Etikett: socialdemokrater

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Av , , Bli först att kommentera 8

Vildsvin och gurktrupper och kravallmakare och många andra mustiga skällsord, och vilka tankeställare de svenska regeringsalternativen kan få av läget i den tyska inrikespolitiken just nu, handlar min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Om högt uppsatta personer inom ett parti i en regeringskoalition anklagar ledande politiker inom ett av de andra partierna i samma koalition för att ”bete sig som vildsvin”, och vara ”enbart destruktiva” och ”schizofrena” och ha en ledare i behov av ”traumaterapi”, och det andra partiet svarar med att kalla det första partiet för omogna ”gurktrupper” hos vilka ”säkringarna har gått” och anklaga det för att vilja bedriva en ”familjepolitik à la Pinochet”, brukar det tyda på att stämningen inom regeringen är lite smådassig.

Om dessutom en ledande företrädare för det tredje och största partiet i regeringskoalitionen anklagar försvarsministern och den populäraste politikern i det närmaste systerpartiet (det med vildsvinen) för att uppträda som Bullerskaft i bröderna Grimms saga, förstärks inte direkt känslan av intern harmoni och idyll.

Välkomna till tysk regeringspolitik sommaren 2010. Naturligtvis är det här ett koncentrat av de mest spektakulära skällsord som slungats fram och tillbaka inom den sittande koalitionen. Dämpare, försoningsförsök och gosiga presskonferenser med partierna sida vid sida har följt nästan varje gång. Men sällan har en regering präglats av sämre intern stämning och större intern misstro så tidigt under en mandatperiod än den som styr Tyskland sedan förra hösten. De är oense när det gäller skatterna, sjukvården, energipolitiken, budgetunderskottet, familjepolitiken, integritetspolitiken, konjunkturpolitiken, för att bara nämna några områden.

de destruktiva vildsvinen med en Bullerskaft som främsta profil och en ledare i behov av traumaterapi är det kristdemokratiska systerpartiet CSU i Bayern. De omogna gurktrupperna med sprungna säkringar är liberala FDP. Och över alltihop svävar kristdemokratiska huvudpartiet CDU, med en håglös och obeslutsam Angela Merkel som partiledare och förbundskansler, från vilkens egen partiledning det ena tunga namnet efter det andra försvunnit under året genom avhopp, karriärbyten eller valförluster. The Jerry Springer Show skulle kunna te sig fridfull och mysig i jämförelse.

Om, å andra sidan, partiledaren för det största oppositionspartiet i förbundsdagen, anklagar det näst största oppositionspartiet för att vara inkompetent, verklighetsfrämmande, regeringsodugligt, sekteristiskt, för att bejaka sitt ”Stasi-arv” och ha en ledning som blandar ”machiavellismus med betongkommunism”, samtidigt som det partiets nyvalda ledare anklagar det största oppositionspartiets ledare för att vara ”en oberäknelig kravallmakare” och får understöd från partikamrater som talar om det största oppositionspartiet som ”nyliberalt”, är det svårt att tala om en samlad opposition.

Om dessutom en Europaparlamentariker från det minsta oppositionspartiet i förbundsdagen tränger sig in på en presskonferens som en ledande företrädare för det näst största oppositionspartiet just håller, och de två sedan råkar i öppet gräl framför mikrofonerna, kan man dra slutsatsen att den oppositionen inte är riktigt mogen för regeringsansvar.

Om därtill ett språkrör för det minsta oppositionspartiet talar om hur det största oppositionspartiets ”betong-gen” alltid tar över i infrastrukturfrågor, samtidigt som partisekreteraren i det största oppositionspartiet uppmanar sina partikamrater att sluta ”valpbeskydda” det mindre partiet, förstärks känslan av en opposition som nog mår bäst av att förbli just där i opposition.

Välkomna till tysk oppositionspolitik sommaren 2010. Beskrivningen är tillspetsad, men återger hur splittrade socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet är för tillfället. Med vänsterpartiet har varken socialdemokraterna eller miljöpartiet velat ha något att göra på nationell nivå förut heller, men stämningen har försämrats dramatiskt sedan vänsterpartiet vägrade att stödja socialdemokraternas och de grönas gemensamma kandidat, tidigare DDR-kritikern och medborgarrättskämpen Joachim Gauck, i sommarens förbundspresidentval. Att vänsterpartiet därmed indirekt bidrog till att kristdemokraternas och liberalernas kandidat Christian Wulff istället vann, skapade mycket dålig stämning.

Och trots att socialdemokraterna och de gröna satt i regering tillsammans mellan 1998 och 2005, i år enades om en gemensam förbundspresidentkandidat och nu i juli bildat en minoritetsregering i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, rapporterar Der Spiegel i senaste numret om nya spänningar mellan partierna.
En orsak att socialdemokraterna öppet signalerar sin vilja att vinna tillbaka de många väljare som enligt opinionsmätningarna gått till de gröna (som snuddar vid 20 procent) det senaste året.

En annan orsak är konflikten mellan partierna på delstatsnivå i Berlin. Där spekuleras det friskt att ett av de grönas ledande namn nationellt, Renate Künast, ska utmana sittande socialdemokratiske borgmästaren Klaus Wowereit och hans lokala röd-röda-koalition (SPD och vänsterpartiet) i nästa delstatsval. De gröna talar öppet om sina ambitioner att bli större än socialdemokraterna i Berlin.

Så, på vilket sätt är det här relevant för svensk inrikespolitik?

Den tyska kristdemokratiskt-liberala regeringskoalitionens grundproblem är att partierna var uselt förberedda på att regera tillsammans. Regeringsförhandlingarna sköttes slappt och duckade för allt som var svårt. Inför 2005 års nyval ville CDU/CSU och FDP verkligen regera tillsammans. Det fanns en samsyn i sak, man hade ett ”projekt”, precis som SPD och de gröna haft det 1998. Men 2005 fick de inte någon majoritet. Istället bildades en stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och socialdemokraterna under Merkels ledning, den som satt fram till förra valet.

Det hinner hända mycket på fyra år. Att sitta i regering är något helt annat än att vara i opposition. Hösten 2009, när de vann den majoritet de missat 2005, hade kristdemokrater och liberaler egentligen vuxit ifrån varandra. Man ville inte längre samma saker. Nu sitter man där, handlingsförlamade, och kallar varandra för vildsvin och gurktrupper, medan de tidigare så flotta opinionssiffrorna rasar.

Slutsatser: (1) Det regeringsalternativ som inte förberett sig grundligt och har en stabil samsyn om vad det vill med makten, utan försöker leva bara på gamla meriter eller en gemensam aversion mot ”de andra” kommer att få det surt efteråt. Man måste vilja något själv. (2) Historiska motsättningar mellan partier kommer att plåga ett regeringsalternativ extra mycket när partilandskapet förändras och styrkeförhållanden förskjuts från tidigare statsbärande partier till fler och ibland yngre partier. Man måste fungera tillsammans även när det blir allvar och ansvar.

Tysk inrikespolitik sommaren 2010 kan i så måtto ge både alliansen och de rödgröna i Sverige en och annan tankeställare inför 19:e september.