Etikett: Stockholm 1912

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Av , , Bli först att kommentera 2

När OS hölls i Stockholm 1912, vad skrev egentligen VK om idrott på den tiden? Jag har kollat i arkivet och läst några månaders VK från den sommaren för hundra år sedan. Det här var vad jag hittade.

Till de lite allvarligare frågorna om OS-arrangemangen ur ett politiskt perspektiv och som maktspel med lite dystra framtidsutsikter, ska jag återkomma i en ledarekrönika nästa vecka.

Här ett dyk ner i Västerbottens tidningsvardag för 100 år sedan och vad OS-rapporteringen hade att kämpa med.

————————————————

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Att kalla den stort uppslagen vore att ljuga. Men den fanns där i alla fall, återkommande under spelens huvudveckor, VK:s rapportering från OS i Stockholm 1912.

Den trängdes bland annonser för korv, vattenledningar, banker, cykelreparatörer, hattar, musikinstrument, M.P. Erikssons ”juridiska byrå i Åsele”, distriktsmästerskap i tiokamp i Hörnefors, ”Lycksele Nya Automobilkonsortium”, tapeter i Nordmaling, ”Dödsskeppet Marockos undergång” – ett ”uppsakande äventyrs- och kärleksdrama” på Röda kvarn, ”Monéns Drakpulver. Nutidens bästa tvättmedel! Gör tvätten bländande vit!”, kappor och kavajer, en ny affär i Tvärålund.

Den trängdes bland notiser om utrikespolitik från USA (Theodore Roosevelt och den amerikanska inrikespolitiken analyseras), Portugal, Danmark, Filippinerna, Tyskland, ja från hela världen, en notis om och resandeströmmen till Visby från Stockholm denna sommar (!). Nya uppgifter om Titanics undergång ges återkommande utrymme. Lever kapten Smith fortfarande? Ett rykte går, rapporterar VK 25 juli.

Den trängdes bland inlägg om försvarspolitiken, het de åren, om fjällbefolkningens livsvillkor, om rösträtt för kvinnor (fil. kand Anna Grönfeldt skriver en längre artikel i frågan i maj), insändare om nykterhetsfrågan, rapportering om gruvarbetarnas villkor, om skolbarnens mat, om landstingspolitiken, om ”skolväsendet i länets kustsocknar”.

I en polemik på temat ”sport och alkohol” kritiserar VK Svenska Dagbladet och ifrågasätter huvudstadstidningens bildningsnivå. Plötsligt redovisas en baptistkonferens i Sundsvall.

I en kontaktannons under rubriken ”Norrländskor” söker en ”nykter och redbar” 40-årig smålänning en glad och ädel ”flicka eller änka – hälst från landet och med änkla vanor” för äktenskap. ”Finns något kapital skadar ju inte”, tillägger smålänningen.

Den trängdes bland artiklar där Gustav Rosén bemöter länsnotarien Sven Hallström i ett ärende.

Ett av de intressantaste, och längsta, inläggen denna sommar hade kontraktsprosten i Åsele Johannes Arbman om lappmarkens problem och möjligheter. Han tar bland annat upp huruvida en inlandsbana eller tvärbana vore att föredra i järnvägsfrågan och förordar en tvärbana som nyttigare. Vissa debatter tar aldrig slut, och har pågått längre än vi kan ana.

Och så då, mitt i allt detta, redogörelser från de olympiska spelen i Stockholm; från tennis, skytte, segling, hästtävlingar, maratonlöpningen.

"De olympiska kappseglingarna avslutades i dag med en omsegling för de båtar, som hade samma poäng. En svag ostlig vind rådde och vindstyrkan var ungefär 4 meter i sekunden." Sedan följer omedelbart resultatlistan.

Rapporteringen var saklig, men torrt redovisande, och ger en läsare som hundra år senare försiktigt, nästan utan att andas, kikar i de spröda exemplar som bevarats, ingen som helst överblick eller känsla av storartad idrottshändelse.

Klippen skulle ge dagens professionella, granskande och berättande sportredaktioner gråa hår när skribenten får OS på hemmaplan att låta som sjö- och väderrapporten en onsdag. Bilder saknas givetvis. Temperament och utsvävningar, sparade VK åt andra ämnen.

