Etikett: Staffan

Landsbygdens resa från Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Av , , 1 kommentar 11

"Julstrul med Staffan och Bengt", julkalendern från 1984, är ämnet för den här krönikan, del 21 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några reflektioner kring en jämförelse mellan den julkalendern och Hotell Gyllene Knorren från 2010 när det gäller bilden av landsbygden, och vad både likheter och skillnader säger om utvecklingen under de 26 åren.

Här i en nätversion. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

—————————————————-

Landsbygdens resa från Julstrul med Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Tomas: Har ni nån utbildning?
Bengt: Jajamän, vi har gått kurs…
Staffan: …i Umeå
Tomas: I Umeå? Då är det bäst att jag håller ett öga på er.
(Scen ur ”Julstrul med Staffan och Bengt”, 1984)

Minns ni hur den började? En åksjuk Staffan och en oratorisk Bengt kommer, i en magnifik inledningsfärd med postbussen genom ett vintrigt Västerbotten, som avbytare till Fjällbyn i inlandet för att ta hand om den kombinerade posten och lanthandeln under några veckor. Den ordinarie innehavaren Oskar ska på semester till Kanarieöarna. Sällan har en julkalender placerats in direkt så maffigt och entydigt i ett konkret landskap och en konkret samhällssituation. Det är landsbygd, men inte vilken abstrakt landsbygd som helst, utan Västerbottens inland, så det skriker om det.

Det där med att placera sig utan blygsel i Västerbotten, med hejdlösa lokala referenser, var något som utmärkte Staffan och Bengt, inte minst i deras kanske mest omtyckta program, folkbildargärningen och långköraren ”Sant och sånt”. VK:s krönikör Mikael Wikner skrev en fin betraktelse om det för ett antal år sedan, och mindes:

”Sant och sånt var inget avkönat riksprogram. Det spelades in i Västerbotten och flirtarna med den norrländska publiken var många. Hur detta kunde gå för sig kan man undra? Men det gick för sig. Tydligen. När Bengt dribblade bort rikspubliken med dialektala skämt och Staffan svängde sig med ortsnamn och lokala företeelser pöste vi av stolthet. Västerbotten var att räkna med. Vi var i TV.

– He lukt´ opp efter stommen som vi säj här i Västerbotten, kunde Bengt oannonserat undslippa sig på bästa sändningstid.”

Om det finns någon student därute som jagar ett uppsatstema inför nästa termin har jag ett tips: studera och diskutera hur landsbygden skildrades i ”Julstrul med Staffan och Bengt” 1984 – manus av Benny Karlsson och Hans Fällman, musik av Johan Norberg, inspelad i bland annat Saxnäs och Dikanäs. Jämför sedan det med den bild av landsbygden som förmedlas direkt och indirekt 26 år senare i ”Hotell Gyllene Knorren” 2010.

Det är två besläktade julkalendrar.

Hotell Gyllene Knorren, inspelad i Stockholm, inleds i en stressig Stockholmsförort, men flyttar sig sedan till ”det bortersta hörnet av Östra glesbygden”, där familjen Rantanen, som söker ett lugnare liv på landet, tar över ett gammalt, olönsamt hotell.

Några iakttagelser låter sig snabbt göras. Båda handlar om att bedriva lokal affärs- och serviceverksamhet på en mindre ort. Men i båda ingår också näringsverksamheten som en del av ett större sammanhang, en hel livsstil. Ihärdig, kreativ problemlösar- och vi fixar det själv-attityd återfinns i båda.

Men i Julstrul är landsbygden ett långt mer levande, välbefolkat, frodigt samhälle i egen rätt. Lanthandeln är överfull av varor, volymen är uppskruvad, tempot högt, karaktärerna många och skiftande. Det är livet i byn som är normen allt utspelar sig mot, men livet i byn är mångfaldigt och det är varken sentimentaliserat eller förbittrat (råskällande Schiller är inte bitter, bara konstant kolerisk).

”Klara: Så ni är liksom ute och fingår?
Bengt: Jojomän, ja vi måste ju ta oss en tur och titta hur vackert ni har det.
Klara: Tyck´ ni?
Bengt: Ja, men naturligtvis. Höga fjäll, va, gnistrande snö, stora skogar och milsvid utsikt.
Klara: Äh, förstår ni, det där tänk´ man int´ på då man bor här int´
Bengt: Gör man inte?
Klara: Nej, de där fjällen är mest då i vägen när man ska nånstans. Men det är klart, man blir ju van.”

Det finns ingen bitter hierarki mellan stad och land som skapar spänningar, utan ett mer hjärtligt givande och tagande. Den som åker på semester i Julstrul lämnar byn – till Kanarieöarna och till Stockholm. Affären och posten är centrum för ett lokalt civilt samhälle, en träffpunkt, ett gemensamt torg. I den stora slutscenen samlas hela byn till julfest i föreningshuset, i en illustration av byalivets mänskliga värme och mångfald, med hela det rika persongalleriet samlat.

(Ett annat intressant uppsatsämne vore att på den punkten jämföra Oskars Koopra och post i Fjällbyn med Auggie Wrens kiosk i Brooklyn-filmen ”Blue in the Face”. Metropolens kvarterskiosk och inlandsbyns butik har kanske mer gemensamt som nav i ett lokalsamhälle än man kan tro vid första anblicken. )

 I Hotell Gyllene Knorren är stämningen mer avskalad och kargare, volymen är nedskruvad, landsbygden mycket glesare och hela tiden definierad, med lätt bitterhet, som storstadens motsats. Hotellverksamheten markerar landsbygdens status som rekreationsmiljö för dem som vill komma bort från staden, inte som en frodig livsmiljö i sig.

Hierarkin som allt tar spjärn emot, hierarkin som serien försöker utmana, handlar om staden som norm. Den nya motorvägen leder trafiken bort. Hotet mot familjens Rantanens hotell är en planerad kommunal soptipp. Krisstämningen, frånvaron av människor, konkurshotet, förmedlar känslan av dystra utsikter.

Räddningen för Gyllene Knorren blir när ett gammalt fynd i marken förvandlar området till fornminnesskydd och ett utgrävningsprojekt med inrest personal räddar hotellet ett halvår framåt. Resurserna i marken och fornminnesstatus skyddar turistnäringen från att utnyttjas som soptipp. Att det räknas och känns som ett lyckligt slut år 2010, säger något om hur synen på landsbygdens nutid och framtid förändrats.

Båda Julstrul och Gyllene Knorren försöker slå ett slag för landsbygden.

Men Julstrul har ett långt mer avspänt förhållningssätt till problematiken. Man kör så det ryker. Fjällbyn är normen och ett helt universum. Någon undergångsstämning finns inte. Stockholm existerar mest bara i form av Solvalla.

Hotell Gyllene Knorren utspelar sig i en tid när storstaden är den självklara referenspunkten för allt, även vid ett värn av landsbygden, och där varje dag kan vara den sista för landsbygdslivet.

Hotell Gyllene Knorren säger, i välvilja, en del bistra sanningar om landsbygdens problem. Julstrul med Staffan och Bengt visar än i dag, helt obekymrat, på en del av lösningen.

*******

(För övrigt: När VK och VF skrev om kalendern i samband med sändningsstart i början av december 1984 valde båda tidningarna att göra stora uppslag på David Löfgren från Carlshem i Umeå, pojken som spelar Thomas Tvivlaren. 

En annan sak som uppmärksammades var att delar av inspelningen – Umeå-TV:s då största produktion någonsin – skedde med lätt videoutrustning istället för med konventionell film. Denna våghalsighet kallades i VK för ”ett tekniskt experiment som inte helt kunde förutsäga hur det skulle sluta”. Fördelen var att producenten och regissören direkt på plats efter tagning kunde backa bandet och bedöma resultatet. Det hinner hända mycket på 26 år, även i form av teknisk utveckling.)