Etikett: socialdemokraterna

Socialdemokratiska teaterviskningar

Av Ola Nordebo, 3 november 2009 kl 09:10, Bli först att kommentera

Socialdemokraternas partikongress är ämnet för en ledarkrönika av mig i dagens papperstidning.

———————————————

Socialdemokratiska teaterviskningar på kongressen

Socialdemokraternas partikongress blev aldrig något mer än en försiktig viskning till väljarna. Som om man ville påminna om sin existens, utan att väcka alltför mycket uppseende med något enskilt ställningstagande. Det gick som förväntat mest hela tiden. Bara den som spetsade öronen ordentligt kunde uppfatta något nytt besked med substans eller nyhetsvärde. Rabalder och revolt uteblev.

Mona Sahlin fick ungefär som hon ville. Delvis som ett resultat att partiledningen inte vågade vilja mer än den kunde räkna med att få säkra kongressmajoriteter för, delvis därför att partiets rekordlåga stöd i storstäderna minskade viljan att bråka inför öppen ridå.

Socialdemokraterna förblir djupt skeptiska till valfrihet, vinstutdelning och privata alternativ inom välfärdssektorn. Men man avstår trots sur retorik från att sticka in formella käppar i hjulen. Partiets skolpolitik anpassas gradvis och i insikt om egna misslyckanden till alliansens genomförda reformer. Regeringens skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare accepteras till större delen.

Det gick mycket i den stilen. Gormskälla på alliansen i talarstolen, acceptera väsentliga delar av alliansens – relativt populära – politik i kongressbesluten.

Socialdemokraternas jobbpolitik är fortfarande trevande, men man erkänner åtminstone det nödvändiga i något slags arbetslinje. Flörten med småföretagarna bjuder en del fagra ord, men tar omedelbart slut när LO rasslar med pennan i checkhäftet inför valrörelsen. Vardagsretoriken från partiets företrädare tyder också på att S haren bit kvar till en djupare värdering av företagandets betydelse för jobb och välfärd, vilket kan bli en räddning för regeringen som å sin sida inte heller uppfattas komma loss när det gäller småföretagarklimatet.

Socialdemokratins och LO:s fastklamrande vid varandra förblir bådas olycka. Många försöker, välvilligt, upplysa om det, men partiet och LO håller för öronen och rutschar nedför tillsammans.

Men trots att alliansen, delvis på grund av oppositionens oförmåga, behåller initiativet på flera centrala områden, har socialdemokraterna ändå ett visst övertag på ett par punkter.

Familjepolitiken är en sådan. Och socialförsäkringarna kan, trots det hycklande motståndet mot statlig a-kassa, bli ett av de rödgrönas starkare kort.

Regeringen har visserligen med flera strukturreformer stärkt systemens hållfasthet. Men alliansen är när det gäller ersättningsnivåer och tak inte helt enig om socialförsäkringarnas principiella syften. Folkpartiet har traditionellt förespråkat den generella inkomstbortfallsprincipen. Centerpartiet har länge talat om grundtrygghet. Uttalanden från moderata statsråd antyder att de inte riktigt vet vad den debatten handlar om.

På kort sikt har det ingen större betydelse då väljarkonsensus råder kring den generella linjen och alla bedriver politik utifrån det.Men i en valrörelse är långsiktig oenighet belastande. Om skatter, företagande och utbildning blir svåra områden för de rödgröna, kan socialförsäkringar och familjepolitik kan bli det för alliansen.

Mona Sahlins verkliga dilemma ligger dock i samarbetet med vänsterpartiet. Den socialdemokratiska kongressens beslut har inte status av direkta förslag till regeringspolitik, utan är underlag för förhandlingar med V och Mp.

Att samordna en politik med vänsterpartiets systemskifteskrav som ska vara både regeringsduglig och gå hem hos socialliberala marginalväljare blir svårt. Därför var nog prioritet ett att undvika socialistiska bakslag i kongressbesluten – blott inga negativa rubriker.

Man skulle rentav kunna påstå att socialdemokraternas partikongress närmast liknade en övertydlig teaterviskning till de osäkra väljarna. Ni vet hur det är med teaterviskningar på större scener: efter en stund blir de otroligt ansträngande för stämbanden, men ingen åhörare kan å andra sidan missa att det handlar om just ett försök att härma en viskning.

