Etikett: renlärighet

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

Av , , Bli först att kommentera 2

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans – en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

——————————————————–

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära – en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” – men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor – som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare – är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen – och kanske framför allt moderaterna – har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik – och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,