Etikett: Rothoff

När branden hade slocknat lystes Umeå upp

Av , , 1 kommentar 3

När Umeås gator lystes upp av elkraften, och epokskiften i staden, är ämnet för den här krönikan, nya delen i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————————-

När branden hade slocknat lystes Umeå upp

1887 hölls ett bröllop i Umeå där en ung ingenjör från Stockholm, John Luth, gifte sig med Euphrosyne Selma Helena Grafström från Umeå. Brudens farmorsfar var psalmdiktaren Frans Michael Franzén, till vilkens ättlingar bland andra Olof Palme hör. Med på bröllopet som gäst var Umeås borgmästare sedan 43 år tillbaka, då 85-årige Johan Gustaf Rothoff.

Enligt en anekdot som återfinns i den lilla historiska skriften ”Elkraften i Umeå – 1892 – 1899 – 1959” (utgiven 1960 av Umeå stads elverk med Torsten Cederberg som redaktör) var John Luth en person som ”brann av intresse för sin verksamhet och pratade elektricitet i tid och otid”.

Det ligger nära till hands, står det i historiken, ”att tro, att de två – den gamle borgmästaren och den unge företagaren med den brinnande arbetslusten, med den starka framtidstron, att de två kände sympati för varandra (…) Brudgummen uppgives ha fått gott tillfälle under bröllopet att lägga ut sin älsklingstext, den om elektriciteten alltså, för den intresserat lyssnande borgmästaren.”

John Luth argumenterade, på sitt bröllop, för varför Umeå behövde ett elektricitetsverk och elektrisk belysning, och varför kostnaderna inte borde avskräcka.

Elkraften var en av tidens stora – och dyra – framstegssymboler. Allt var nytt, spännande. Utvecklingen, initierad av socialliberala reformer, var på väg att lyfta Sverige ur djupaste fattigdom till kraftigt höjd levnadsstandard, demokrati och ett jämlikare, tryggare samhälle. Elkraften var en av de viktigaste symbolerna för den frigörelsen. Den ljusnande framtid var deras. Det här var långt före den stora energislags- och klimatdebatt som i vår tid ställer ingenjörerna, innovatörerna, entreprenörerna, beslutsfattarna och medborgarna inför ett helt nytt slags avvägningar och målkonflikter.
.
Samtalet mellan gamle, erfarne politikern Rothoff och unge, entusiastiske ingenjören Luth, skulle visa sig få en speciell betydelse för Umeås utveckling.

På sommaren året efter, ödesåret 1888, brann Umeå ner till grunden. Att hantera följderna av katastrofen och börja leda och administrera den mödosamma återuppbyggnaden blev den sista stora uppgiften för Johan Gustaf Rothoff som borgmästare. Den tog han, som med tiden blivit tämligen förmögen, sig an både politiskt och ekonomiskt. Genom stora personliga donationer bidrog han bland annat till återuppförandet av kyrkan och till byggandet av ett nytt rådhus.

Men Rothoff skulle inte leva länge till. Han dog den 20 februari 1891. Och i sitt testamente skänkte han 67 000 kronor – ett betydande belopp på den tiden – för ordnandet av ”elektrisk belysning å denna stads gator” genom byggandet av en ångkraftstation. Hade det skett utan samtalet fyra år tidigare?

Uppdraget gick, förstås, till John Luths firma. Det blev två ångmaskiner på 30 hkr vardera, i den byggnad där i dag Kafé Station återfinns. Med 36 båglampor för den yttre belysningen – glödlampor utomhus ansågs inte ”motsvara de förväntningar, som allmänheten ställer på elektrisk belysning” – och 250 glödlampor för inre belysning av rådhuset och kyrkan, skulle Umeå ta klivet in i en modern, upplyst epok.

Den 16 november 1892 kopplades belysningen till, och tidningen Westerbotten hade i en kommentar uttryckt förhoppningen att det nya ljuset skulle hjälpa till att ”med framgång kunna bekämpa det långa nedtryckande vintermörkret på vår höga breddgrad” (Citat ur ”Umeå stads historia 1888-1972”)

Redan ett par år senare behövdes kapaciteten utökas. Det stadigt växande behovet ledde så småningom fram till beslutet i slutet av 1890-talet att anlägga Umeå första vattenkraftverk i Klabböle, med långt högre kapacitet, en kraftstation som var i drift ända fram till 1958. Sedan kom Stornorrfors på femtiotalet, men en kapacitet som hade fått även optimistiske John Luth att häpna.

Det är för övrigt en märklig detalj i Umeås historia, att Johan Gustaf Rothoff som vakat över en tämligen enhetlig och stillsam period i stadens historia – borgmästare som han var från 1844 fram till sin död 1891 – efter branden var med och inledde den nya fas som skulle skilja sig ganska rejält från de principer om bland annat sparsamhet som han företrätt.
Umeå var på väg in i en tid av expansion, gåpåaranda och större risktagande som på sätt och vis fortgår än i dag, när byggkranarna stegrar sig mot himlen över allt i stan.

1892 lyste en lilla staden, med sina då 3447 invånare, upp, och välkomnade en ny epok. Alla epoker tar slut förr eller senare, när en drivkraft, en strategi, en omvärldsanalys, når vägs ändå, något händer och det är dags att ta ny sats.

Hur kommer nästa epokskifte i Umeå att se ut? Pågår samtal där ute just nu, mellan gamla och unga som utbyter erfarenheter och drömmer om nästa genombrott, nästa frigörelse?
Kanske blir det något vi knappt kan ana i dag, som lyser upp stan på nytt.

1 kommentar
Etiketter: , , ,