Etikett: socialdemokraterna

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Av Ola Nordebo, 3 januari 2011 kl 22:39, Bli först att kommentera

Folkrörelsernas historia kan ge oss vägledning ännu i dag när det handlar om att djupare förstå enskilda partiers inre liv och utmaningar. I den här krönikan resonerar jag lite kring det, och kring socialdemokraternas kris, eftervalsdebatt, historia och ödesfråga inför 2011. Jag tror inte den handlar så mycket om att välja väg, som att förbli ett inkluderande, brett parti med folkrörelseambitioner, vilket kan komma att visa sig svårt av den hårdföra eftervalsdebatten, trots dess intressanta nyanser nedanför falangstriderna, hittills att döma. Hade jag haft plats skulle jag ha dragit paralleller till de tyska socialdemokraternas historia och dagssituation, men det får bli en annan gång.

I morgondagens krönika ska jag fortsätta på samma folkrörelsetema och med samma utgångspunkter, i en text om varför folkpartiet och centerpartiet förmodligen skulle göra klokt i att svälja prestigen och gå ihop i ett gemensamt, större liberalt parti.

Här dagens krönika i en lite längre och utförligare webbversion:

——————————————–

Socialdemokraternas stora ödesfråga

”Begreppet ”rörelse” markerar en riktning – en strävan mot något eller för något. Folkrörelse blir följaktligen det som ett större antal människor enas kring och strävas efter att uppnå. Det som eftersträvas kan således ej redan vara uppnått utan förekommer som en idé – en målsättning. Folkrörelseidén är vidare samhällsomspännande och ej intressesekteristisk, och den utgör en dynamisk kraft.”

Bo Andersson i ”Folkbildning i perspektiv. Studieförbunden 1870-2000” (Utgiven 1980 som historik och framåtblick)

Det finns väl i dag fler tänkvärda definitioner av folkrörelse än det finns aktiva folkrörelser, En innebörd framgår dock redan av begreppets båda led; det krävs människor, och det krävs rörelse.

Om redan eniga polare häckar i ensamt rum, sammanbitet skanderar de förutbestämda teserna i takt och efteråt dunkar varandra i ryggen bitternöjda över hur rätt de har och hur eländiga och lurade alla andra är, förblir de få, likriktade och orörliga.

Folkrörelserna var, när de stod på höjden av vitalitet, ohjälpligt nyfikna på vittnesmål och argument från många miljöer. De var rent glupska på enskilda människors erfarenheter och egenheter. Instinkten var att öppna dörren.

Man förstod att även inom ramen för en värderingsgemenskap gäller: ju fler som samlas i rummet, som känner sig välkomna att tänka högt, ju fler miljöer som är representerade, ju färre som stämplas som fiender – desto mänskligt rikare blir diskussionen.

Alla som varit aktiva i en större förening vet att de utgörs av en vid första anblicken sällsam samling av original, excentriker, kufar och nördar. Herrejösses, låt en ärkekuf få säga det rakt ut, det är lätt att göra sig lustig över hur möten brukar gå till. Men det som ironiska och otåliga betraktare av folkrörelserna missar är att folkrörelsearbetet, tålamodet att lyssna en gång till, skapade idé- och bildningsmiljöer av en bredd, ett djup och en uthållighet få kan konkurrera med.

Folkrörelserna var i sina bästa stunder individualistiska gemenskaper där många trivdes och tolererade varandra, och där oundvikliga spänningar på grund av skilda erfarenheter inte utlöste aggressioner och stämpelhysteri, utan förnyad tankeverksamhet. Att många var välkomna och att inte alla tänkte lika, var idéarbetets förutsättning.

Om de politiska folkrörelserna längre existerar kan man tvivla på. Men både partierna och valsystemen har de gamla strukturerna som utgångspunkt, och jag tror att folkrörelsemodellen fortfarande kan hjälpa till att förklara vad det är som pågår inom olika partier. Tre aktuella exempel är socialdemokraternas kris, moderaternas lyft och den debatt om en sammanslagning av Fp och C som smugit igång.

Socialdemokratins läge är det mest dramatiska, för i partiets eftervalsdebatt passerar hundra år av svensk politisk historia revy. Ska man sammanfatta grovt har socialdemokraterna genomgått tre stora, grundläggande interna strider under sin historia.

