Etikett: Turism

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Av , , 2 kommentarer 7

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam – "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" – om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

 

Min krönika:

————————————————–

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
…företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

…företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

…affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

…platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

Av , , 1 kommentar 10

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring markanvändning i Västerbotten med det här seminariet i går som inspirationskälla.

————————————————–

Förr eller senare tvingas vi välja

”Överallt omkring oss denna vår
fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.”
Harry Martinson (Ur ”Tuvor”, 1973)

Det är ju bara en massa skog. Hur ofta har vi inte hört den frustrerade, uttråkade kommentaren från människor som för första gången eller för ovanlighetens skull gett sig ut på Norrlandsvägarna, tittar ut ur ett kupéfönster när tåget arbetar sig uppåt längs stambanan, eller kikat ner från ett flygplan på väg mot landning utanför någon Norrlandstad. Eller från dem som kanske aldrig varit här överhuvudtaget.

Men att inte alla på de svenska vägarna, eller i den svenska samhällsdebatten, har klart för sig vilken strategiskt viktig, komplex och förfinad resurs de ibland till synes oändliga norrländska skogarna är för Sveriges framtida tillväxt och välstånd – även på andra sidan den djupa ekonomiska strukturomvandling som vi är på väg in i – må vara dem förlåtet.

Kulturhistoriskt sett har svensken i allmänhet, och på flera sätt norrlänningen i synnerhet, haft ett komplext förhållande till skogen som vän och fiende, livsförutsättning och skoningslös arbetsmiljö. Förhållandet har varit intimt, men dubbeltydigt. Det är en av förklaringarna till att den norrländska skogens stora värde som naturresurs – för hela landet – i dagligt tal ofta döljs bakom mer omedelbara associationer till dysterhet, tungsinne och mörker.

Det tog, rent ekonomiskt, norrlänningarna själva decennier av försummad utveckling att inse vikten av att det gröna guldet inte bara ska växa på plats för att sedan passivt slussas vidare söderut, utan också bearbetas och förädlas direkt i regionalt förankrade tillverkningsindustrier, av entreprenörer och arbetskraft som skapar jobb och intäkter där skogen växer.

Nu har allt det där förändrats, och de försummade decennierna hämtas igen i rasande fart. Skogen är, inte minst sedan klimatfrågan och framtidens energiförsörjning hamnat högst upp på de politiska dagordningarna, hetare än någonsin. Och det är i Västerbotten mer än någon annanstans det händer, med nyskapande råvaruanvändning, mer avancerad tillverkning och internationellt framstående forskning.

"I en kunskapsnation", skrev Globaliseringsrådet i sin allt för lite diskuterade slutrapport till regeringen förra året, ”är forskningen även av yttersta vikt för att skapa nya kunskaper och innovationer som sedan kommersialiseras och därmed bidrar till sysselsättning och tillväxt inom områden med högt kunskapsinnehåll. För detta krävs mer än enbart ökade resurser. Sverige är i dag trots relativt stora satsningar på forskning ganska svagt på att få fram nya forskningsidéer till marknaden. Vi ser därför stora möjligheter för Sverige att förbättra länken från forskningsresultat till färdiga varor och tjänster på marknaden.”

Skriv ut och sätt upp på väggen. Det där är viktigt. Om vi verkligen menar allvar med vår omsorg om kreativa livsmiljöer, nya jobb, fortsatt tillväxt, långsiktig hållbarhet och stabil välfärd för kommande generationer, och med vårt engagemang för hela Norrlands demografiska och ekonomiska utveckling, borde vi ägna långt större andel av valrörelsens debatter och samtal åt just det perspektivet: Sveriges ställning som forsknings- och kunskapsnation, och vad som kan underlätta för att vetenskapliga landvinningar och innovativa idéer lättare och snabbare ska kunna omsättas i modernt entreprenörskap.

Hur väl ett land lyckas hävda sig i gränslandet mellan forskning och företagande avgör i hög grad hur mycket resurser som kommer att finnas för satsningar på alla andra samhällsområden. Och hur väl en region med rika naturresurser lyckas ta dem tillvara i hela ledet från råvaruutvinning till tillverknings- och förädlingsindustrier – och kring detta väva en miljö av framstående forskning – avgör i mycket landsbygdens överlevnadsförmåga.

Och för positiva exempel på hur det där ska gå till i praktiken kan man med fördel åka till Västerbotten och kika på arbetet som görs här på att få skogsteknisk utveckling och skogsbaserad forskning att lyfta varandra, med uttalat klustertänkande och målmedveten samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv.

I går anordnade Länsstyrelsen i Västerbotten ett nytt seminarium i serien ”Landshövdingen samtalar”, den här gången på temat ”Grön energiomställning och markanvändning i Västerbotten” med miljöminister Andreas Carlgren, Tomas Lundmark, dekanus vid skogsfakulteten, SLU och landshövdingen Chris Heister som huvuddeltagare och med Staffan Ling som moderator.

