Kammarrättens beslut angående Rosa Huset är ämnet för en signerad ledarkrönika av mig i dag:

————————————————-

Den gyllene balansen

Kammarrättens beslut att Rosa Huset i Umeå ska få rivas ställer ett antal frågor på sin spets.

Dels handlar det, akut, om Rosa Huset, som både historiskt värdefull och svårt nedgången (här finns mångåriga underlåtenheter att summera) byggnad. Låta stå och förfalla vidare, renovera till stor kostnad men med bevarat skal eller riva och bygga något annat?
Jag tycker att huset, med de möjligheter till just sådana räddningsaktioner som finns år 2010, borde renoveras, att det är en motiverad extrakostnad, av skäl som jag återkommer till.

Dels handlar det, om man lyfter blicken något, om hur balansen mellan förnyelse och bevarande i en stadsbild ska se ut.

Där finns på ena ytterkanten den rena, röststarka och dogmatiskt lagda kulturkonservatismen. Den som av princip är jättenöjd med bestående yttre strukturer, maktförhållanden och livsvillkor, som misstror förändring, som missunnar yngre generationer deras önskemål att kanske också påverka och förändra en stadsbild, och som gärna glömmer att en stad först och främst utgörs av dess människor, för vilka staden ska planeras, inte av gamla stadsplaner för vilka människor ska buga till tidernas ände.
För den inställningen har jag svårt. Den brister i nyfikenhet, generositet, tolerans, progressivitet och estetiskt engagemang, och lyser bara i ögongen när blicken vänds bakåt i nostalgi.

Och på den andra, betydligt glesare och väsentligt mindre inflytelserika, ytterkanten finns förstås dem som nästan inte erkänner några kulturhistoriska värden överhuvudtaget, och alltid vill ta bort och ändra om. Sådana drag fanns i rivningsraseriet vid mitten av 1900-talet. Det rivningsraseri vars ofta förfärliga slutresultat de kulturkonservativa rösterna i stadsplaneringsdebatter runt om i landet nu paradoxalt nog försvarar.

Dels handlar det, och då är frågan större än enskilda byggnader, om stadsplaneringen och stadsbilden i Umeå i stort, det skriande behovet av en översiktsplan, och nödvändigheten av en diskussion om hur avvägningen mellan resursstarka fastighetsägares önskemål och demokratisk kontroll över kulturhistoriska hänsyn i den gemensamma stadsmiljön, ska se ut.

Jag tycker att Umeås stadsplaneringsdebatt ofta lider svårt under kulturkonservatismen; att det när förslag läggs fram brister i nyfikenhet inför vad ny arkitektur och planering kan åstadkomma för en stadigt växande stad, i en region med behov av några utpräglat urbana och förtätade miljöer i 2000-talet, för nya och kommande generationer. Jag tycker, exempelvis, att tanken på en ickekommersiell mötesplats på bästa plats i det offentliga rummet i form av ett kulturens hus på Kajen, är tilltalande och borde hälsas.

Men en sådan förnyelse handlar mycket mer om det som byggs nytt (Designhögskolan, Umeå Östra eller bostäder på Ön exempelvis), om områden som förtätas eller rena anskrämligheter som måste planeras bort (parkeringsplatsen vid Kajen), än om gamla landmärken som rivs. Jag ser fram emot en förnyelse av stadsbilden i Umeå. Allt kan inte förbli som det varit. Det vore förfärligt. Jag hoppas att nyfikenhet och progressivitet visar sig starkare än rädsla och oro.

Men det som ska förändras är inte miljöer som, till skillnad från mycket i Umeås mest centrala och tämligen trista delar, faktiskt bär upp stora kulturhistoriska och stadsestetiska värden. En förnyad stadsbild kan bara vinna legitimitet om den växer fram hand i hand med en kulturhistorisk medvetenhet och integritet.
Rosa Huset och gamla Varmbadhuset berättar historier som försvinner när byggnaderna försvinner, och som hör till Umeås finaste.
Förändring behöver, mer än något, rot och historisk näring.
Domen säger att Rosa Huset får rivas. Det behöver inte rivas. Det borde inte rivas. Överklaga domen, och ge alla tid för eftertanke.