Under Hjalmar Brantings tid som ledare, handlade det om att befästa den demokratiska reformvägen och hålla rent från marxistisk dogmatism. Till slut krävdes partisplittring för att även organisatoriskt skilja den demokratiska socialismen från den antidemokratiska kommunismen.

Nästa stora vägval kom när Per-Albin Hanssons inkluderande folkhemstanke fick ersätta förlegad och impopulär klasskampsretorik. Det och senare Saltsjöbadsavtalet var en ny befrielse för socialdemokratin från marxistisk retorik, och bäddade i sin pragmatism, inte olik moderaternas i dag, för kommande regeringsinnehav, och frigjorde rum för konkret reformarbete bortom testuggeriet.

Under Tage Erlanders partiledarskap rådde tidvis starka spänningar, på nytt, mellan den utveckling av en marknadsekonomisk tillväxt- och välfärdsstat som blev partiets väg och de vildvuxna drömmar som vänstersocialister drömde om mer omfattande socialiseringar av ekonomin i landet. När Palme inte orkade hålla emot de kraven på sjuttiotalet, förpassade väljarna partiet till opposition, i enlighet med regeln att väljarna inte gillar omvälvande systemskiften.

Nyckeln till socialdemokraterna mångåriga framgångar var att man lyckades bli en rörelse med elastiska väggar och öppna dörrar, som famnade nyanser. Det lockade ständigt nytt folk till partiet, från olika miljöer, idédebatten fortsatte, partiet samlade erfarenheter och sökte nya synteser. De stora vägvalen bidrog till att den processen riktade sig mer framåt och var mer verklighetsförankrad, än gamla teoretiska strider med förenklade verklighetsbilder och ingrodda fiendebilder skulle ha tillåtit.

Nu är partiet i djup kris, och frågeställningar från partiets hela historia virvlar upp på nytt. Det är, bortsett från marxistiskt färgade utbrott som skulle garantera partiet en lång tid i opposition, en intressant debatt i sak, bland annat om ett nytt, grönt tillväxtbegrepp med tänkvärda nyanser, som gör socialdemokratin gott. Ser man till vad som faktiskt skrivs av seriösa, sansade debattörer är mönstren och den interna rollfördelningen långt ifrån så given som den ibland framställs.

Den stora frågan är dock om partiet överhuvudtaget hinner dit att den debatten tillåts mogna, om det är tillräckligt starkt för att bestå som inkluderande folkrörelse även i mindre format, eller om den interna polarisering som kan skönjas (förstärkt och bekräftad av hela debatten kring PR-byrån Primes aktiviteter i eftervalsdebatten), där gamla fiendebilder riskerar att ta över igen, skrämmer bort just de nyanser, den nyfikenhet på människors skiftande drivkrafter och erfarenheter, även när de inte stämmer med tesen, som ingen folkrörelse kan överleva utan? Det är en ödesfråga för ett ärrat parti.

(Morgondagens krönika ska handla om varför folkpartiet och centerpartiet borde gå samman.)

Sahlin var något viktigt på spåren

Av Ola Nordebo, 14 november 2010 kl 21:33, Bli först att kommentera

Tillbaka lite ringrostig efter några veckors VK-ledighet med krönika om Mona Sahlins avgång. Jag återkom ett antal gånger under förra mandatperioden till min analys att Sahlins partiledarskap inte är socialdemokraternas problem. Därför tror jag inte heller att hennes avgång är en lösning på något. Tvärtom var nog problemet att socialdemokraterna inte lyssnade tillräckligt på Sahlin. Jag tror faktiskt att hennes partiledarskap kommer att uppvärderas med tiden.

————————————————-

Sahlin tänkte rätt – men fick nej av sitt parti

I efterhand vet alla bättre. Den politiska debatten är en varm pool i lyxmiljö för besserwissrar, i synnerhet när det går åt skogen för någon. De som inte behövde fatta besluten och stå som ansvariga plaskar lite, höjer glasen och sjunger en trudelutt om hur allt skulle ha gjorts istället, när någon misslyckas eller av andra skäl faller. Men i efterhand är det ibland också dem som allt rasar ihop kring som lär oss mest och symboliserar betydelsefulla skiften. Ibland har de röjt en väg som var nödvändig, men de själva inte hann beträda. I efterhand, när poolen kallnat och plasket upphört, kan den utskåpade få upprättelse som framsynt.