Diskussionen kretsade kring många olika aspekter av förnyelsebara energikällor, energieffektiviseringar, miljövänlig transportsektor och hållbart byggande – men den hårdtuggade kärnan handlade om just detta med “markanvändning” i Västerbotten, och målkonflikterna som förr eller senare uppstår. För som alltid finns det även kring skogen som norrländsk naturresurs en rad kontroversiella och legitima intressemotsättningar som har mycket mindre med forskning att göra än med politiska vägval.

Skogsbruk, jordbruk, rennäring, turism, friluftsliv, jobbtillfällen, utsläppsmål, biologisk mångfald, gruvdrift, vindkraft, vattenkraft, biokraft – allt kan inte tillgodoses och värnas fullt ut, överallt. De goda idéerna överstiger vida den tillgängliga kapaciteten.

Bland många kloka synpunkter på seminariet i går, kom kanske den mest träffsäkra när Tomas Lundmark i sitt anförande på ett väldigt illustrativt sätt påpekade att det i slutändan handlar om avvägningar mellan skiftande ambitioner och mål.  Det är inte beslutsunderlaget som saknas, utan de politiska vägvalen.

Men olika aktörers rätt till rimlig framförhållning, skogsbrukets speciella tidscykler, energiförsörjningens krav långsiktighet, klimathotets tickande klocka, den biologiska mångfaldens sårbarhet och den gröna ekonomins snabba globala utveckling talarsamstämmigt för behovet av tydliga spelregler och förutsättningar. Risken för att ömsesidiga blockader som gör att ingenting riktigt händer, eller värnas, är annars uppenbar. Det som behövs är en bred, öppen, demokratisk och värderingsbaserad diskussion kring vilka målsättningar som är allra viktigast. Västerbottens natur, skog och mark erbjuder otaliga spännande framtidsperspektiv. Alla kan inte förverkligas samtidigt. Förr eller senare tvingas vi välja. Det blir svårt.

Turism och vägval i Norrlands inland

Av , , 2 kommentarer 8

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar turism, Norrlands inland, nyheten om planerade storsatsningar i Borgafjäll och Kittelfjäll och en del svåra vägval som väntar:
 
———————————————————————
 
Norrlands chans i upplevelsesamhället
 
”Moln, som av den nedgående solen kantades med glödande rött, blandades med andra moln, som färgades av en uppgående sol. Horisonten formligen brann mellan de två punkter, där solen gick ner och där den strax på nytt skulle visa sig, vilket ägde rum halv två. Ingenstans kunde vi se mörker eller skugga, allt var ljust som mitt på dagen. Och eftersom daggen fallit så rikligt, när solen gick ned, avdunstade den nu i täta dimmor strax före soluppgången, steg upp som rök, vit som mjölk, fyllde alla dalar och strök längs skogsbrynen. Mitt i detta elementens skådespel foro vi förbi en vacker sjö på vänster hand med avlägsna skogar bakom; mitt i den låg en ö bebyggd med små hus.”
Engelsmannen Edward Daniel Clarke på resa genom Västerbotten 1799. (Ur ”Västerbotten. Ett bildverk.”)
 
Resenärer har i alla tider fascinerats av Västerbotten. Vare sig de hänförts, förundrats eller förskräckts, varit nyfikna eller nedlåtande, sökt ödemarker eller odlingslandskap ­– upplevelser och tankar att bearbeta har de fått med sig hem.
Det gällde på 1700-talet.Det gäller nu.
 
En del stannade förstås; bosatte sig och blev västerbottningar. En del blir kvar även i dag. Men de som åker tillbaka, vittnar om sina upplevelser och får fler att komma på besök, kan vara lika viktiga.
 
Vi är på väg att gå över från industrialismens epok till något som förutspåtts bli upplevelsernas århundrade. När Turismens utredningsinstitut för ett par år sedan kom med rapporten ”Turism – en näring som skapar jobb”, lånade man en modell från de amerikanska forskarna Joe Pine och James Gilmore om hur övergången från råvaruekonomi till ett upplevelsesamhälle kan sammanfattas i fyra steg: (1) Utvinna råvaror, (2) Tillverka produkter, (3) Leverera tjänster och (4) Iscensätta upplevelser.
 
Det handlar inte om definitiva brott – råvaruekonomin och industriproduktionen lever vidare som en tillväxtbas parallellt med de nya tjänstemarknaderna, Västerbotten är ett praktexempel på det – men om en förskjutning av tyngdpunkten. För Västerbotten, med sin blandning av traditionell råvarusektor och modern tjänstesektor, erbjuder den övergången oanade möjligheter.
Och mitt i rampljuset, när ridån går upp för en ny tid, står turistnäringen.

Resandet är gammalt som människan själv. Men turistbranschen är ett relativt ungt fenomen. Den tog riktig fart i mitten av 1800-talet och har först på senare år blivit symbolen för ett epokskifte.
 
Dess ekonomiska betydelse är redan i dag stor. Enligt Årsbokslutet för svensk turism och turistnäring 2008 omsatte den svenska turistnäringen förra året totalt 244 miljarder, ett plus på 6,3 procent. Antalet sysselsatta i turistnäringen var 2008 158 936, plus 6,2 procent, med en mer differentierad arbetsmarknad som bonus. Turismens del av totala BNP låg på 2,86 procent.
 
…Kulturjournalisten Per Svensson skriver i det senaste numret av tidskriften Axess en läsvärd text om den förändringsprocess som pågår inom svensk lantbruk. Det handlar om hur lantbruket måste arbeta sig bort från det gamla, storindustriella tänkande som tog över på 1960-talet (samma andas barn som miljonprogrammet menar artikeln). I stället, framhåller Svensson, måste bönderna i högre grad erbjuda småskalighet, exklusivitet och ekologiska upplevelser på plats. Lantbruk mindre som fabrik och mer som upplevelse. Att förverkliga det är inte lätt, men infallsvinkeln rätt och rådet gott.
 
Upplevelseekonomin innebär inte minst för glesbygd och landsbygd stora chanser. Men det kommer också, särskilt i Norrlands glest befolkade och på natur, råvaror och upplevelser rika inland, att ställa en del frågor på sin spets. Friktionsfritt lär det inte bli. Turism är svåra avvägningar; inte bara mellan naturvärden och råvaruexploatering (som i Vojmån), utan också mellan olika typer av kärlek till naturen.
 
…Nya nationalparksprojekt är ett intressant exempel på att det som kanske framstår som en enkelt från centralmaktens perspektiv ofta ser helt annorlunda ut lokalt, för människorna som faktiskt känner, bor i och bär upp bygden. Många i inlandet argumenterar vältaligt för att omvandlingen av Vindelfjällens naturreservat till nationalpark skulle äventyra de lokala näringsmöjligheterna och deras naturvård. En nationalpark skulle kunna bli ett hot mot naturturismen genom att de upplevelsemöjligheter som återstår blir snävare och utan kommersiell bärkraft. Det ärliga ömmandet om turism och naturvärden kan alltså leda till helt olika slutsatser beroende på utgångspunkt.
 
En av de svåraste avvägningarna handlar om var en ort ska placera sig på den skala där ena extremen är dyr, småskalig, nischad exklusivitet och andra extremen är storindustriell exploatering för billigare massturism.
 
I rapporten ”Tourism of tomorrow – svenska experter ger sin syn på framtidens turism och resande” från European Tourism Research Institute (Etour) från 2006 säger professor Bengt Sahlberg att ”multi-trenden” i framtiden kommer att stärkas när turister ”vill uppleva så mycket som möjligt när man reser, istället för att fokusera på en aktivitet. Till exempel natur och kultur i ett paket.”
Christina Wennmark, fd VD för Svenska Resebyråföreningen, framhåller i samma rapport behovet av bättre infrastruktur och fler entreprenörer med spännande säregna upplevelser. Utbudet ska både vara brett och säreget. Det är ett dilemma som heter duga.
 
Och vad ska en region prioritera i sin marknadsföring? Kritiken om bristande landsbygdsperspektiv som tidigare i år riktades mot en enkät från Västerbottens turism, visar att det inte är något rent teoretiskt spörsmål.

Veckans nyhet om de planerade storsatsningarna i Borgafjäll och Kittelfjäll belyser för inlandets del den väldiga potential som finns, men träffar också hjärtat av en ofrånkomlig problematik. Bosse Bodén vid Etour betonar på nyhetsplats i dagens VK att infrastruktur i form av en större, näraliggande flygplats är nödvändig om turistvolymerna ska kunna växa, men att det i sig inte räcker. Helhetsupplevelsen är avgörande för möjligheten att locka och locka tillbaka turister, menar även han.
 
Och att bygga är en sak, att drifta därefter en annan. Inlandets flygplatsdilemma väcks alltså till nytt liv av investeringsplanerna. Bodén påpekar också att den inhemska alpina turistmarknaden är mättad och att tillväxten måste nås genom fler utländska besök. Annars kan olika orter står i vägen för varandras utveckling. Behovet av ett regionalt helhetsperspektiv finns alltid.
 
Det är inget argument för att inte hälsa villiga investerare med klang och jubel. Jämmerdal och jantelag har glesbygden haft nog av. Turistnäringen kan vara en nu eller aldrig-chans för Norrlands inland. Men några enkla samband mellan volym och vinst, kvantitet på papperet och konkurrenskraft i slutändan, finns inte i upplevelseekonomin.
Därför är det inte antalet lägenheter eller fritidshus i sig som är viktigt, utan vilken upplevelsekvalitet, till vilket marknadsvärde, en ort eller region kan erbjuda. Den norrländska turistnäringen har alla förutsättningar med sig och lika fullt några svåra vägval framför sig.