Etikett: Svininfluensa

Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Av , , 2 kommentarer 5

Massvaccineringen mot svininfluensan för ett par år sedan är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Trogna läsare minns att jag var ganska kritisk mot hur debatten fördes de månaderna när frågan var som hetast, jag tyckte att den hade inslag av hysteri och skrämselpropaganda och ogillade försöken att utmåla det som en självklarhet att vaccinera sig mot svininfluensan.

I och med Svenska Dagbladets artikelserie om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccineringen mot svininfluensan har debatten tagit fart på nytt. 

Då, när det begav sig, resonerade jag så här i en krönika som jag även citerar nedan:

Svininfluensan och risken för hysteri

Det här är mina funderingar så här i efterhand, där jag bland annat betonar skillnaden mellan svininfluensvaccineringen och de allmänna och livsviktiga vaccinationsprogrammen, som måste ges stöd på alla sätt.

I papperstidningen som vanligt med en snillrik teckning på temat av Niklas Eriksson.

————————————————–

Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Det är lätt att vara efterklok, heter det. Men det är inget skäl att inte försöka att vara det. Det svenska beslutet om massvaccinering mot svininfluensan vintern 2009/2010 fattades i alltför hög grad i en irrationell stämning av hysteri och överdrifter
Alla varningar för svininfluensans tänkbara följder var inte överdrivna, alla argument för massvaccineringen var inte ogenomtänkta och myndigheternas information var inte oseriös. Men den stämning som i slutändan drev fram beslutet var det.

Utan skrämselpropaganda, uppjagade rubriker och larmande undergångsscenarier susande i öronen på de ansvariga, utan det trycket, hade beslutet om massvaccinering knappast fattats. I andra länder, där debatten och medierapporteringen var mer sansad, gjordes andra bedömningar, som visade sig vara mer korrekta.

Svenska Dagbladets artikelserie de senaste dagarna om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccinationen mot svininfluensa har visat att det även i Sverige rådde oenighet och tveksamhet bakom kulisserna. Det var till slut förmodligen ekonomiska och politiska faktorer, inte medicinska, som blev utslagsgivande. Och bakom alarmismen som skapade det mediala trycket låg, bland mycket annat, även krassa ekonomiska intressen.

Jämförelser mellan olika länder ger ett ganska tydligt svar på hur liten effekt den omfattande svenska insatsen hade. I Sverige, visar SvD:s genomgång, vaccinerades 60 procent av befolkningen, medan siffran i Tyskland bara var åtta procent. Trots det är dödlighetstalen lika stora i de båda länderna, med 0,31 fall per 100 000 invånare.
Det ska ses i relation till kostnader och efterföljande biverkningar.
Beräkningar av det här slaget är alltid svåra att göra, missar många aspekter och blir alltid omstridda.

Men det står utom tvivel att de farhågor som låg bakom den svenska strategin med massvaccinering mot svininfluensan inte besannades, och att mycket av diskussionen präglades av ogrundade skräckscenarier.

Det låg även en institutionell mekanism bakom att debatten blev panikslagen. Jag så skrev så här om det då på hösten 2009:

"Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag. Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till."

De som hade att fatta besluten gav efter också för att inte riskera att bli anklagade för passivitet i efterhand om det osannolika skulle inträffa att skrämselpropagandan haft fog för sig. Det var en överdriven försiktighet för vilken det är lätt att ha förståelse.
Slutsatserna och lärdomarna som bör dras handlar kanske i första hand om hur dåligt rustat samhället var att hantera ett i raden av ”vargen kommer”-rop.

För ett av de största hoten i sammanhanget kan faktiskt vara försöken att gång på gång institutionalisera och kommersialisera vår rädsla för världens undergång, att öka acceptansen för överdrivna förebyggande massåtgärder som inskränker den personliga integriteten och som befäster föreställningen att alla risker i livet går att åtgärda bort.

Medier som säljer panik, lobbygrupper med ekonomiska intressen och beslutsfattare som hellre vidtar en åtgärd för mycket än en för lite för att inte kunna anklagas för att "inte ha gjort något", kan bli en olycklig kombination. Om alltid den som skrämmer mest, formulerar de mest drastiska prognoserna, får bestämma, brister dammarna.