Jag tror att Mona Sahlins insats som partiledare kommer att uppvärderas med tiden. Jag tillhör inte dem som i hennes ledarskap ser orsaken till socialdemokraternas historiska, och demokratiskt sunda, nedgång från statsbärande parti till ett parti bland andra. Att hon till slut misslyckades både som partiledare och oppositionsledare – i sak, retoriskt och taktiskt – är obestridligt. Väljarmajoritetens slutord var entydigt. Men hon är i gott sällskap, och uppgiften var grymt otacksam från början.

Svensk socialdemokrati delar dilemma med flera andra socialdemokratiska partier i Europa. När makten går förlorad blir det svårare att hålla ihop motstridiga särintressen. Samtidigt gör samhällsutvecklingen att inövad retorik, dogmatiska lösningar och inhamrade fiendebilder ter sig irrelevanta och förlegade i de flestas ögon.

Socialdemokratin har inte spelat ut sin roll, men är inne i en svårare omställningsfas än vad ett partiledarbyte kan lösa. Mona Sahlin är, paradoxalt nog, en av dem som bäst förstått detta inom svensk socialdemokrati. Hon lyckades inte omsätta särskilt mycket av sitt nytänkande i handling som partiledare – ofta på grund av internt motstånd och låsningar till exempelvis LO-toppen – men hennes ansatser var tilltalande.

Man får gå långt tillbaka i den svenska socialdemokratins historia innan man hittar ett mer sympatiskt och ifrågasättande linjetal än det Sahlin höll när hon tillträde som partiledare 2007. Vad hon bad om var förtroende att förändra partiets syn på hur rollfördelningar, hierarkier, utmaningar och målkonflikter ska förstås i dagens samhälle, på vad som egentligen är progressiv politik på 2000-talet. Hon efterlyste nya attityder till företagande, valfrihet och mångfald – allt för att hindra en genomklappning 2010.

Hon fick inte det förtroendet av sitt parti, hon lyckades inte organisera det interna förnyelsearbetet och det lyssnande ledarskapet blev till en belastning i samma ögonblick som hon kördes över i den för en partiledare allra viktigaste av frågor: regeringsfrågan. Sedan var det som om hon förlorade modet – särskilt under finanskrisen agerade hon svagt och tappade i anseende.

Men Sahlins problem var inte att hennes instinkter och analys förde fel, utan att hennes parti inte insåg att de var värda att fullföljas med övertygelse. Inte minst försöket att etablera ett regeringsalternativ med bara miljöpartiet – utan det belastade vänsterpartiet – var en briljant och slug strategi. Men det tog traditionalisterna bara ett par dagar att köra över Sahlin och tvinga fram samarbete vänsterut.

Hade Sahlin fått gå till val med en mer nytänkande, öppensinnad socialdemokrati i socialliberal allians med bara miljöpartiet hade det knappast räckt till egen majoritet ändå, men det hade gjort alliansens valrörelse svårare, mildrat socialdemokraternas fall och ökat miljöpartiets möjligheter att omsätta opinionssiffror i valresultat.
Det hade, i ett sådant scenario, kunnat vara Sahlin som fått bilda minoritetsregering med hyfsad kontroll över inrikespolitiken.

Hennes efterträdare skulle därför göra klokt i att fullfölja det Sahlin påbörjade men avbröt, i en insikt om att hon inledningsvis var något viktigt på spåren.

Nu plaskas det i poolen. Men Sahlin hade kunnat bli precis den partiledare socialdemokraterna hade behövt. Hennes avgång markerar snarare en missad chans, än ett avvecklat problem, för ett parti med mycket att grubbla över.

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Av Ola Nordebo, 2 oktober 2010 kl 06:54, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar det parlamentariska läget, rörigheten i talmansfrågan, Björn von Sydows klokskap, alliansen missade chans och socialdemokraternas löftesbrott när det gäller Sd. Och så några slutord om två partier som borde gå ihop till ett.

————————————————

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Det parlamentariska läget är följande: så länge de rödgröna håller sitt vallöfte att inte samarbeta med Sd eller räkna in Sd:s röster i sina egna parlamentariska strategier, kan alliansen i kraft av sin valseger och sitt starka väljarmandat styra som minoritetsregering – på samma sätt som socialdemokraterna gjorde under decennier – utan att på minsta vis vara beroende av sverigedemokraterna. Hur stort inflytande Sd får avgörs av den rödgröna oppositionens agerande, taktik och samvete.

