Snusfrågan har aktualisterats igen i Umeå kommun. På gårdagens ledarsida skrev vi en kort ledare med nej till förslaget om snusförbud för kommunanställda. När frågan var uppe för två år sedan skrev jag den här krönikan:

Rösta ned förslaget om snusförbud

I den här krönikan fortsätter jag det resonemanget lite, om vikten av en god arbetsmiljö och vikten av att trots det inte omsätta alla goda råd och insikter i direktiv. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

——————————————————————

De små svagheternas styrka

Sätt er på Apberget vid lunchtid och kolla på människor som släntrar förbi i novemberdunklet över Rådhustorget, på väg någonstans eller utan några mål överhuvudtaget.

Ta en sväng genom galleriorna och betrakta vimlet av folk ute i snabba ärenden, redan halvvägs mot jul.

Titta förbi arbetsförmedlingen nere på Nygatan och dröj en stund, snegla över mot skatteverket – kölappar åt alla, kölappar till förbannelse.

Snegla in på några av stans kaféer och se de föräldralediga manövrera med sina barnvagnar i fåfäng jakt på några minuters lugn och ro och en möjlighet att ta av sig ”det är så härligt att vara föräldraledig”-masken ett hemligt ögonblick.

Kika in på biblioteket vid Vasaplan och kolla på folk som går in och ut, med eller utan böcker, slå er ned i tidningsfoajén bland typ ÖA-läsare.

Häng en stund i Lindellhallen uppe på campus och se studenter och lärare hasa iväg mot olika lässalar (eller något annat, men vet ju aldrig med studenter).

Sitt en kvart i väntsalen uppe på NUS och se alla halta, lytta, sjuka, inbillade sjuka, nervösa anhöriga och andra komma och gå.

Vandra genom Umeå en dag och det är fullt av stressade, trötta, sneda, märkliga, udda, avvikande människor överallt. Sådana som ingen någonsin skulle riskera en reklamfilmsbudget på, men som tar sig genom vardagen så gott de kan, med sina svagheter, slappheter, fulheter, irrationella drag, odiskade kök, hopplösa tvättberg, lynniga humör och idiosynkrasier – och alla kvaliteter som döljer sig därunder.

Och det märkliga är att vi ofta är ganska nöjda och tillfreds ändå, med en realistisk och fördragsam syn på oss själva och andra. Vi är inte starkare, bättre eller mer perfekta än så här. Just den insikten kan göra underverk. Det fungerar på något märkligt sätt.

För någonstans och ibland måste vi ha tillåtelse att vara svaga, inte orka upprätthålla fasaden helt, inte riktigt förmå uppfylla förväntningarna, för att överhuvudtaget stå ut.
Frågor om hälsa och arbetsmiljö, människors välbefinnande, är viktiga frågor. I takt med att vi lever längre kan olika former av krämpor, grundlagda i yngre år, få mer långvariga och plågsamma konsekvenser än tidigare. Och ska arbetslivet förlängas måste arbetsmiljöerna generellt bli bättre och mindre nedslitande. Allt sådant motiverar ett förebyggande arbete.

Men det finns inget facit och inga enkla samband. God arbetsmiljö kan inte enbart mätas fram och ställas in. Hälsa kan inte tränas fram på gymmet eller lagas fram i köket. Det är mer komplext än så. En känsla av ofrihet och misstro skapar också ohälsa. Och ibland handlar det om saker som helt enkelt inte angår någon annan.
Jag tror att det är så frågan om snusförbud på arbetstid för kommunalanställda i Umeå ska betraktas. Det finns massor av goda avsikter, genomtänkta råd och viktiga budskap kring hälsa och miljö som kan främjas utan att man omsätter dem i paragrafer.

Skriver man regler om allt, kräver man åtgärdsplaner för allt, för medarbetare eller för småföretag, upphör insikten om det egna ansvaret, medborgares förmåga att umgås med varandras egenheter, dra egna gränser, diskutera och lösa problem utan ett facit. Det sliter ned tilliten och självförtroendet mellan människor, och får alla att titta uppåt för anvisningar. Och det öppnar för ett ohyggligt godtycke.

Just nu går en tränings- och diettrend genom samhället. Det kommer att lägga sig. Så kommer andra trender. Det är som det ska. Men ramverket måste vara stabilare än så, inte virka in trend på trend i ett allt tätare mönster av detaljstyrning.
Här har även medierna ett ansvar, med sin ytlig instinkt att om det inte finns en rubrikvänlig åtgärdsplan satt visa upp, så räknas det inte.

Omsätter man alla goda råd och insikter i direktiv, upphör andra incitament och normprocesser att fungera. Vi som aldrig frivilligt skulle sätta vår fot på ett träningspass har ingen anledning rynka på näsan åt dem som ränner på IKSU, och omvänt. Folk som tror stenhårt på en diet har inget skäl att moralisera över dem som inte tror på någon alls.

Men vi kan ju snacka om det, berätta – och sedan respektera varandras integritet.

Umeå kommun ska fortsätta med ett aktivt arbete för god arbetsmiljö. Att det finns kunskap och tas initiativ i det är positivt. Problemet i snusfrågan är inte att man har ambitioner för arbetsmiljön, utan att de tar sig för långtgående uttryck.

Vi måste få ha våra små svagheter och brister, som inte inkräktar på någon annan, i fred, om vi ska ha kraft över att uträtta saker, vara kreativa, arbeta med större svagheter och bekämpa större missförhållanden.

Ibland kan det vara klokt att avstå från att åtgärda ett problem, trots att man skulle kunna. För även om det i varje enskilt fall finns goda argument, slutar det lätt med en finmaskig tvångströja av misstro mot enskilda människors eget omdöme, som inte befriar, utan paralyserar.