Men ibland tillåtes något utöver resultatredovisandet. Om tennisens första dag: "Vennergren, som tränat mycket på sista tiden, och f.n. kanske är den bästa svensken, vannlätt efter ett omsorgsfullt och vackert spel."

Mot slutet av spelen gör VK en genomgång av vad den internationella pressen skrivit om spelen. Tyska tidningar här och var kritiska, men ändå med ”månget vackert erkännande” av spelens förlopp. Engelska tidningar nästan undantagslöst positiva. Gensvar även i Frankrike.

Och så refererar VK, överraskad av berömmet från väster, vad Norska Morgonbladets B.W Nörregård skrivit om att spelen gett Sverige omvärldens sympati:

”De tusentals människor från alla världens land, som strömmat till Stockholm och ha rest genom landet, komma att ta med sig ett begrepp om detta. De komma att fatta hur det har gått till att detta avsides belägna, folkfattiga land har kunnat arbeta sig fram till och i över 100 år behålla platsen som en av Europas ledande stormakten. (…) Detta är väl värt de stackars hundratusen som spelen kunna ha brakt i underskott. Bara i reklam är det mera värt.”

Men de olympiska spelen var redan på den tiden även ett spektakel och en kuliss, och VK oroade sig trots allt för kostnaderna och den fortsatta användningen av arenorna, när festen väl var över. I sin slutkommentar om spelen skriver VK (parallellerna till dagens arenadebatter runt om i landet är påtaglig):

”Vem skall förvalta stadion? Vad blir stadions framtid öde? Se där en fråga som framställer sig nu när olympiska spelen är över. Efter olympiska spelens slut förvaltas den dyrbara ägendomen av Sentralförbundet för idrottens främjande. En fråga, som, så viktig den är, icke har fått någon lösning är frågan om stadions ekonomi i framtiden. Givetvis blir det mycket dyrbart att underhålla den väldiga byggnaden.”

VK oroar sig för att skötseln av gräsmattorna kostar flera hundra kronor i veckan och för personalkostnaderna, men anser att stadion är ett ”statsintresse” och förutspår: ”i sista hand blir det väl också staten som tar det ekonomiska ansvaret på sig.”

Det blev en av de finaste tv-scener som finns, tycker jag, när Gert Fredriksson på ålderns höst, kring sekelskiftet, intervjuades i Sveriges televisions dokumentär om århundradets idrott. Han berättade hur han, sexfaldig OS-guldmedaljör och sjufaldig världsmästare i kanot, fortfarande i 80 års-åldern på ensamma turer ibland kunde ta sikte på något längre fram, låtsas att det var OS-final igen, att det fanns motståndare tätt omkring och så försökte höja farten, ta i lite extra, för att komma först till ”mållinjen”.

Ensam ute på vattnet, 40 år senare, ohjälplig tävlingsmänniska in i det sista och som ett barn i fantasin om den stora triumfen, i en lek som jag tror varenda idrottande tioåring kan känna igen sig i, och de flesta av oss cyniska trötta mitt i livet-slöfockar, som när vi tror att ingen ser, ger efter för frestelsen att utkämpa en spurtstrid i OS-finalen på cykelturen, eller skjuta det avgörande målet i fotbolls-VM med en sten på ungarnas grusplan, eller avgöra Wimbledon med en otagbar retur hemma framför spegeln.
Bättre kan idrottens lycka och innersta drivkraft inte beskrivas, än i Gert Fredrikssons lilla ankedot.

Med det, med Gert Fredriksson i kanoten ute på vattnet, har de nu inledda spelen i London inte mycket gemensamt, och ändå allt gemensamt.

Det är vad som ytterst ger dem legitimitet, får oss att följa sändningarna. Det är vad som driver de flesta deltagare. Och det är samtidigt vad det storpolitiska maktspelet kring arrangemangen hotar att kasta mörka skuggor över.

Till det, idrottens fest och de olympiska spelens politiska baksida, blir det anledning att återkomma de kommande veckor.