Det är bara om socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet aktivt söker räkna in Sd:s stöd för ett eget budgetförslag eller i en misstroendeförklaring som regeringen kan falla. Alliansen behöver inte – tack vare valsegern, budgetreglerna och voteringsordningen i riksdagen – Sd:s aktiva stöd för att få igenom sin politik, men det gör de rödgröna. Och söker S, V och Mp en sådan omfamning av Sd som en del av oppositionens gemensamma riksdagsblock, lär det inte bli lätt för dem att möta väljarna med bevarad trovärdighet vid nästa val.

Alltså vore allt tal om misstroendeomröstningar och nyval från oppositionens sida ett ansvarslöst sätt av dåliga förlorare att upphöja Sd till större inflytande och betydelse än 5,7 procent av väljarnas stöd borde innebära. Det blir en anständighetsfråga de kommande åren för oppositionen att inte spela Sd rakt i händerna på det sättet.

Men när det gäller oförmåga att acceptera valresultat ser rollbesättningen inom oppositionen annorlunda ut sedan känslorna från valnatten hunnit svalna. Miljöpartiet, som första veckan efter valet mest fräste i riktning mot alliansen, tycks, som många av oss hoppades, ha landat i en mer ansvarstagande och resonabel hållning.
Beskedet från partiet i veckan att man är villiga att samarbeta med alliansen i asyl-, integrations- och flyktingpolitiken för att föra bort det området från Sd:s inflytande är välkommet. Det är så mycket som man kan begära kort efter valet, i synnerhet som alliansen inte lyckats enas internt om att erbjuda miljöpartiet en plats i ett breddat regeringssamarbete.

En uppgörelse om asyl- och integrationspolitiken mellan alliansen och miljöpartiet har förutsättningar att bli en ur socialliberalt perspektiv mycket intressant samling kring frågor där det slirat under flera mandatperioder. Alliansens och miljöpartiets uppgörelse om arbetskraftsinvandring hörde till förra mandatperiodens mest progressiva och utåtblickande.

Även socialdemokraterna har lämnat ett liknande besked om samarbetsvilja på dessa områden. Men då socialdemokraterna de senaste 16 åren stått för den hårdaste och minst generösa asyl- och flyktingpolitiken av de hittillsvarande riksdagspartierna, och i liering med facket aktivt stretat emot arbetskraftsinvandring, är det inte givet i vilken mån de faktiskt skulle ha något vettigt och framåtsyftande att tillföra.
En kompromiss mellan bara allianspartierna och miljöpartiet, utan socialdemokraterna, skulle förmodligen bli mer sympatisk och liberalt principfast än en där socialdemokraterna ingår.
Men om även socialdemokraterna, på andra områden, som exempelvis utrikespolitiken, erkänner valresultatet och intar en konstruktiv hållning med målet att inte ge Sd onödigt parlamentariskt inflytande, har alliansregeringen goda skäl att generellt och genomgående uppträda samarbetsvilligt och konsulterande gentemot både Mp och S, inte minst i det framöver ovanligt betydelsefulla utskottsarbetet.

Både moderaterna och socialdemokraterna har betonat vikten av att det även fortsatt finns en tydlig opposition i riksdagen, så att inte den rollen tillfaller Sd. Det är insiktsfullt. Mona Sahlin bör eftersträva rollen som oppositionsledare i konflikt med regeringen. Alliansen ska inte kunna räkna med att vinna alla voteringar. Men möjligheterna för partierna att samarbeta i enskilda frågor, utan att det hotar rollfördelningen mellan regering och opposition, är mycket bättre än vad en dogmatisk vördnad av blockpolitik kan ge sken av. Mellan alliansen och Mp finns hygglig samsyn på flera områden. Att låta det märkas vore i bra i det rådande läget, likväl som för svensk politik på längre sikt. Och ett mer sansat samtalsklimat mellan S och M är alltid välgörande.

En god början från regeringens sida hade kunnat vara att ta fasta på det förslag många fört fram den senaste veckan: att låta meriter tala och socialdemokraternas Björn von Sydow bli talman.

Att han själv i veckan avstod från att kandidera för enbart oppositionens räkning, med motivering att han inte vill bli beroende av Sd-röster visar att han insett det parlamentariska läget. Det förstärker bara bilden av honom som bäst lämpad av alla i riksdagen för uppdraget. Det skulle därför ha varit en generös och motiverad gest från alliansen att erbjuda honom talmansposten. På det sättet hade man kunnat markera att den hur som helst på sikt förlegade blockpolitiken inte behöver vara så huggen i granit att den blir Sd:s bästa vän.

Nu blev det inte så. För det bär både alliansen och de rödgröna skuld. Men att de rödgröna, trots von Sydows kloka agerande, beslutat att göra ont värre genom att lansera en annan egen talmanskandidat, i hopp om att kunna tillfoga regeringen nederlag med hjälp av Sd, är värre än så. Det är att inleda mandatperioden med ett rungande löftessvek, i en fråga med stort symbolvärde.

Sahlins tidigare besked har varit att hon inte under några omständigheter – ”aldrig någonsin, aldrig någonstans!” skulle ge Sd ett sådant inflytande. Riksdagen hann inte ens öppna innan tongångarna blev andra och Sahlin började plocka in Sd-mandat i sin parlamentariska räkneram. Hur vägledande det blir för oppositionens agerande framöver är svårbedömt, men uppenbarligen är man inte principiellt främmande för att ge Sd chansen att välja och vraka i riksdagen. Någon annan tolkning av att S struntar i partikamraten Björn von Sydows hedervärda markering är svår att göra. Oroväckande är det under alla omständigheter.

——————————————

För övrigt…

Förhållandet mellan folkpartiet och centerpartiet skulle ha kunnat vara en film om lokala kulturkrockar i regi Lars Molin. Tänk mustiga repliker á la mjölkpallar, kungliga toaletter, kaffetermosar och badjävlar, i partipolitisk miljö. Fp och C, med föregångare, har haft svårt för varandra sedan ett sekel tillbaka. De förstår inte varandra. De odlar ett ömsesidigt, småsint misstroende. Hur länge har de råd med såna tramsigheter, när väljarbasen krymper och något av dem alltid ligger nära fyraprocentspärren?

Det rationella vore att de som bärare av viktiga och varandra närliggande perspektiv och idéer i svensk politik slog ihop sina organisationer till ett bredare, progressivt, idédrivet grönliberalt parti med god organisatorisk förankring i hela landet, större kontaktytor mot väljarkåren, bättre möjligheter att hävda sig gentemot de två stora S och M och goda utsikter att bjuda miljöpartiet intressant konkurrens om vilka som leder 2000-talets idédebatt. Sluta blänga på varandra, stärk liberalismen tillsammans i stället.

Umeå, nyfikenheten, oron och den bestående ordningen

Av Ola Nordebo, 18 augusti 2010 kl 06:12, Bli först att kommentera

I går skrev jag om läget för alliansen i Umeå och Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström inför valet. I dagens ledarkrönika skriver jag om läget för socialdemokraterna i Umeå och Lennart Holmlund inför valet, och några skillnader mellan 2006 och 2010.

———————————————————————-

Umeå, nyfikenheten, oron

När jag kom till Umeå några månader före valet 2006 fanns en relativt utbredd tro hos politiskt intresserade och aktiva att socialdemokraternas ledare Lennart Holmlund var inne på sin sista valrörelse som kommunstyrelsens ordförande.

Redan då framhölls det från kritiskt håll – på båda sidor om socialdemokraterna – att Umeå befanns sig i något av ett väntrum när det gällde det politiska ledarskapet. Framgångseran i spåren av universitets stadiga tillväxt och kulturlivets nya uppsving förvaltades i umeandans godan ro.
Kommunen levde, gott och i hög grad, på gamla meriter från de stora etableringarnas 1900-tal, av vilka skafferiet fortfarande var åtminstone halvfullt. Men nya perspektiv öppnades inte. Nya framgångsfaktorer odlades inte. Det politiska ledarskapet iakttog kommunens utveckling, utan att driva på och gestalta den.

Även om Holmlund i bygg- och planeringsfrågor, synen på staden som fysisk stad, hör till de förändringsbenägna och progressiva, i vissa avseenden mer än alliansen som helhet, men också definitivt mer än delar av sitt eget parti, ansågs han i övrigt förankrad i den epok som formade honom politiskt och förde honom till makten.
“Det kommer inte att märkas så stora förändringar i politiken”, sade Lennart Holmlund, enligt referat i VK, när han 1995 av det socialdemokratiska representantskapet i Umeå utsetts till Margot Wikströms efterträdare.

