Etikett: terror

En frestelse som det öppna samhället måste stå emot

Av , , 2 kommentarer 10

En krönika för måndagens ledarsida om terrorattentatet i Norge, om något som är svårt när vreden är svart, men nödvändigt för demokrater. Som ett slags uppföljning till det jag skrev i fredagskväll:

————————————————————–

Värna demokratins livsluft

Det som förenar nästan alla terrorister – oavsett vad de säger sig företräda – är deras hat av att människor som är olika möts, umgås och lever med varandra. De står inte ut med att människor i en miljö eller ett samhälle har olika bakgrund, tycker olika, ser olika ut, har olika intressen, har olika drivkrafter, gör olika prioriteringar, har olika smak.

Extremister brukar hata rörlighet och kontraster, mångfald och nyanser, fördragsamhet och tolerans – det som inte är enhetligt, likriktat, tillrättalagt och rensat av dem själva. 

Framför allt brukar de hata och demonisera andra människor och andra åsikter – intensivt och okontrollerat.

Det ger oss den bästa ledtråden om vilka värderingar det är alla demokratiska krafter – tillsammans i en gemenskap förenad i försvaret av det öppna samhället och lyft över andra dagsdispyter – måste slå vakt om.
Det är något av det svåraste som finns, att inte låta den djupa, svarta, nästan okontrollerbara vrede och sorg ta över, som jag tror att de flesta av oss känner efter fredagens vidriga terrorattentat i Norge mot några av de finaste miljöer som finns av demokrati, engagemang och folkrörelse.
Och som vi känner inför alla terrorattentat där människor dödas, fullständigt likgiltigt vilka etiketter mördarna klistrar på sig och sina offer.

Ändå måste vi försöka. Det är vår demokratiska plikt, att bevara lugnet och inte möta okontrollerat hat med okontrollerat hat. För att det vore fel, och för att i en sådan kraftmätning mellan hat och hat, mellan frånkännande av människovärde och frånkännande av människovärde, är demokratin alltid förlorare. Det är svårt, men som det norska samhället visat de senaste dagarna, går det även i den svartaste av stunder, att värna en i genuin mening demokratisk livsluft.

Handlingskraft i ett försvar av det öppna samhället, kan lika mycket vara att bevara lugn, tålamod och perspektiv, att förbli i vardagen, som att ge sig ut på egen spektakulär jakt efter syndabockar.

För risken finns annars att vi till slut fastnar i en egen demonisering av grupper, som demoniserar oss och vars åsikter vi tycker oerhört illa, men som vi ändå måste möta med helt andra metoder än deras egna.
Risken finns också att vi skaffar skuldsubstitut när de ansvariga redan är gripna eller döda, men vi fortfarande känner ett nästan outhärdligt behov av att få handla och ”göra något”.

Det är så frestande, och så förrädiskt lätt, att med försåtliga ordval, antydningar och etiketter, försöka vidga skuldsfären så att den precis ska snudda även vid vardagens motståndare – om så till inbillade motsatskategorier. Så kan man kleta lite av vidrigheterna på bredare yta, när chansen finns. Vi har sett det när islamister utfört dåd och rasister tagit chansen, vi känner det nu när en högerextrem nationalist gjort det. Frestelsen är stor att med glidande resonemang söka pressa in ohyggligheterna i en demokratisk vardagskontext av motsatskategorier i helt andra frågor, som terrordåden inte har något med att göra.

Det är att trivialisera en grymhet som inte får trivialiseras.

De som reagerar med olika grad av bestörtning och motengagemang, med olika styrka i fördömanden och ordval, med högre eller lägre grad av kollektiva skuldbelägganden, beroende på vem som utfört ett terrorattentat, missar vad kampen mot terror och hat, och för mångfald, medmänsklighet, tolerans och demokrati måste vägledas av för att kunna vinnas.

Det betyder dock inte att terroristers bakgrund och åsikter inte måste granskas och finnas med i ett försök till analys, att de inte måste ses i större kontexter av miljöer och samhällsklimat. Även om vi inte ska trivialisera terrorismen, uppstår den inte ur tomma intet. Hur bemöter vi varandra i debatten, vilket ansvar tar vi för tonläget i medier, i skolor och vid fikarum?

Hur ser det samtida politiska landskapet ut? Europa har allvarliga problem med främlingsfientlighet och rasism, med nationalism och religiös extremism, med antidemokratiska våldsrörelser av olika slag utan respekt för fri debatt och människoliv.

Det måste bemötas, och om allt det måste vi tala, också ur det perspektivet att i stämningarnas vansinniga utkanter kan en extremist triggas till oförställbara dåd.

