————————————————

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

I går presenterade Kammarkollegiet den utredning man beställt om bildandet av regionkommuner i norra Sverige.

Utredarna drar den enda rimliga slutsatsen att om en ny regionbildning ska ske med Ansvarskommitténs arbete och kriterier som grund bör det för Norrlands del i första hand handla om en storregion omfattande samtliga av de fyra nordligaste länen.

Acceptabelt, anser utredningen, vore också en storregion omfattande Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting och landstinget Västernorrland, även om en sådan lösning innebär att Jämtland hamnar helt utanför regionstrukturen.

Underkänt får däremot de liggande förslagen om att dela upp Norrland i två regioner där Region Norrland skulle omfatta Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland, medan Region MittSverige skulle bestå av Jämtland, Sundsvall och Ånge.

En sådan regionindelning, med osäkrare befolkningsunderlag och sämre samordning, ger inte de vinster för regional utveckling, ekonomiskt tillväxtarbete, arbetsmarknad, service, kultur, och administrativ effektivitet och funktionalitet som en större region har potential att ge och som är nödvändigt för Norrlands konkurrenskraft.

Beskeden är inte överraskande. Ska Ansvarskommitténs utredning i frågan överhuvudtaget ligga som bas för en framtida regionbildning är halvdana, veliga lösningar som splittrar upp ett redan befolkningssvagt Norrland, inte särskilt övertygande.
Det vore också att ignorera de redan existerande samarbetsstrukturer som finns mellan de fyra nordligaste länen på centrala områden.

Av uppenbara skäl rullar den här processen nu på helt utifrån förutsättningen att någon form av regionbildning kommer att ske. Själva grundfrågan, som moderaterna är relativt ensamma om att vilja ställa på nytt, huruvida en regionbildning överhuvudtaget är önskvärd, om det inte vore bättre att avskaffa den formella mellannivån helt, lägga ned landstingen och dela upp ansvaret för vården på stat och primärkommuner, är inte föremål för någon formell behandling. Det kan man i flera avseenden beklaga. En sådan förvaltningslösning för just vårdsektorn förtjänar att utredas närmare. Men så ser inte den politiska verkligheten ut.

Och dagens situation är synnerligen olycklig. Den sämsta utgången vore därför om olika krafter – politikska och regionala – blockerade varandra så till den grad att ingenting händer och allt blir vid det gamla.

Därför vilar det ett tungt ansvar på dem som vill se en tredje regional nivå i linje med vad nu flera tunga utredningar sagt, att hårdare driva på för en storregion, mer aktivt söka vinna och förtjäna folkligt stöd för regionidén och tala klarspråk om varför någon form av förändring behövs. Består låsningarna i Norrland väntar ett svårlöst dilemma; även på regeringen.

För om inte Norrlandslänen kan enas kring en regionlösning värd namnet, med en verklig kraftsamling av Norrlands resurser, så är det svårt att ha invändningar mot att moderaterna fortsätter ställa frågor om varför en regionbildning överhuvudtaget är något att satsa på.

En reform med så långtgående konsekvenser får hellre ta tid och göras rätt, än stressas fram till dåliga resultat.