Det kändes som huvudbudskapet från socialdemokraterna den här gången: ta det lugnt, ingen panik, vi vill inte störa, ni behöver inte vara oroliga. Räcker det?

Internt jubel eller valseger?

Av Ola Nordebo, 29 oktober 2009 kl 08:10, Bli först att kommentera

Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.

——————————————————-

Internt jubel eller valseger?

Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.

Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare.

Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.

Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.

Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.

En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar

När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.

Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.

Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.

Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.

Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.

Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Av Ola Nordebo, 29 augusti 2009 kl 10:12, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan handlar om bilden som växer fram av en politisk opinionsklyfta mellan storstadsregionerna och landsorten, plus en liten historisk parantes om Hjalmar Branting som utgångspunkt för påståendet att det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna vänder partiet ryggen.

Jag vet inte om formen för krönikan blev helt lyckad, men här är den i alla fall:

———————————————

Utmana storstäderna i nytänkande

Nästa års valrörelse kommer att handla mycket om storstadsregionerna. Inget parti med ambitioner att spela en nationell roll har råd att framstå som fientligt inställt till landets växande urbana centrum. Det är i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejder som etablerade partier kan triumfera eller kapsejsa så att det märks. Risken finns att allt annat – resultat i landsbygdskommuner – noteras som kuriositeter i riksrapporteringen.

…tro inte att socialdemokratins ledning tar så lätt på vad nollåttorna tycker och tänker. Det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna i val och opinionsmätningar vänder partiet ryggen som något i allt högre grad ointressant och mossigt. Tro inget annat än att förluster i Stockholm plågar den högsta partiledningen långt mer än framgångar i exempelvis norrlands inland glädjer den. Det har inte enbart med enkel valmatematik att göra. Huvudstaden och dess politiska liv har alltid spelat en mycket viktig roll för socialdemokraterna…

Tidigare i år berättade tidningen Riksdag & Departement att de tre storstadslänen enligt Valmyndighetens preliminära prognos vid nästa val för första gången får en majoritet av riksdagsmandaten. Det blir konsekvensen om Västernorrland, Värmland och Jämtland tappar var sitt fast mandat och dessa sedan tillfaller Stockholms län, Västra Götaland och Skåne.

Ett sådant parlamentariskt epokskifte är en ofrånkomlig följd av en samhällsutveckling där det urbana håller på att ta över som allenarådande politisk norm och referenspunkt i riksdebatten, medan landsbygden marginaliseras och i bästa fall tolereras, utan att tas på särskilt stort allvar.

…när socialdemokratin första gången upphöjde sin stämma i Sveriges riksdag skedde det från Stockholmsbänken, och i viss mån på ett liberalt mandat. 1896 valdes Hjalmar Branting, som första socialdemokrat in i riksdagen efter en valrörelse i Stockholm som av Leif Kihlberg betecknats som den “livligaste och över hela landet mest uppmärksammade sedan stora tullstridens dagar”…

Norrland, med den starka ställning som konservativa, förändringsskygga socialistiska krafter har här i kontrast till storstädernas mer liberala stämningar, utmålas allt oftare som en motsvarighet till republikanernas sista fästen på den konservativt dominerade landsorten i USA. Det är inte bra för Norrland.

Även framträdande socialdemokratiska debattörer drog sådana paralleller efter förra höstens amerikanska presidentval. S-bloggaren Magnus Ljungkvist skrev exempelvis:

“I den glesbefolkade landsbygden frodas konservatismen. I storstadsområdena söker man det nya. Där längtar man efter den förändring som genomsyrat Obamas kampanj. Skillnaden mellan landsbygd och urbaniserade områden finns också i den svenska politiken. (…) Det blåa stråk som följer E4:an genom Sverige är också de mest urbaniserade tillväxtområdena. Det är här som Alliansens förändringsretorik fann fäste. Socialdemokraterna bygger sin väljarbas i glesbefolkade områden där förändringsbenägenheten är mindre och det finns en stark konservativ strömning.”

