Etikett: Umeå

Kolbäcksbron när solen står rätt

Av , , 1 kommentar 6

"Vi tog det genast till vårt hjärta", sa kommunalrådet. "Djärvheten och framtidstänkandet vann över försiktigheten och sparsamheten", skrev VK:s ledarsida 1995.

Om Kolbäcksbron – och om broarna som ingenjörskonst och inspiration för film och litteratur – handlar femte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————

Kolbäcksbron när solen står rätt

"Throughout the history of mankind, significant cities have been located almost exclusively on the principal waterways and accordingly are the sites of the great bridges of the world. Many other important bridges are located far from population centers but on traditional routes of trade or conquest. In either case, the process of seeking out these bridges leads on to some of the most fascination places on earth."
(Ur: Bridging. Discovering the beauty of Bridges" av Robert S. Cortright)

”Förslaget som vi har fastnat för är det smäckraste. Vi tog det genast till vårt hjärta. Det är en vacker bro och vi var eniga om att detta var det bästa förslaget. Vi vill inte att den ska smygas in i landskapsbilden, utan att den ska väcka uppmärksamhet.”

Det sade dåvarande kommunalrådet Margot Wikström till VK tidigt i mars 1995, när kommunledningen bestämt sig för att förorda en så kallad pylonbro, en snedkabelbro, över älven via Ön mellan Teg vid flygplatsen och Holmsundsvägen-Kolbäcksvägen.
Det förslag som tjänstemannagruppen rekommenderat, en platt balkbro, avfärdades som ”alltför anonymt”.

Några månader tidigare hade VK:s chefredaktör Olof Kleberg i en krönika argumenterat för just en pylonbro:

”Umeå ligger platt. En bro kan ge en stad karaktär. När det nu ska byggas en bro i centrum borde den ge staden något nytt, bli ett skönt blickfång, inte bara en förbindelseled mellan sydsida och nordsida. Man behöver kanske inte gå till så kända broar som Karlsbron i Prag, Kedjebron i Budapest eller Tower Bridge i London. Men de är exempel på särpräglade broar som inte nödvändigtvis smälter in i miljön. Numera utgör de en del av sina städers identitet. Två av de pylonbroar som deltog i tävlingen har just den utmanande, fantasieggande karaktär som jag menar skulle ge en accent åt Umeås flackhet.”

Tre år senare inleddes byggnationen av Kolbäcksbron, och sex år senare, 2001, hölls invigningen. Bron är, i mina ögon, Umeås vackraste byggnadsverk och blickfång.

Kolbäcksbron håller också på att bli en port för Umeå, mer i dag än för tio år sedan. Den ansluter direkt till flygplatsen och är det första som tågresenärer lägger märke till vid ankomsten till centrala Umeå. Och för bilresenären söderifrån, som ser pylonen sticka upp ur skogen långt borta, är det något att mäta avståndet med sista biten. Anblicken av Kolbäcksbron kan symbolisera vägen bort från den här jävla staden, för dem som känner så, och återkomsten till den här fantastiska staden, för dem som känner så.

”Det finns flera faktorer som kan konstituera att en bro har ett kulturhistoriskt värde. Det är i första hand att den är en god representant för sin typ av broar och sin tid. Det kan också ha att göra med brons tillkomsthistoria eller märkliga händelser som ägt rum i anslutning till den.”
(Kristina Dalgård i ”Broar i Västerbottens län. En kulturhistorisk inventering.”)

Kolbäcksbron är inte spektakulär på ett vårdslöst sätt, förhäver sig inte. På en tillfällig besökare gör den sannolikt inte mer än ett tillfälligt intryck. Man frestas att kalla den lagom.

Den är inte längst, inte högst, inte äldst, inte yngst av Norrlands broar, inte mest avancerad, inte mest omskriven, inte charmigast, bjuder inte den maffigaste utsikten. Västerbotten har många broar med större kulturhistoriskt värde. Men Kolbäcksbron är i sin utformning, sina proportioner, sitt läge och sina växlande uppenbarelser – hur den blänker i solen, lyser i mörkret, speglar sig i älven beroende på årstid och dygnstid – omistlig i stadsbilden.

Broar som tekniska konstruktioner handlar om att beräkna och förutse det komplexa samspelet mellan olika krafter – dragkrafter, tryckkrafter, krafter från vind och vatten – i ett permanent språng över djupen. Ett misslyckande, en felaktig beräkning, en svag konstruktion, ett murket material, kan sluta med katastrof.

Så har det varit sedan de första broarna av sten och trä, och så har det förblivit in i stålets och betongens epok. Steg för steg har byggteknik och material förfinats. Broar är ett av de vackraste uttrycken för den ingenjörs- och byggkonst som legat till grund för välstånd och utveckling.

”Vi ställde upp för att låta oss fotograferas av en kringresande fotograf. Det fotografi jag bevarat från detta tillfälle är för övrigt det enda synliga beviset på att jag deltagit i detta för sin tid och sina resurser ofantliga brobygge. Det enda beviset således, trots att jag under hela uppförandetiden basade över stenkrossen, och alltså nästan hälften av det byggnadsmaterial, som finns i detta ståtliga byggnadsverk, så att säga passerat genom mina händer.”
(Ur Sune Jonssons roman ”Brobyggarna” från 1969)

Broar har varit viktiga genom människans historia, från spångar över bäckar till broar över hav. De har vidgat horisonter och bidragit till handel, mångfald och rörelse. De har underlättat transporter av människor, varor och idéer – och av krig. Broarna har varit redskap för det bästa i människor, och det sämsta.

