På dagens ledarsida skriver jag lite om Ted Kennedy:

Inflytelserika politiska dynastier – fäder, söner, syskon, släktingar, så småningom makar och döttrar, i invecklade, utbredda och över flera generationer bestående nätverk – är ett yngre fenomen i amerikanskt statsliv än i svenskt.

Men ända sedan självständighetsförklaringen 1776 har dynastier spelat en viktig, motsägelsefull, fängslande och ifrågasatt roll även i USA:s politiska utveckling.

Från The Adamses under den unga republikens första 150 år till The Clintons och The Bushes under senare decennier kantas en krokig väg av otaliga dynastier – nationella och regionala.

Störst populärkulturell lyskraft av dem alla har, mest omskriven och mytomspunnen är – förstås – Kennedy-klanen.

En del kanske tror att det började med brödraskaran John F, Robert och Ted. Men de föddes in i ett partipolitiskt etablissemang. Både deras farfar och deras morfar hade varit framstående politiker, och fadern innehade flera tunga uppdrag – bland annat som ambassadör i Storbritannien. Managen var krattad och förväntningarna på den nya, privilegierade, äregiriga generationen Kennedys stora från början. När äldste brodern Joseph Patrick Kennedy, Jr omkom i en flygolycka under andra världskriget, den första i en lång rad tragedier att drabba Kennedy-familjen under 1900-talet, sattes hoppet till näst äldste brodern John F Kennedy.

Vad som följde var några av de mest dramatiska, hoppingivande, progressiva, men också gång på gång desillusionerande decennierna i USA:s historia, med morden på JohnF Kennedy 1963, MartinLuther King Jr 1968 och Robert Kennedy 1968 som mörka ögonblick. Kennedy-klanen stod i centrum både som popglitter och ond, bråd död, både genom kändisflams och djupt seriösa politiska gärningar.

Under hela den eran – genom alla omvälvande prövningar – fanns Ted Kennedy, den yngste brodern, den ende av dem som skulle få leva till sin ålderdom, han som avfärdades som en lättviktare i jämförelse med tungviktarna John F och Robert, med i skuggan av, men alltid nära sina omsvärmade bröder.

När han avled i går, 77 år gammal, efter en tids kamp med cancern, skrev Richard Lacayo på time.com en minnesruna med rubriken: “The Death of Ted Kennedy: The Brother Who Mattered Most”. Han kallar honom för en av de främsta lagstiftarna i USA:s historia.

Joe Klein, också på Time, beskriver ett möte han hade med Ted Kennedy 1970: “But he was frightened of more profound things as well — overwhelmed by his own humanity in the face of his brothers’ immortality, convinced that he’d never measure up, that Joe and Jack and Bobby had been the best of the Kennedys.”

Ted Kennedy hade inte sina bröders karisma. Kring hans namn stod inte det speciella skimmer som tragiska mord på framstående politiker skapar. Men efter 46 år i senaten som en betydande liberal lagstiftare på områden som medborgerliga rättigheter, utbildning och socialpolitik, och efter decennier som tung, omstridd liberal opinionsbildare i den amerikanska samhällsdebatten, finns det fog för påstående att han till slut blev den av bröderna Kennedy som lämnade det största politiska arvet efter sig.

Ted Kennedy hade, med de uppenbara mänskliga brister som ackompanjerade hans enastående förtjänster i en sammansatt personlighet, sannolikt inte haft en chans att göra politisk karriär om han varit ung i dagens hetsiga medieklimat. Det kan vara värt en tanke eller två.

Mot slutet av sin karriär kunde han luta sig mot unika erfarenheter från ett halvt sekel amerikansk politik. Uthålligheten var makalös. Det ligger stark symbolik i att han går bort just när sjukförsäkringsdebatten – hans hjärtefråga – i USA närmar sig ett nytt avgörande. Andra får föra det arbetet vidare.