Men att diskutera det är inte detsamma som att söka vidga skuldsfären i orimliga kollektiva skuldbelägganden eller att fastna i en föreställning att det onda skulle gå att isolera i ett enkelt vi och dem-, antingen eller-, med eller mot-schema (oavsett vilka som ses som vi och dem) och bekämpas utifrån ett sådant.

Det är en livsfarlig tanke. Den är terroristernas livsluft, som förgiftar.

Vill vi värna demokrati och medmänsklighet måste vi stå den frestelsen emot. Det är svårt, när vreden är svart, men nödvändigt.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Det öppna samhället är starkast

Av , , Bli först att kommentera 6

Terrordådet i Stockholm och faran för politiska överreaktioner är ämnet för ledarkrönikan nedan där jag resonerar kring ett par aspekter av händelsen utifrån beskedet om socialdemokraternas beklagliga (ännu så länge eventuella, får man kanske också tillägga) omsvängning i FRA-frågan.

Det har skrivits många riktigt bra och träffsäkra analyser efter det som hände i helgen. Det här är tre av många texter av många som i mina ögon gör viktiga iakttagelser utifrån olika perspektiv:

Inte i mitt namn, av Mustafa Can

När terror får råda, av Erik Laakso

Låt oss inte falla i fällan kollektiv skuld, av Dilsa Demirbag Sten

—————————————————

Det öppna samhället är starkare än våldet

Det är djupa instinkter vi brottas med när omfattande våldsdåd har utförts. Behovet som de flesta känner av att ”göra något”, att manifestera ”motstånd” är starkt och naturligt. Likgiltighet inför terror vore omänskligt. Och en instinkt i motsatt riktning – att i fascination inför våldsromantik börja söka acceptabla motiv till eller skänka skimmer och heroism åt terroristers angrepp på mångfald, demokrati och öppenhet – vore början på slutet.

Att djupare förklara en människans utveckling även när den slutar i grymma handlingar, är en sak och något helt annat än att söka ursäkter. När terrorister däremot börjar tillskrivas legitima drivkrafter medan offren skuldbeläggs för att de inte gjort eftergifter och anpassat sig till fundamentalistiska krav, likgiltigt av vilket slag eller under vilka fanor – då snurrar alla moraliska kompasser vilt.

Men viljan att göra något, naturlig som den är, ger ingen vägledning i sig om hur ett hot faktiskt ser ut, hur det bör bekämpas och vilka värderingar det ytterst är som ska värnas. När det öppna, demokratiska samhället utsätts för enskilda självmordsdåd är det sällan en fysisk mobilisering som krävs i första hand, utan en inre principfasthet, en bevarad övertygelse om att det som var rätt innan är rätt även efteråt. Men att mobilisera till lugn och tillförsikt är betydligt svårare än att mobilisera till ångest, jakt och symbolhandlingar.

Ofta blir det emotionella behovet av synliga krafttag kontraproduktivt. Ibland tar det sig uttryck i kollektiva skuldbelägganden när intoleranta, främlingsfientliga krafter tar chansen att sprida fördomar och hat.
Ibland tar det sig uttryck i tvivel på om det rättssäkra, toleranta samhället är starkt nog att försvara sig själv.  Det sistnämnda tvivlet kan bli det farligaste av alla.

Det har ironiserats över den byråkratiska torrheten i Fredrik Reinfeldts första framträdande efter helgens terrordåd. Varför inga knutna nävar? För mig träffade han rätt ton, liksom polismakten när den i extrem försiktighet vägrar att spekulera bortom ett fastslaget faktaläge, likgiltigt hur stora rubrikerna är. Det inger förtroende att de inte låter sig hetsas.

Ändå har det, som vi vet, efter attackerna mot New York 11:e september 2001, gått en våg av sådan hets genom regeringar och parlament i hela västvärlden, med en rad integritetskränkande lagstiftningar som följd. Rätten till en personlig sfär har prioriterats ned under – i sak felaktiga – förevändningar att kampen mot terrorism kräver eftergifter, att det öppna samhället inte kan försvara sig med sina egna grundprinciper intakta.

Även i Sverige har regeringar i flera integritetsärenden sedan dess hamnat alldeles snett i både beslut och motiveringar, med alliansens FRA-lag som det mest uppmärksammade exemplet. Därför är det mycket nedslående att nu även socialdemokraterna, enligt ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, väljer att ge upp kravet på att just FRA-lagen ska rivas upp och istället ger stöd åt regeringens linje. Det är en hållningslös överreaktion.

Det demokratiska, rättssäkra, öppna samhället är alltid sårbart för enskilda, brutala dåd. Det går aldrig att komma ifrån. Men om det står fast vid sina grundprinciper – till dem hör mångfald, tolerans och personlig integritet – är det öppna samhället inte svagt, utan starkare, tuffare och uthålligare i sin grundvävnad än några våldsläror någonsin kommer att bli.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,