Hur det blev med den saken kan jag som inflyttad först långt senare inte avgöra, men bilden redan 2006 var att han inte kunde förväntas vara någon stor förnyare längre, efter så lång tid vid rodret, och med ett nätverk runt kring sig med stor kontroll över stadens olika ekonomiska och politiska knutpunkter i gränslandet mellan kommun och bolagssfär.

För att grundlägga nästa fas i Umeås utveckling – när universitetet inte längre genom sin blotta existens kan bidra till en automatisk tillväxt – skulle det krävas större självkritik i Umeå och en ny energi och ny syn på företagsklimatet, på arbetsmarknaden och på umebornas skatte- och levnadsomkostnader Så, ungefär, löd invändningarna mot Holmlund inför förra valet.
Kulturhuvudstadssatsningen, ett framåtblickande projekt för 2000-talet, uppfattades vara andras hjärtebarn, och i samsyn över partigränserna.
Men även de till Holmlund välvilligt inställda delade i stort uppfattningen att ett skifte förestod hur som helst. Bad man någon om en inofficiell bedömning valrörelsen 2006 löd den, inte alltid, men ofta, att Holmlund sannolikt skulle avgå under andra halvan av mandatperioden för att ge en efterträdare lagom med tid inför nästa val.

Här är vi nu, i valrörelsen 2010, och epoken Holmlund ber om förtroende för fyra år till, för en förlängning av ett styre som redan rått i 15 år.
Vad innebär det? Och vem har mest att förlora på en eventuell förändring i S-toppen under nästa mandatperiod?

Jag har ibland sammanfattat alliansanhängares inställning till Holmlund ungefär så här: ”Ja, det är förfärligt hur han beter sig, och måtte han stanna en tid till.” För det existerar ju under Holmlund inte något lokalt rödgrönt samarbete i Umeå som ens påminner om det nationella. De rödgröna partiernas ledningar tolererar varandra, men bara knappt.
Det finns inte heller någon entydig blockgräns i fullmäktige. Holmlund är som han är, men håller vänstersocialisterna kort och är bakom kulisserna mer bundis med Ågren än med Spiric, det är den bild som lugnar alliansanhängare och retar socialdemokraterna på vänsterkanten.
Det finns en oro på allianshåll för, och en förhoppning på vänsterhåll om, att socialdemokraterna den dag Holmlund avgår ska orientera sig efter ett rödgrönt nationellt mönster, och att förändringen, givet vänsterns väljarövertag, blir socialistisk, inte liberal.

Men sådana spekulationer är också faran för socialdemokraterna i det här valet. Att de uppfattas som garanter för den nuvarande, bestående ordningen, precis i ett skede när nyfikenheten i Umeå – både till vänster om partiet och hos mittenväljarna – på nästa epok, nästa ledarskap som rör om lite och blandar korten nytt, håller på att bli starkare än oron.

Men Nisse Hult, han spelar ärligt han!

Av Ola Nordebo, 3 maj 2010 kl 07:00, 1 kommentar

Debatten om Mats Odells liknelse av oppositionens ekonomiska program med ”Tobleronepolitik” – en anspelning på Mona Sahlins problem med sin ekonomi på 90-talet – fortsätter.

Jag var kraftigt emot Toblerone-drevet mot Mona Sahlin omedelbart när det inleddes 1995, skrev insändare i lokaltidningen mot den sortens journalistik och argumenterade mot försöken hos Sahlins motståndare (inte så få aktiva inom socialdemokratin) att utnyttja drevet för politiska syften.

Följaktligen har jag inte ett dugg till övers för försök från alliansdebattörer att ruska liv i den historien inför årets valrörelse.

Det handlar om osakliga personangrepp som sänker nivån på debatten, spelar på låga fördomar och drar uppmärksamheten bort från substansen i vad som borde vara en relevant debatt om budgetansvar i kristider.

Men med det sagt är Mats Odells liknelse bara en västanfläkt och en mild osaklighet jämfört med de laviner av rena personangrepp, tillvitelser om onda avsikter, skymford och grova påhopp mot allianspolitiker som många socialdemokrater och deras megafoner under hela mandatperioden ägnat sig åt, tolererat eller tigit inför. De utfallen har ofta gällt enskilda allianspolitiker (här inte minst Maud Olofsson) och har haft långt lägre halt av humor och långt högre halt av ren illvilja än Odells plumphet.

En av riksdagens värsta i grenen överord är för övrigt Thomas Östros – som inledde kritiken av Odell. Kritiken är berättigad, men när den kommer från socialdemokraterna 2010, med marginal värst av riksdagspartierna på plumpa påhopp, är den bara löjligt hycklande.

Väljarna har rätt till en mer seriös debatt än så här.

Valrörelsen i länet har börjat bedrövligt

Av Ola Nordebo, 22 februari 2010 kl 09:17, 3 kommentarer

Den här förhoppningen som jag uttryckte vid årets början känns onekligen fjärran från att infrias så här långt i valrörelsen. Värst hittills när det gäller vulgär debattstil, groteska överdrifter och oseriös debatt har socialdemokraterna varit. Och tyvärr är det onekligen så att en del ledande socialdemokrater i Västerbotten börjat utmärka sig på ett negativt sätt, med förfalskade citat, smaklösa misshandelsskämt och nu senast horribla och för debatten djupt skadliga tillmälen mot motståndare med lätt homofoba anspelningar som särskilda bottennapp. Vilka ord återstår när de verkligen behövs?

Anders Ågren och Sven-Olov Edvinsson och andra har helt rätt i sin kritik av hur den här valrörelsen inletts från socialdemokratiskt håll i Västerbotten, framför allt i angreppen på centerpartiet. Det gäller givetvis inte alla socialdemokrater och inte all kampanj, och inte allt meningsutbyte kring centerpartiet. Låg debattnivå är förstås inte heller något renodlat socialdemokratiskt fenomen, och det är i mina ögon över tid inga större skillnader mellan de rödgröna som helhet och alliansen som helhet på den punkten.

Men de mer än betänkliga inslagen från just socialdemokraterna i Västerbotten är många för tillfället, och att det inte finns fler aktiva socialdemokrater som tar tydlig ställning för en seriös debattnivå när partikamrater spårar ur ger skäl för frågan: hur mår länets socialdemokrati för tillfället, var drar den gränsen för dålig stil i debatten, hur ser den på väljarnas rätt till en vettig valrörelse och vilken typ av företrädare tycker den att Västerbotten förtjänar, alldeles oaktat ideologisk tillhörighet?

Både Umeå och Västerbotten brottas med många svåra, och spännande, framtidsfrågor som förtjänar skarpa, rejäla debatter med kontraster, en mångfald av idéer och klart formulerade alternativ – på kommunal nivå, på landstingsnivå och på nationell nivå. Men en sådan tuff, saklig debatt omöjliggörs om allt geggas ner till lögner, smaklösa personangrepp och en fullständig devalvering av värdeord och omdömen. Det är inte Västerbotten värdigt.

Vilka lyckas övertyga mest i regeringsfrågan?

Av Ola Nordebo, 16 januari 2010 kl 06:55, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan:

——————————————————–

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende.
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Av Ola Nordebo, 9 januari 2010 kl 10:20, 1 kommentar

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

——————————————————————-

Nordebo, lördag: inför valet 2010

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.

Åsa Ögren har aldrig läst något värre

Av Ola Nordebo, 5 november 2009 kl 09:54, Bli först att kommentera

Min ledarkrönika om socialdemokraternas partikongress i tisdagens tidning har fått Åsa Ögren att, oklart av vilken anledning, att bli ursinnig. I en replik på dagens debattsida konstaterar hon att min text är det mest osakliga dravel hon någonsin läst. Jag svarar, något häpen över denna väldiga irritation över just den krönikan, i ett svar nedanför hennes replik.

Fascinerande omdömeslöshet

Av Ola Nordebo, 4 november 2009 kl 09:54, 3 kommentarer

Det här säger en del om det socialdemokratiska partiets kvardröjande oförmåga att skilja mellan det egna partiet och resten av världen.

"Olämpligt och onödigt" är en vacker omskrivning för uppenbar inkompetens för och omdömeslöshet i lärarutövningen.

Men nu är barns rätt till en seriös undervisning i skolan, fri från vulgär indoktrinering, viktigare än så. Därför är frågan om inte skolledningens svajiga reaktion är ännu värre.