Etikett: staden mellan broarna

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Av , , 1 kommentar 6

Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:

————————————

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.

De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.

Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?

Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?

Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.

Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).

Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.

Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.

Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.

Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen – inte att underskatta.

För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.

Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.

Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:

(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.

(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.

(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.

(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.

Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.

Staden mellan broarna under tjugo år

Av , , Bli först att kommentera 11

Staden mellan broarna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Staden mellan broarna under tjugo år

Déjà vu, är enligt Nationalencyklopedin en ”känsla av att man upplevt något tidigare” Upplevelserna, skriver ne.se, ”förekommer särskilt vid uttröttning”.

Det är några veckor före valet. En del av debatten i Umeå handlar om det kommunala ledarskapet. Stadsplaneringen diskuteras livligt. Då tar det ledande kommunalrådet till orda i en debattartikel i VK. Där utlovas bland annat en fortsatt satsning på den centrala stadsmiljön. En passage i debattartikeln lyder:

”Nu gäller det staden mellan broarna, att göra älvlandskapet attraktivt och upplevelserikt för oss själva och våra besökare. Det sinnliga Umeå är viktigt och får inte förfuskas eller glömmas bort!”

Det gällde att levandegöra staden mellan broarna. Debattartikeln skrevs av Umeås kommunalråd Margot Wikström (S), i september 1991, för nitton år sedan.

Ett år tidigare, på sommaren 1990, skrev VK en lång nyhetsartikel om den nya vision kring ”staden mellan broarna” som började arbetas fram under andra halvan av 1980-talet. Ett antal arkitektfirmor hade bjudits in av kommunen för att skissa på tänkbara gestaltningar av området. Bland de inlämnade förslagen fanns, i VK:s sammanfattning, ”konserthus ute i älven, ett badpalats på kajen, en kaj utan biltrafik, mysiga fik”. I artikeln uttalade sig också dåvarande parkchefen Stefan Jonsson om tidsperspektivet och möjligheten för umeborna att tycka till:

”…än finns det chans för allmänheten att säga vad man tycker om kajens framtid. Det lär dröja något år innan det är dags att göra något åt ”staden mellan broarna”.

Tillbaka till valrörelsen 1991. I juli den sommaren skrev socialdemokraten Inge-Bert Täljedal, då ordförande i kulturnämnden, en artikel i VK om visioner för 1990-talets Umeå. Mot slutet skrev han:

”Under den gångna valperioden har vi också tagit fram förslag om hur staden mellan broarna kan förändras från enbart en asfalterad bilparkering till en grön, stimulerande oas med folkliv, mötesplatser och kulturella aktiviteter. Det förslaget vill vi börja genomföra. Vår förhoppning är att i den miljön kunna lokalisera ett modernt konstmuseum, eventuellt en konsthall i kombination med ett konserthus för den fullt utbyggda Umeå Symfoniorkester.”

I mars 1998, för att spola framåt, skrev före detta kommunalrådet Torsten W Persson (S) en artikel i VK med rubriken ”Ett levande centrum i Umeå”. Där uppmanade han:

”Fullfölj planerna om ”staden mellan broarna”. Erfarenheterna av ”Trädgård i norr” är goda och manar till en vidareutveckling av hamnområdet. Satsningen på Hamnmagasinet är ett intressant grepp och kan vara en god början. (…) Om hamnplan kan befrias från större delen av p-platser öppnas möjligheterna att fullfölja planerna på ett sammanhängande grön-, gång- och parkstråk efter älven från Lundåkern till Gimonäs.”

Åren går, parkeringsplatserna består, kajen fylls varken av kultur eller grönska, och så är vi framme vid hösten 2003, då nyheten kommer att Balticgruppen vill köpa Tullkammaren av kommunen. ”Staden mellan broarna”, uttalade kommunalrådet Lennart Holmlund (S) till VK i samband med affären, ”ska bli en ny spännande mötesplats för umeborna. Det behövs lite nya, djärva grepp i Umeå”. Han välkomnade Balticgruppens initiativ och tillade: ”Området är en fin mötesplats på sommaren, men på vintern är det ingenting där. Det är en sak att fundera över.”
Oppositionsrådet Britt-Marie Lövgren (FP) uttalade: ”Det här visar på en enorm framtidstro och en tro på Umeå”.

I november 2004 presenterade Balticgruppen under stor uppmärksamhet sex olika arkitektförslag för Staden mellan broarna. Den norska byrån Snöhettas förslag – som bland annat innehöll ett 29-våningshotell byggt på en konstgjord ö i älven, studentbostäder på kyrkbron och vinterträdgårdar – vann i konkurrensen.
Reaktionerna från politikerna i Umeå var positiva överlag.

Nuvarande kommunalrådet Anders Ågren (M) sade: ”det här är ett bra och intressant val och jag kan bara instämma i hyllningskören. Detta är början på ett nytt kapitel i Umeås historia.”

Sensommaren 2005 presenterade Snöhetta och Balticgruppen, ett uppdaterat förslag där även en simhall och ett äventyrsbad arbetats in i Staden mellan broarna, i linje med kommunens planer på ett nytt badhus. ”Det känns oerhört spännande”, sade Lennart Holmlund vidtillfället.

Men sedan tog det stopp. Trots den långa förhistorien hade Staden mellan broarna praktiskt taget dött igen politiskt redan till valrörelsen 2006. På grund av partiernas kraftigt spretande idéer om var det nya badhuset borde placeras, men också på grund av tilltagande politisk skepsis inom ett antal partier mot de presenterade planerna för hela projektet.

Under den gångna mandatperioden har en av ingen älskad, fortfarande ifrågasatt kompromiss om badhusets placering nåtts. Konstnärligt campus är på väg att bli färdigt. Flera utspel om en eventuell evenemangsarena har gjorts. En diskussion om kulturens hus och stadsbibliotekets framtid har förts. Och Umeå har blivit utsedd till kulturhuvudstad 2014.

I det läget, några veckor före valet 2010, har så Staden mellan broarna plötsligt hamnat i centrum igen efter Balticgruppens och Snöhettas nya volymförslag för kajområdet, utförligt beskrivet i VK under veckan. De flesta inblandade talar om att det här kanske är sista chansen.

Så är genombrottet nära, efter alla år? Av de visioner som passerat revy under de senaste tjugo åren – konserthus, konstmuseum, promenadstråk, grönområde, studentbostäder, badanläggning, saluhandel, operahus – är det nya förslaget i alla fall det mest tilltalande utifrån värdebegrepp som tillgänglighet, social öppenhet, kultur i det offentliga rummet. Det är som om 20 år av otåliga infall börjat ta varandra i händerna, på ett vänligt och tolerant sätt.

Där finns mötesplatserna för kulturupplevelser och sinnen, där finns den nyskapande arkitekturen som vågar betona och bejaka det urbana, där finns möjligheten till ickekommersiella vistelser för alla vid stans finaste läge, där finns möjligheten till genomtänkt affärsverksamhet, där finns något för både invånare och besökare, där finns sammanhängande inomhusmiljöer som fungerar praktiskt alla Umeås årstider, även under de långa, kalla höst- vinter- och vårmånaderna, inte bara lätträknade veckor av högsommarvärme.

Det hela visar den långsamma, tröga demokratins styrka, som tvingar otåliga idéer som var spännande men ofärdiga att mogna. Även om det kan kännas bråttom nu med tanke på 2014, kan man i efterhand säga att det varit till vinst för hela projektet att alla tvingats tänka om några varv till. Det är en tankeställare. Demokratin har inte bråttom, och är inte hipp, men är fenomenalt klok.

En del tyder, som VK skrev på nyhetsplats igår, på att en flytt av stadsbiblioteket nu är pusselbiten som fattas. Det är en kontroversiell pusselbit. Då är det dags för fler ledande politiker att bekänna färg i den debatten, att lyfta den ur mumlet och de interna bryderierna, att våga ta den direkt till umeborna, i full öppenhet, trots kulturkonservativa bannor från dem som redan anser sig ha svaren sedan decennier tillbaka.

Umeborna har rätt till en sådan debatt. Det vore att fylla bekännelserna till Staden mellan broarna med innehåll och ledarskap. Idéerna förtjänar det politiska risktagandet.

Bli först att kommentera
Etiketter: