Etikett: Reinfeldt

Dämpade förhoppningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredrik Reinfeldts träff med Barack Obama i Washington för samtal om klimatfrågan är ämnet för en liten betraktelse av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Dämpade förhoppningar

Personkemin verkade stämma, och sånt ska inte underskattas, mellan Barack Obama och Fredrik Reinfeldt under den svenska statsministerns besök i Washington.

Att klimatmötet i Köpenhamn inte lär bli någon milstolpe eller något avgörande genombrott, utan snarare en upprepning av goda föresatser med många finstilta reservationer, är allvarligt. Men det kan inte EU eller Reinfeldt lastas för.

Så mycket mer än ambitiösa men ej bindande ord gick, givet den amerikanska inrikespolitiken och misstron mellan inte minst Kina, Indien och USA, knappast att få ut av toppmötet. Statsministern gjorde sitt jobb.

Men när Barack Obama, i en blandning av lovord och rutinmässig artighet, berömde Sverige lite extra som ett föredöme i klimatpolitiken bör Reinfeldt i ärlighetens namn vidarebefordra en del av de dyrbara lovorden till tidigare regeringar. Alliansen har förvaltat en passning framåt i banan, och mer vårdat bollen lugnt och förståndigt strax utanför anfallsområdet, än skjutit på mål. En rödgrön regering hade sannolikt agerat på samma sätt.

Alliansen tar gärna åt sig äran för mer än som är motiverat. Och oppositionen framställer sig gärna som missnöjd fast man nog vet själva att det ofta bara är ett spel för galleriet. Klimatfrågan är global. Sverige måste agera inom EU. Där hör Sverige, nu som tidigare, till de pådrivande.

Reinfeldt är på sätt vis en symbolisk talesman för den nya klimatmedvetenhet som präglar även Europeiska Unionen. Han har genomgått en snabb omvändelse från valrörelsen 2006, då han viftade undan miljön som irrelevant, till i dag när han talar klimat så ofta han kan; från stort ointresse till förmåga att diskutera frågorna med viss auktoritet i globala sammanhang. EU har genomgått motsvarande omvändelse. Det är positivt, men bör inte beskrivas som något annat än det är – ett uppvaknande i hast från helt andra attityder.

Om engagemanget räcker när åtaganden ska genomföras och en mer klimattrött opinion växer fram återstår att se – när det gäller regeringen, såväl som oppositionen, såväl som EU. Gick en omvändelse snabbt kan nästa gå lika snabbt. Helt eniga är man inte inom EU heller inför Köpenhamnsmötet, även om det just nu är andra som bromsar mest. Och sedan är det förstås en sak att sätta upp globala utsläppsmål, något helt annat att slå fast vilka metoder som effektivast och med minst negativa konsekvenser kan förverkliga målet.
Det blir framtidens klimatdebatt, när de globala ramuppgörelser som krävs kommit till stånd. Och då kan konflikter och frågeställningar plötsligt se helt annorlunda ut igen.

…för övrigt bör inte skolor läggas ned på grund av beslutsfattares personliga attityder till enskilda stadsdelar. Håll ihop staden, söndra inte fram motsättningar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

I en krönika på dagens ledarsida funderar jag lite vidare kring Fredrik Reinfeldts tal på universitetet i Umeå i går. (David Lloyd George-citatet är inom parantes sagt hämtat från Herbert Tingstens essä-bok "När Churchill grep makten" och så bjuder jag på en fotnot också som inte fick plats i papperstidningen):

—————————————————

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Walesare – lär den brittiske liberalen David Lloyd George ha svarat en gång när han i underhuset 1940 uppmanades att tala högre så att han hördes bättre – talar lågt i början men brukar sedan höja rösten.

Hade inte Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt haft mikrofon och högtalarteknik till sin hjälp skulle samma uppmaning kunnat riktas till honom också: tala högre. Åtminstone i retoriskt avseende.

Liksom David Lloyd George, inga jämförelser i övrigt, behöver Reinfeldt en viss startsträcka.

Statsministern började gårdagens anförande på universitet lite som vore det en samhällsvetenskaplig föreläsning mitt under en hösttermin: Hej, trevligt att vara här, i dag ska vi tala om hur bolånekrisen uppstod i USA, fram med anteckningsblocken; typ.