…eftersom socialdemokraterna inte hade några utsikter att lyckas med en egen lista fick Branting, som vid flera val tidigare, trots annan partitillhörighet kandidera på en liberal lista. Med 822 röster valdes han där in i riksdagen som fjärde namn i femte kretsen (Maria och Västra Kungsholmen)…

Bilden är, som vi vet, förenklad och orättvis mot Norrland, som är långt mer mångbottnat och långt mer politiskt spännande än den socialdemokratiska retoriken här kan ge sken av. Men visst fångar den också ett övergripande mönster som går att utläsa i valresultaten.

…Nils-Olof Franzén gör i sin Branting-biografi det rimliga antagandet att eftersom så få av kroppsarbetarna hade rösträtt “vågar man förmoda att många av de 822 var liberalt sinnade småborgare eller intellektuella”…

I sommarens Europaparlamentsval blev socialdemokraterna bara fjärde största parti i Stockholms stad. I den senaste opinionsmätningen får partiet runt 20 procent i huvudstaden. Nervositeten är stor bland socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholm att det egna partiet därför ska gå till val på en utpräglad vänsterpolitik, som tilltalar partiets kärntrupper i Norrlandskommunerna, men gör att partiets utsikter att vinna ökat stöd i Stockholm blir obefintliga.

För en vecka sedan gjorde fyra av de nervösa ett uppmärksammat utspel på DN-debatt där de bland annat krävde att arbetsförmedlingen ska avskaffas, att det ska bli lättare för fler att bo i eget hus eller bostadsrätt, att valfriheten på skolområdet ska värnas och att LAS bör göras omi grunden. Jämför det med hur Västerbottens socialdemokrater brukar låta.

…men basen utanför de röstberättigade var långt bredare. I sitt sirliga hyllningsporträtt av Branting i två band beskriver Zäta Höglund scenen när valresultatet blev känt: “När namnet Branting lyste fram från Dagens Nyheters transparent skallade detta namn som ett fältrop genom den tusenhövdade massan där nedanför och fortplantade sig från mun till mun, åtföljt av stormande hurrarop hela gatan ned”…

Sådana utspel får alltid mer traditionalistiska socialdemokrater att ifrågasätta de pragmatiska nytänkarnas egentliga partitillhörigheter och fräsa åt “stockholmare”. Det är svårt att föreställa sig hur Mona Sahlin ska kunna hålla samman sitt parti i en valkampanj som har något vettigt att säga om ett så centralt område som valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn när motsättningarna är så stora. Väljer hon att stöta sig med partikamraterna i Stockholm eller i Norrland?

…när urstockholmaren Branting på midsommarafton 1923, som åldrande och av alla läger uppburen statsman, höll ett vackert tal vid invigningen av Stockholms stadshus, lyste hans emotionella band till huvudstaden och dess speciella politiska betydelse igenom: “…men livskraften och framtidsförhoppningarna bero ytterst på att vi icke äro, vi medborgare i Stockholm, blott några hundra tusen tillfälligt sammanskakade sandkorn, utan fastmer alla inbördes förbundna med tusen band som hålla oss ihop och i vilkas nätverk livets safter strömma. (…) Vårt stadshus är symbolen för vår stad, som vi alla ägna vår särskilda kärlek inom ramen av det gemensamma fäderneslandet.” …

Det är ett rent internt och högst kuriöst socialdemokratiskt problem. Ett parti som rekommenderar en rikspolitik åt storstadsregionerna och en helt annan åt landsorten är på väg mot intellektuell bankrutt. Den spagaten är omöjlig. Tyvärr har socialdemokratins regionala splittring fått fler även i andra läger att sprida myten om att det finns dynamiska storstäder respektive sömniga landsortskommuner som inte kan lyftas av samma politik. Det är förstås nys. Är det bra här är det bra där, är det dåligt där är det dåligt här.

Norrland borde inte gilla, bör inte acceptera och får absolut inte ge stöd åt bilden av landsorten som en konservativ, bakåtblickande, socialdemokratisk bromskloss. Vi har långt bättre traditioner än så. Det finns inga skäl att låta storstadsregionerna ensamma göra anspråk på rollen som föregångare och nytänkare.

Etikett: socialdemokraterna

Socialdemokratiska teaterviskningar

Internt jubel eller valseger?

Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv