Lördagskrönika till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar, och om vad Sverige skulle kunna lära i förebyggande syfte av kriserna i Italien och Grekland.

————————————-

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Även om det kan kännas så, när siluetterna som verkade småmysiga kvällen innan är ruiner och ruckel när solen går upp, uppstår aldrig en djup ekonomisk kris på några nattimmar mellan skymning och gryning.

Att skapa desparata, akuta kriser som tar plats i historieböckerna som något värre än en vanlig lågkonjunktur, kräver hårt jobb under många år, alternativt förstummande inkompetens, av många mäktiga. Den finanskris som slog till på hösten 2008 visade sig, när den började nystas upp, vara resultatet av otaliga, offentliga och privata, aktörers samlade misstag, försummelser och lögner under ett decenniums tid.

En bostadspolitik byggd på illusioner, en kortsiktig räntepolitik som följd av en övervärderad IT-sektor, en finanssektor som tappade sansen och moralen, en obalans mellan sparande och konsumtion och internationella kapitalflöden som kamouflerade bluffen. Många var med och pustade upp bubblan på den amerikanska fastighetsmarknaden. Och när den sprack blev effekterna globala.

Vi minns när den sprack, men blundar gärna för orsakerna. Frasradikala populister försöker isolera och förstora upp enskilda detaljer för att kunna förtiga helheten, eftersom den lämpar sig dåligt för tramsiga, pubetära slagord.

***

För att driva i grunden rika länder med goda förutsättningar till konkursens rand, krävs målmedvetet förstörelsearbete av ännu mer systematisk sort. Italien och Grekland är exempel på europeiska länder där de politiska makthavarna, egentligen oavsett partier, under årtionden excellerat i den konsten, på medborgarnas, ärlighetens, konkurrenskraftens och välståndets bekostnad.

Den så kallade eurokrisen – ett missvisande men etablerat begrepp – har väldigt lite med euron i sig att göra, och har inte uppstått på senare år som en följd av den finansiella oron. De stora politiska och ekonomiska problemen i länder som Italien och Grekland har inte orsakats av finanskrisen, utan avslöjats av den.

Årtionden av inhemsk korruption, politiskt vanstyre, mäktiga skråväsenden, galna regleringar, läckande, orättvisa och ineffektiva skatteförvaltningar, människors – helt berättigada – brist på tillit till samhällsinstitutionerna: söker man orsaker till ländernas usla läge, så finns de där.

Och undrar man varför en del valresultat blir märkliga, måste man betänka hur genomusla och förljugna de etablerade partierna varit lång tid. I värsta fall uppstår myten om teknokrater (eller finansmarknader) som sitter inne med en objektiv sanning, till vilken det gäller att länka väljarna. Det är båg. Demokratin är klokare än experter, och saknas den demokratiska legitimiteten saknar reformer uthållighet.

Att rädda ett land efter årtionden av vanstyre, tar i sin tur årtionden.

Krispaket, nattliga förhandlingar, skenreformer på marginalen, populistiska försök att skylla på andra och vulgära demonstrationer i all ära – för att komma till rätta med kriser av det slag som Grekland och Italien är inne i, krävs politisk hantverk av ett annat, ett tråkigt, tålmodigt, ospektakulärt, slag.
Men det tråkiga och tålmodiga kan kräva större mod än larmande utspel. För de som är långsiktiga blir sällan belönade politiskt, utan får upprättelsen först i efterhand.

***

Ett exempel är den rödgröna regeringen i Tyskland 1998-2005, socialdemokrater och gröna, under Gerhard Schröder, som genomförde viktiga reformer efter valet 2002 för bättre fungerande arbetsmarknad och socialförsäkringssystem.

Reformerna beslutades under rasande kritik från vänster, hycklande kritik från höger och stort politiskt mod från de ledande politikerna. Det kostade SPD flera valförluster, Schröder fick gå i ett nyval och De gröna har suttit i opposition sedan dess. Men reformerna skapade jobb och stärkte tysk ekonomi på ett sätt som den dåvarande oppositionen nu, i regeringsställning, skördar frukterna av. Reformerna var inte perfekta, men utan dem hade situationen varit långt värre.

***

Förtroende för samhällsinstitutioner och beslutsfattare, förebyggande kamp mot korruption och skråväsende, ett transparent, effektivt skattesystem, rationella tillståndsförfaranden som gör det möjligt för nya aktörer att starta företag, investera och konkurrera, en tilltro till att politiska val betyder något och inte bara förskjuter makten fram och tillbaka inom en isolerad politisk klass ute för att sko sig – sånt tar lång tid att bygga upp, och är ett arbete som måste överleva minst ett par regeringsskiften för att bli bestående.

Men det är bristen på allt det som skapar välstånd, som är huvudproblemet i länder som Italien och Grekland. Det kan inga miljarder, nyval, teknokratregeringar eller försök att skylla på omvärlden, lösa. Och det tar bara ännu längre tid om man slösar bort tiden på att blunda eller leta syndabockar.

***

Även Sverige skulle, förebyggande, kunna lära av problemen i Italien och Grekland, på statlig och kommunal nivå.

* Håll toleransen låg mot alla former av korruption, och politiska tjänster och gentjänster-övningar i lagens gråzoner.

* Se till att byråkratin hålls professionell och omutlig. Politiken ska inte solidarisera sig med en apparat, utan med medborgaren.

* Undvik snåriga regelverk och skattelapptäcken som leder till otaliga undantag och marginaleffekter. Plottret inbjuder bara till mygel, konstlad planering och ett trixande som gynnar de resursstarkaste mest.

* Håll skattesystemet rationellt, effektivt, strikt och hyfsat platt.

* Stå emot alla särintressens krav på moderna skråväsenden och genomreglerade system skyddade från konkurrens. Lova inte för mycket, men håll löften.

* Säg nej till ogenomträngliga korporativistiska system där storstaten, storbolagen och storfacken gör upp i dolda rum.

* Säg nej till svällande kommunala bolagssfärer och heliga kor som subventioneras av skattemedel och personliga kontakter där andra får avslag. Ishockeyklubbar och arenor har varit veckans samtalsämne efter Uppdrag gransknings program om Leksand. Göteborg har lyfts fram som ett avskräckande exempel. Men även exempelvis Umeå har sitt kommunala, delvis osunda bolagskomplex där de egentliga maktstrukturerna ibland skiljer sig från de formella.

Kanske viktigast av allt: Våga stå för något, en principiell hållning, en idé om vad som är rätt, en långsiktig, nykter analys, även till priset av en valförlust. Bara så kan den politiska diskussionen hållas fräsch och öppen.

Politik får ofta skäll för att vara tråkigt. Men tråkmåns kan ibland vara ett honnörsord.