Man spärrar inte upp ögonen direkt. Man kastar sig inte på mobilen för att ladda upp något klipp på YouTube. Men faktum är att Reinfeldts metodiska, pedagogiskt överskådliga steg-för-steg-beskrivning av finanskrisens tidiga förlopp var riktigt träffsäker. Även hans beskrivningar av psykologin bakom klimatförhandlingarna inför Köpenhamnmötet i december var intresseväckande.

I förra veckan var det miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som höll ett tal på universitetet. Hon ägnade sig nästan uteslutande åt klimatfrågan, med samma blick fram mot toppmötet i Köpenhamn som Reinfeldt. Inte heller Wetterstrand lägger någon större vikt vid det teatrala och retoriska*, men har likt Reinfeldt en pedagogisk talang i sakliga genomgångar av stora, komplicerade förlopp.

En jämförelse mellan Reinfeldts och Wetterstrands framträdanden på universitetet ger några ledtrådar om kanske framför allt Reinfeldts strategi inför nästa års val:

Språkröret talade som nationell oppositionspolitiker i polemik mot den inhemska regeringen. Statsministern talade som EU:s ordförande lyft högt över inrikespolitikens vardag, som till en global publik, utan polemik.

Det kan tyckas orättvist att Reinfeldt nu får spela denna roll av ett slags europeisk talesman för höga klimatambitioner. Han vaknade för egen del sent till insikt. Långt in i förra valrörelsen förklarade han aningslöst och omodernt att miljöfrågan inte var någon prioritet för honom, som vore den ett område isolerat från övriga frågor om tillväxt, jobb, företagande och välfärd. Verkligheten tvingade honom att lära om fortare än kvickt. Fortfarande håller han sig egentligen till klimatpolitikens standardformulär för ledare som vill framstå som handlingskraftiga utan att riskera för mycket. Maria Wetterstrand har en poäng i att en hel del av det som regeringen skryter om i klimatpolitiken på global nivå kan hänföras till tidigare regeringar.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt i alla fall visat förmågan att flytta fokus och sätta sig in i ett nytt, tidigare ignorerat område.

Det är en kvalitet som inte ska underskattas. Oppositionen har svårt att vinna poäng i klimatdebatten. Frågan uppfattas inte som partiskiljande. Reinfeldts personliga popularitet hos medborgarna har förstås mer med den ekonomiska krishanteringen och hans ledarstil att göra, än med trovärdighet i klimatfrågan. Men genom statsmannaframtoning och Sveriges ordförandeskap i EU försöker han neutralisera sina svagare områden – som miljö och hållbar utveckling – samtidigt som han söker behålla greppet om områden där han åtnjuter högt väljarförtroende – som arbetslinje och värnandet av kvaliteten i välfärdens kärna.

Gårdagens tal visade ganska bra hur Reinfeldt hoppas kunna styra dagordningen inför nästa års val för att inte bjuda oppositionen på några blottor. Hans strategi i klimatfrågan – att tona ned och dämpa debatten som vore alla redan överens – påminner inte så lite om den som nu gett den lågmälda föreläsartypen Angela Merkel en andra mandatperiod

Det blir inte helt lätt för oppositionen att hitta en motstrategi.

———————————————–

Fotnot: Det är inte helt sant. Wetterstrand skickade i början av sitt tal ut en Rubiks kub till publiken, som någon fick snurra till och vrida fel. Mot slutet av sitt anförande bad Wetterstrand att få kuben tillbaka. Sista tio minuterna trixade hon den sedan långsamt och metodiskt rätt medan hon fortsatte att tala flytande och utan avbrott som förut om miljöpartiets syn på klimatutmaningarna. När alla färgerna stämde och kuben var löst, avslutade hon sitt tal med några ord om att fatta rätt beslut för att allt ska bli bra till slut. Sannolikt lyssnade inte åhörarna lika koncentrerat på vad hon sade de där sista minuterna, när kuben fångade en del av uppmärksamheten; å andra sidan var det en lekfull demonstration av koncentrationsförmåga.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Snabbrecension av Reinfeldts tal

Av , , Bli först att kommentera 2

Snabbrecension av Fredrik Reinfeldts tal på universitetet:

Bäst: den pedagogiska genomgången av finanskrisens inledande förlopp och psykologin bakom de stundande globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Sämst: det svajiga, ologiska svaret på en fråga om kärnkraft och uranbrytning i Sverige Där hängde det inte ihop.

I övrigt: Statministern är ingen retoriskt generös talare som bjuder på one liners, varierat tonfall, gester, skämt och bländande metaforer. Han är en saklig, grundlig, lite småtorr föreläsare som litar på sin publik. Men hans lågmälda framträdande kräver också koncentration.

Det är nog, opinionsmätningar tyder ju också på det, en förtroendeskapande stil, men fungerar inte så mycket längre än ungefär de 40 minuter som hans talade varade i dag. Liknelserna mellan Reinfeldt och Angela Merkel när det gäller politisk framträdanden är inte helt missvisande. Statsministern har säkert inget emot dem.

Och så hade det varit intressant med något lite mer om inrikespolitiken också, när Reinfeldt nu ändå var här och höll ett längre offentlig anförande. Det han sade i dag var i det stora hela ganska okontroversiellt och allmängiltigt. Men statsministern vill förstås inte kliva av från rollen som kringresande, upphöjd statsman under EU-ordförandeskapet för att gå i polemik med den inrikespolitiska oppositionen i onödan.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Regeringsförklaringar och blomstermålningar

Av , , Bli först att kommentera 2

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag några rader om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring via en historisk återblick på en legendarisk finansminister:
———————————————————
Reinfeldt håller sig till beprövade refränger
 
Blomstermålningar brukade de, lite nedlåtande, kallas. När den legendariske liberala finansministern Johan August Gripenstedts höll sina högstämda tal på Riddarhuset gick den retoriska vispen på högvarv.
 
Det var under den tid som striden om de reformer som inom hundra år skulle komma att lyfta Sverige ur djup fattigdom till ansenligt välstånd stod heta i mitten av 1800-talet. Faktum är att Gripenstedts tal tålt tidens tand som få andra politiska anföranden. De är njutbara och relevanta än i dag.
 
Jag håller på blomstermålaren, och skulle inte säga nej till lite högstämda utbrott av följande slag även i vår tid, till försvar av exempelvis frihandel, globalisering och internationell solidaritet som när Gripenstedt 4 juni 1857 talade om:

”…handelns storartade betydelse för civilisationen i jemförelse med det system af våld och eröfring, som utgjorde grunden för forna tiders politik. Detta senare system, hvars mål utgjorde den svagares förtryck och plundring, var icke allenast till sin grund orättfärdigt och fiendtligt mot all sann humanitet, utan det måste äfven leda till hat och afsöndring mellan jordens olika länder, då deremot fri handelsförbindelse afser ömsesidig fördel och knyter band af vänskap och gemensamma intressen mellan folken. (…)
Låtom oss arbeta gemensamt med förenade krafter; låtom oss efter eget godtfinnande fördela de olika slagen af arbete, allt efter som naturliga förhållanden och fallenheter göra det lättast och lämpligast; och låtom oss sedan fredligt utbyta produkterna af vår verksamhet. I dessa enkla satser (…) ligger det stora medlet till odlingens och välmågans framsteg.”
 
Nåväl, statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i går, med finanskrisen som fond, hörde inte till de tråkigaste som avgetts det senaste decenniet. Det var så nära ett anslående valtal en regeringsförklaring kommit på länge.
 
Regeringsförklaringar är aldrig några under av espri oc h glänsande talekonst. Det är inte heller deras syfte. Men även en bruksanvisning kan rymma fler eller färre poetiska guldkorn, och högläsas med mer eller mindre närvaro.
 
I en del regeringsförklaringar kan det verka som om statsministern klamrar sig fast vid sitt manus uppgiven inför det omöjliga i att hålla alla olika ämnesområden och avsiktsförklaringar i huvudet. Andra regeringsförklaringar kan tvärtom framföras som om statsministern egentligen inte alls behövde något manus, som vore allt gamla, utantill inlärda refränger som nynnats otaliga gånger förr.
 
Reinfeldts regeringsförklaring i går var snarast av det senare slaget. Och det är symboliskt både för alliansens styrka och svaghet inför nästa års val. De gamla listettorna kring arbetslinje, statsfinanser, välfärdskvalitet, skatter, utbildningspolitik och företagande håller. Reinfeldt är bra på dem. Och det kan vara nog så viktigt i debatter med en osäker opposition utan några guldskivor alls på väggarna och många falska toner i standarrepertoaren än så länge.
 
Men Reinfeldt håller sig på en så hög höjd över marken att oklarheterna, svagheterna och motsättningarna som finns även inom alliansen inte längre går att urskilja. Det kan i längden bli intetsägande; och det räcker, trots oppositionens brister, inte i en valrörelse där väljarnas frågor och mediernas granskning kommer att tvinga honom och alliansen till mellanlandningar, fler besked och nya vägval.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Reinfeldt och jättemackan

Av , , Bli först att kommentera 2

Min ledarkrönika om Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas stämma i går:
 
———————————————–
Fredrik Reinfeldt och jättemackan

När en politiker håller ett så upphöjt, allt omfattande, ”det här ska låta rätt i de flestas öron, inte skrämma någon och inte lämna ett uns syre över i mitten för motståndarna”-tal som Fredrik Reinfeldt höll på moderaternas stämma i går, kan det gå riktigt snett.
 
Intrycket kan, om substansen saknas, bli att budskapet är, med Bilbos ofta citerade ord i Sagan om ringen: ”like butter scraped over too much bread”.
Men det är en risk som alla partier med ambitionen att få en statsbärande ställning måste vara beredda att ta. Dilemmat är oundvikligt.
 
Fredrik Reinfeldt smörade på en jättemacka i går, och det är ofrånkomligt att lagret blev tunt. Huruvida väljarna litar på att statsministerns upphöjda tonfall har försänkningar i verkligheten och täckning i kommande politiska förslag, blir en ren fråga om företroende.
 
Pratar han i molnen eftersom molnen till skillnad från marken är fria från jobbiga intressekonflikter, obekväma frågor och beslutsångest? Eller formulerar han en pragmatisk, trovärdig grundval för ett mångårigt moderat regeringsinnehav motsvarande det socialdemokraterna innehade i mitten av 1900-talet?

I genren inbjudande statsmannatonfall är Fredrik Reinfeldt ensam på banan i svensk inrikespolitik just nu. I genren konkreta svar på besvärliga frågor däremot är han – Saab-affären undantagen – inte alltid så övertygande.
 
För inte ens han har hittat någon mirakelväg i inrikespolitiken där alla konflikter plötsligt avskaffats. Reinfeldt talar om att lyssna till människors vardagsproblem – men de är ofta motsägelsefulla. Medborgarnas önskemål spretar i alla riktningar. Någon konsensus existerar inte. En övergripande ambition kan förverkligas på olika sätt. Kring vägval och metoder står ofta de hetaste diskussionerna.

Då räcker det inte för en politiker att bara tala om den där övergripande visionen de flesta är överens om, när konkreta ställningstaganden måste göras i frågor där oenigheten är stor.
 
Vad vill alliansen med socialförsäkringarna, arbetsmarknadslagstiftningen, arbetsgivaravgifterna, integrationspolitiken, integritetspolitiken, försvarspolitiken, kulturpolitiken, familjepolitiken, biståndspolitiken, utnämningspolitiken, klimatpolitiken?
Det är inte alltid lätt att veta.
 
Att alliansen vinner förtroendemätningarna beror mycket på att tillståndet inom den rödgröna oppositionen är så erbarmligt. Men tittar man närmare på vad alliansen lämnat för egna besked inför 2010, som går utöver det man gick till val på 2006, framträder en minst sagt osäker bild. Det är förstås möjligt att huvuddragen kring arbetslinje, sänkta skatter för låginkomsttagare, kunskapsskola och förnyelse av välfärdssektorn från 2006 räcker till seger även 2010, givet oppositionens irrfärder vänsterut. Men att reprisera är en låg ambition.
 
Reinfeldts tal angav en huvudinriktning för svensk politik som låter bra och som de flesta kan skriva under på. Just det är problemet. Som besked till väljarna är det trevligt, men vagt och otillräckligt.

Bli först att kommentera
Etiketter: