Jonas Sjöstedt och Göran Hägglund, vänsterpartiet och kristdemokraterna, stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen. Det talades föga om dem efteråt. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt. Det kan vara ett misstag att räkna ut dem.

Om det, och när förväntningar kommer på skam och outnyttjade, anständiga fält i det svenska partilandskapet, handlar veckans lördagskrönika.

———————————————-

Två doldisar som smider planer i skymdundan

De två som stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen, de två som det talades minst om efteråt, var Jonas Sjöstedt, V, och Göran Hägglund, Kd. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt.

Min tes 1:

Jonas Sjöstedt vill se vänsterpartiet i regeringen efter valet 2014. Han vill det så starkt, att det skär i det politiska bröstet på honom. Han vill bli första vänsterledare att föra sitt parti bort från oppositionsbänkarna, till ministerposter. Han vill det långt mer än Lars Ohly någonsin ville det, innerligare än partikamraterna anar, även till priset av en jobbig, slitig interndebatt.

Målet regeringsmedverkan är den glödande pump som förser Sjöstedts partiledarskap med syre.

Och om det krävs att han döljer den heta viljan ända fram till valet, för att inte riskera att utlösa motreaktioner inifrån vänstern eller från tänkta samarbetspartier, så är han beredd att ligga lågt med regeringspratet. Men han bidar sin tid med målet regeringsmedverkan som polstjärna att navigera efter, och har till skillnad från både socialdemokraterna och miljöpartiet stora möjligheter att göra just det, bida sin tid i regeringsfrågan, navigera i lugn och ro, på lite avstånd från trängseln.

I samband med att han valdes till partiledare talade Sjöstedt flera gånger om möjligheten att tvinga fram ett nyval, att fälla alliansregeringen i förtid. Det lät lite verklighetsfrämmande och hetsigt. Men i det lyste något annat igenom: hans önskan att bryta likhetstecknet mellan vänsterpartiet och oppositionsrollen, så snabbt som möjligt. Innan blockpolitiken löses upp och hotar att lämna vänstern övergiven ute på en kant.

Nu när han blivit varm i kläderna, har han, tror jag, börjat se fördelarna med att ha ett par år på sig. Men det finns knappast någon partiledare som så otåligt, så nästan frustrerat ser fram emot valet 2014 som just Sjöstedt.

Det kan låta som en banal tes. Vilket parti vill inte hamna i regeringsställning? Men för just Vänsterpartiet, som aldrig suttit i regering, vars hela självbild länge var präglad av den eviga tillvaron i opposition, som har en gammal relation med skällsordet ”ministersocialism” och som för tillfället helt saknar samarbetspartier som vill ha med det att göra i organiserad form, är det långt ifrån något självklart.

Vänsterpartiet skulle kunna ha det väldigt bekvämt i fortsatt opposition. Eller i rollen som stödparti på deltid, utan ministerposter. Och förmodligen skulle det öka chansen för en ren S+Mp-regering om vänsterpartiet lovade att hålla sig borta från departementen. Men det är inte Sjöstedts huvudvärk, och knappast hans avsikt.

Uppstår ett parlamentariskt läge där det finns en, om så bara försvinnande liten, chans att ställa S och Mp schack matt i sonderingarna, att brotta fram en rödgrön regeringsmedverkan för V, kommer han, tror jag, att söka ta den, med överrumplande snabbhet och beslutsamhet, och samtidigt söka ruska ut alla gamla förrädiska bekvämliga instinkter ur sitt parti.

Stora förhoppningar knöts inom vänstern till honom när han valdes. Många förväntade sig en Sjöstedt-effekt. Den har helt uteblivit. Vänsterpartiet har det rätt tufft i opinionsmätningarna. Och Sjöstedt var ledaren som valdes under medialt uppmärksammade former, överöst med välvilja från många håll, för att sedan försvinna ur sikte, bli den partiledare det kanske talar allra minst om.

Ingen är sannolikt gladare än Sjöstedt över att den där effekten uteblivit så här långt, och att han inte ägnas för stora rubriker redan nu. Opinionseffekter mitt under en mandatperiod är den säkraste vägen till besvikelser på valkvällen. Nu har han ro att mer subtilt förbereda sitt parti på vad som väntar, i skuggan av partiledarkollegor som slukar löpsedlarna och tvingas ta interna debatter under maximal offentlig uppmärksamhet.

Och att både socialdemokraterna och miljöpartiet är brända sedan det motvilliga samarbetet i förra valrörelsen och livrädda att förknippas för mycket med vänsterpartiet, förvandlas långsamt till Sjöstedts fördel. Han kan leka med dem som han vill, reta dem, besjunga dem, skrämma dem, vädja till dem och ohämmat utnyttja utrymmet som uppstår till vänster när S och Mp söker vinna mitten.

Han kan reta Löfven genom att hålla med och visa sig kompromissberedd i frågor där det är obekvämt för socialdemokraterna, och sedan reta honom genom att angripa från vänster i frågor där Löfven måste förhålla sig till Reinfeldt och alliansen.
Han kan agera insmickrande angelägen och teatraliskt försmådd, som det passar, ända fram till valet.

Han kan ena stunden spela Gullan som trånar att vinna Löfvens hjärta, trots att S-ledaren är irriterat ointresserad och uppslukad av sitt piano. I nästa vara busiga Snobben som rusar fram och snor Fridolins och Romsons snuttefiltar så de blir högröda i ansiktet av ilska. Han kan bli Gullan igen, som lägger upp bollen och rycker undan den.

Ingen partiledare kommer att kunna driva nästa valrörelse så avslappnat och med så stor rörelsefrihet som Sjöstedt. Och råder en oklar parlamentarisk situation på valkvällen, vilket är troligt, kommer han att vara bäst förberedd, ha den mest renodlade strategin, av alla: Utöva största möjliga tryck på S och MP, väcka interna opinioner hos dem, för att förhindra en blocköverskridande regering och istället åstadkomma en rödgrön regering där vänsterpartiet är med fullt ut.

Samma mekanismer som blixtsnabbt tvingade fram ett vänstersamarbete mot Mona Sahlins vilja mitt under förra mandatperioden, kan Sjöstedt försöka utnyttja för att genomdriva en rödgrön regering med vänstermedverkan dagarna efter nästa val i stället. De som underskattar honom, kan komma att bli överraskade.

***

Varje riksdagsval brukar rymma minst en ”effekt”, alltså ett parti eller en partiledare som överträffar förväntningarna och vinner stort stöd sista veckorna av valrörelsen, mot alla odds.

Min tes 2, eller växande magkänsla:

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har betydligt större möjligheter att bli 2014 års valskrällar – i form av ett resultat på kring sex-sju procent – än opinionsmätningarna ger sken av. Och det är just partiets djupa, långvariga opinionskris som gör att dess möjligheter förbättrats, snarare än försämrats, det senaste året.

Oron för att åka ur riksdagen, den hotande interna resignationen, kan ge partiets strateger ovanligt stor frihet att testa något nytt och bryta tidigare mönster, placera Kd på ett något mindre upptrampat fält i åttapartilandskapet, istället för att trängas på en krympande yta inom alliansen där Fp och C dessutom av tradition känner terrängen bättre.

Precis som det finns ett utrymme för en demokratisk vänstersocialism, finns det ett utrymme i svensk politik för en socialt och i solidaritetsfrågor anständig – Kd:s asyl- och flyktingpolitik exempelvis är ofta bra – kulturkonservatism kombinerad med en ”dra åt fanders med era pekpinnar och låt oss leva våra liv i fred”-attityd. Det vore en intressant blandning av respektabel konservatism och leda vid övernitiska, kollektiva uppfostringsprojekt som borde ha potential att vinna visst stöd i ett vanligen socialliberalt, konsensusbetonat Sverige.

Det kan förstås tyckas som en helt orimlig roll att spela för ett Kd som genom sin historia viftat flitigt med utvalda, intoleranta pekpinnar om människors privatliv, ända in i sovrummen. Men väljarna är ofta snabbare än oss bedömare på att registrera när partier förändras, och har alltid förståelse för partier som det slentrianmässigt kletas gamla etiketter på, medan andra rörelser, som råkar ha större status i medierna, lättare kommer undan med sina grovheter.

Göran Hägglund brukar då och då markera att Kd är ett alternativ för dem som tröttnat på att liberala ledarskribenter och kulturvänsterkrönikörer hela tiden talar om precis hur det ligger till. Det bär lite emot att skriva det, men jag tror att det är en strategi, om den hos Kd behåller anständigheten, leendet och glimten i ögat, som kan väcka viss genklang.

Och hur obekväm den än kan vara att ta till sig, så är det en insikt med många bottnar, en del mer problematiska än andra: det finns värre öden att drabbas av för ett uträknat parti som vill överraska med bra valresultat, än att få samfällda pikar på ledar- och kultursidor i den omfattning som Kd brukar skänkas. Nästa år kan det gynna Hägglund. De som räknar ut honom, kan komma att bli överraskade.

Göran Hägglund som comeback kid och Jonas Sjöstedt som regeringssonderings-Karelin på valnatten? Älska eller frukta föreställningarna, men jag skulle inte utesluta någondera.