Etikett: Schyman

Bortom det dyra pengaeldandet

Av , , Bli först att kommentera 3

I en krönika på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring Gudrun Schymans kritiserade pengaeldande i Almedalen.:

—————————————————–

Bortom det dyra pengaeldandet

Det gör ont att se någon elda upp 100 000 kronor. För de flesta är det en helt omöjlig tanke. Man måste vara långt inne i en egen, abstrakt pr- och marknadsföringsvärld för att inte spärrar ska slå till. 100 000 kronor är i alla jordnära sammanhang en väldig summa. I människors vardag, i föreningslivet, för sociala verksamheter, för biståndsprojekt. Även för oss som inte är på plats i Visby var bilderna på Gudrun Schymans grillaktion svåruthärdliga.
Ändå vill jag påstå att det finns skäl att, inte ersätta, men komplettera kritiken med ett par resonemang. Händelsen har flera bottnar, och att reflektera kring dem, att se nyanser, är inte att ursäkta någonting.

Först: att 100 000 är en väldig summa gäller generellt, för allt som summerar sig till 100 000 kronor, eller mer. Men man kan även hävda att för en marknadsföringskampanj är 100 000 inte – vilket i sig är värt en tanke – särskilt mycket. Otaliga partier, organisationer och företag har lagt ut långt mer för långt mindre angelägna syften och med skrattretande liten effekt.
Att räkna upp goda ändamål som 100 000 kronor hade kunnat användas till i stället för marknadsföring är en relevant kritik. Men den är relevant i massor av andra sammanhang också. Invändningen kan inte användas exklusivt mot just den här aktionen.
Och för det andra är Gudrun Schyman långt ifrån ensam om att vara utpräglat hungrig på, och beredd att gå långt för att vinna, uppmärksamhet och medietid. Hon är skickligare än de flesta, men i stort sällskap.
Kritiken mot Schymans agerande kan alltså inte handla om summan i sig eller att den satsades på marknadsföring. Den principiella skillnaden mellan normal marknadsföring och att bränna upp, egna, pengar för uppmärksamhet, är att pengarna i det senare fallet försvinner ur systemet utan att finansiera något annat. Det är skillnaden. 100 000 kronor i aska investeras inte vidare, betalar inga lönekostnader, bidrar inte till något mer. Det är bara en särskild cynisk form av förstörelse. Upprördheten mot Schyman utlöses inte av summan och syftet – som i sammanhanget var låg respektive konventionellt – utan av destruktiviteten.

Som marknadsföring hade aktionen två syften: att få igång en debatt om löneskillnaderna mellan män och kvinnor (det lyckades, trots ett viktigt ämne, bara i begränsad omfattning, vilket vittnar om hur jämställdhetsfrågorna hamnat i bakvatten), och att vinna ökat stöd åt Feministiskt initiativ (misslyckades sannolikt helt).

Däremot belyste pengagrillning en annan aspekt av det moderna samhället: De stora summor som är i omlopp inom marknadsföring, lobbying och PR. De höga initialkostnader som finns för den som vill delta i samhällsdebatten via uppmärksamhet i stora nyhetsmedier – och som inte driver en fråga med medvind i tiden eller har ett mäktigt parti eller särintresse i ryggen. Det stämmer till eftertanke om prioriteringar, tillgänglighet och villkor i den demokratiska debatten.
Aktionen säger också något pinsamt om vilka grova symbolhandlingar och aggressiva utspel som ofta krävs för att en samlad media ska rusa till. Sedelgrillen illustrerade det.

Gudrun Schymans aktion lär inte ha gjort henne eller Feministiskt initiativ någon tjänst. Jag tror inte hågkomsten blir särskilt positiv ens ur ett snävt marknadsföringsperspektiv. Men vi bör kritisera aktionen av rätt skäl, och inte sopa undan den angelägna sakfrågan – löneskillnaderna – med askan.
100 000 kronor har eldats upp. Hur skulle det kunna kännas som annat än en orimlig handling? Upprörde det inte vore vi verkligen illa ute.
Men med det sagt kan vi lika gärna ta tillfället i akt och fördjupa analysen av både händelsen och sakfrågan. Den förstnämnda har flera bottnar, och den sistnämnda borde uppröra mer och fler än som är fallet.