Risken finns även att överdrivna aktioner som massvaccineringen mot svininfluensan, börjar underminera stödet för de rationella, livsviktiga, allmänna vaccinationsprogram mot kända sjukdomar som hör till mänsklighetens viktigaste framsteg.

Det handlar förstås om två helt skilda typer av insatser.

Svininfluensadebatten handlar inte om vaccinering i allmänhet. Och just för att betona hur viktiga de allmänna vaccinationsprogrammen är, gäller det att vara noga med att inte spela bort förtroende på att försvara kampanjer som drivs fram av andra skäl.

Det handlar ytterst om tillit och förtroende. I Sverige vaccinerade sig alltså 60 procent av befolkningen mot svininfluensan. I Tyskland, där myndigheterna koncentrerade sig på riskgrupper och där medborgarnas skepsis var större, var det bara 8 procent.
Sådana siffror återspeglar även, utöver hur myndigheter agerar, en skillnad i tilltron till samhällsinstitutioner. I Sverige är förtroendet för institutioner och myndigheter relativt högt.

Ser man debatten som föregick massvaccineringen som en övning i kritiskt tänkande och riskbedömning sida blir betyget inte så högt. Men ser man insatsen som en ren krisövning, kan man dra positiva slutsatser om medborgarnas förtroende för viktiga samhällsaktörer. Att det existerar är bra på många sätt.

Sånt förtroende ska inte riskeras lättvindigt och i onödan. Så skedde dessvärre delvis i samband med insatserna mot svininfluensan. 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Svininfluensan och risken för hysteri

Av , , 2 kommentarer 6

I min lördagskrönika den här veckan diskuterar jag lite å ena sidan och å andra sidan kring svininfluensan, svåra avvägningar, risken för hysteri och en massvaccinering som i alla fall inte är helt oproblematisk. Ett svårt ämne:

 
—————————————————————
Svininfluensan och risken för hysteri

Follow the Money, följ pengarna, är sällan ett dåligt tips när man vill förstå samhällsfenomen som vid första anblicken ger ett irrationellt intryck.

Jag hävdar inte att debatten om svininfluensan varit uteslutande irrationell eller att besluten om massvaccinering varit i grunden felaktiga. Risken finns att åtgärderna gör mer skada än nytta, men de kan också visa sig vara rimligt förutseende. Jag har respekt för att myndigheterna i sina rekommendationer hellre vill ta det säkra före det osäkra.

Vi befinner oss, som så ofta, i ett läge där vaksamhet inför nya hot bör samsas med skepsis inför undergångsprofetior. Inte bara hysteriska överreaktioner utan även aningslös passivitet har skapat elände i historien. Ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha suttit med armarna i kors. Den rädslan, underblåst av medierna, har med åren lett till en viss nervös, stressad aktivism hos politiker och myndigheter.

Ibland har den tagit sig patetiska uttryck. Ibland har den varit direkt skadlig. Men ofta har den också, det glömmer man lätt, visat sig vara ganska framsynt och förnuftig.

Sett mot den bakgrunden bör vi känna viss ödmjukhet inför de svåra avvägningar som ansvariga beslutsfattare måste göra när ett problem av det här slaget uppstår.

Men med det sagt går det inte att komma i från att debatten och rapporteringen kring svininfluensan varit obalanserad, tidvis direkt hysterisk. Besluten som nu fattats om massvaccinering är inte, det vore en grotesk förenkling att påstå, oproblematiska. Och den årliga och farliga «vargen kommer och världen går åt fanders«-ritual som håller på att institutionaliseras och kommersialiseras i samhället har inte av tillräckligt många ifrågasatts som det kanske största hotet av dem alla. Vad beror obalansen och hysterin på? Varför ställs motfrågorna bara i marginalen?

Eller för att börja helt krasst: vilka tjänar på att vi blir skraja och okritiska? Det finns framför allt två grupper som har mycket att vinna på att nya utbrott av influensa beskrivs i så dramatiska och oroväckande termer som möjligt: de som säljer vaccin och de som säljer rubriker; läkemedelsbolagen och medierna.

Över det behöver man inte moralisera. Vinstintresse är en positiv och nödvändig drivkraft i samhällsutvecklingen. Men man bör, när den samlade bedömningen ska göras, vara helt på det klara med att varken vaccinfabriken eller den braskande löpsedeln står för de mest balanserade beskrivningarna av svininfluensan. Läkemedelsbolagen och rubrikmedierna, som båda vinner på att hålla oss nervösa, är en mäktig, indirekt koalition. Den måste balanseras upp för att inte debatten ska kantra.

Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag.

Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till.

Lugna oss, om det är det rationella, får vi göra själva. Alltså kan vi inte heller ta enskilda myndigheters eller experters ord som den absoluta sanningen, hur mycket vi än litar på deras avsikter och kompetens.

Den debatt som nu äntligen kommit igång handlar förstås inte om vaccinering eller inte vaccinering i några absoluta termer. Att riskgrupper och utvalda yrkesgrupper, exempelvis inom sjukvården, ska vaccineras är en självklarhet. Att vissa företag, inte minst småföretag, på eget initiativ vill vidta förebyggande åtgärder är begripligt. Enskilda individer kan av olika skäl vilja vaccinera sig just i år och mot just denna influensa för att slippa obehag när nu risken att drabbas är större än andra säsonger. Framtagandet av och forskningen kring vaccin är viktigt inte bara för framtiden, utan även på kort sikt.

Den besvärligare frågan gäller massvaccinering av i princip alla medborgare. De motargument som forskare framför mot en alltför omfattande vaccineringskampanj handlar om att eventuella biverkningar, som kan vara allvarligare än influensan själv, inte hinner testas ordentligt i tid. Risken för resistens ökar i takt med paniken, om inte bara vaccinering utan också andra läkemedel sätts in hämningslöst, samtidigt som normala förebyggande åtgärder som hygien och kost glöms bort.

Nyttan av massvaccineringen måste ställas mot andra insatser för hälsa, medicinsk säkerhet och samhällsproduktion som samma pengar skulle möjliggöra.

Den långsiktiga effekten av vaccineringen har också ifrågasatts. Varje år bjuder nya undergångsscenarier. Kan vi skydda oss mot alla, vilka ska vi frukta mest? Ska vi massvaccinera varje år?

Till slut imploderar en sådan skräckslagen stämning tillsammans med ekonomin och när det verkligt allvarliga läget inträffar och en pandemi går från att vara ett kvantitativt problem till att bli ett akut medicinskt hot, är vi avtrubbade. Ropen om att vargen kommer har varit så många och slukat sådana väldiga resurser att ingen längre lyssnar.

De argumenten bemöts å andra sidan med påpekandet att det den här gången handlar om en ovanlig pandemi, inte en vanlig influensasäsong, och att ett tillfälle av massvaccinering för att mildra konsekvenserna för produktion och tillväxt därför är ekonomiskt rationellt för samhället.

Och så står man där, med kloka argument från experter på bägge sidor. Är svininfluensan ett undantagsfall som kräver speciella åtgärder, eftersom pandemiers kraft att lamslå ett samhälle aldrig får underskattas, eller en trots allt hanterbar influensavåg av ett slag som vi kommer att få vänja oss vid, eftersom sådant hör till livet, och som vi inte bör överreagera på? Hur ska man tänka när erbjudandet om vaccination kommer?

Kanske är det så till slut, att de flesta av oss, som inte tillhör riskgrupperna eller de speciella yrkesgrupper där vaccinering är det enda rimliga, har att fatta ett individuellt beslut. Så blir frågan om vaccinering mot svininfluensan nästan existensiell. Den har med vår syn på livets och människans villkor att göra, och den kommer, tror jag, att ställas ofta framöver. Vad är vi mest rädda för: årets influensa eller årets hysteri? Det är en rysligt svår avvägning. I slutändan finns det ingen som med allsmäktig trovärdighet och sanning kan göra den åt oss.

Vi måste, och det är nog bäst så, bestämma själva.

2 kommentarer
Etiketter: ,