Men broar är inte bara teknik och transportlösningar. ”Broar har alltid utövat ett starkt grepp om människors fantasi”, skriver Lionel Browne i ”Broar. Från akvedukter till Öresundsbron, ”vi kan väl knappast tänka oss någon annan form av byggnadsverk där tekniken är så nära sammanvävd med estetiken.”

Broarna är miljöer som litteraturen och filmen ständigt återvänder till.  För den som vill dramatisera en scen, hetta upp ett ögonblick, pressa samman en berättelse, är broarna lockande platser. Det är krigens broar och kärlekens broar, i storstad och vildmark, urgamla broar och broar som rasar, spionernas broar och frihetskämparnas, broarna för ångest och kyssar, avsked och återseenden.

Det är Morgonljusets bro mellan Gröna Ängars ö och Landet på andra sidan vattnen, det är bron över floden Kwai och Westminster bridge en tidig morgon i London 1802.

Kolbäcksbron hade kritiker när det begav sig. Arkiven bjuder hetsiga debatter mellan förespråkare och motståndare. Det hade med miljöläget, konsekvenserna för Ön, kopplingen till vägpaketet och finansieringen att göra. En del är kontroversiellt än i dag.

Men ibland är det skönt att komma som inflyttad till ett fullbordat faktum, när strider redan svalnat, och man bara kan konstatera i efterhand att något blev lyckat.

"Nu när allt står klart och alla beundrar de nya möjligheterna och imponerande vyerna – och den förkortade vägsträckan – så är alla motigheter glömda."
(Om konflikterna innan Höga Kusten-bron byggdes, ur Gunnar Hedins "Broar i Sverige och världen")

”Förändringens vindar blåser även över våra broar precis som över allt annat i samhället”, skriver Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade i ”Våra broar – en kulturskatt”. ”Broar slits, broar blir förklena för att bära den allt tyngre och snabbare trafiken, broar kan vara olämpliga från trafiksäkerhetssynpunkt och broar kan överges när väg- och bansträckningar ändras.”

Om broar åldras med värdighet, hur länge de fyller sina syften, kan man aldrig veta. Men mitt intryck är att Kolbäcksbron på ett decennium blivit mer allmänt respekterad än den övergripande trafikplanering som födde idén, på något sätt lyft över andra motsättningar.

Om Kyrkbron är bron i Umeå som man skulle vilja lyfta bort, göra om, utforma och planera annorlunda, så är Kolbäcksbron den som blev rätt från början.

Jag gissar att det finns en och annan tidigare Kolbäcksbromotståndare i Umeå som likt en och annan gammal motståndare till Öresundsbron i Malmö, med tiden tagit den stora, stygga till sitt hjärta. Som rentav tycker att den är alldeles väldigt fin, när solen står rätt.

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå – fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå – vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte…

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

—————————————————–

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken

Av , , 1 kommentar 6

Umeå kommunpolitik är inne i ett intressant skede, när partierna så smått börjar förbereda sina strategier inför nästa val, och bortom nästa val. Jag spekulerar, funderar och analyserar lite kring det och kring de olika lokala politikernas möjliga vägval i veckans lördagskrönika. Här i en lite längre webbversion:

—————————————————

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken 

Umepolitiken börjar närma sig det där läget i tecknade filmer när Långben springer ut för ett stup och inte förrän han upptäcker att han inte längre har mark under fötterna faller han. Umepolitiken är inte på väg att störta handlöst förstås, eller falla alls, men en gammal grundval, en gammal fast mark, är på väg att dras undan, och ännu är det oklart vad den ersätts med och hur stor förändringen blir. Den kan bli obetydlig, den kan bli omfattande. Vi vet inte. Just nu springer umepolitiken lite i luften, som om allt vore som vanligt, utan att de ledande aktörerna riktigt vågar titta ned och dra slutsatser. Åtminstone inte offentligt. Men senast 2014 är det slut på teckningens frihet, och tyngdlagen återvänder.

Plötsligt händer det (inte): I måndags på fullmäktige i Umeå gick allianspartierna, miljöpartiet och Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet) ihop i en fråga om ökade insatser mot sjukfrånvaro och röstade ned socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det blixtbelyste det speciella ”parlamentariska” läge och de styrkeförhållanden som råder i fullmäktige.

Anders Ågren (M) kallade det på sin blogg i veckan alliansens största framgång i sak på 14 år, ”sett till hur mycket pengar omröstningen gällde”. Det låter mer dramatiskt än det var, eftersom alliansen eller delar av alliansen ofta står bakom den förda politiken, i uppgörelser tillsammans med S.

Det speciella den här gången var förstås att en majoritet uppstod som varken innefattade S eller V. Det är i Umeås moderna politik till synes en omöjlighet, ett brott mot kända naturlagar. Och det förblir, måndagen till trots, en omöjlighet den här mandatperioden ut; ett maskhåll i rymden som teoretiskt förändrar tid och rum, men som aldrig kan bli något annat än en matematisk konstruktion. För givetvis är inte alliansen, Mp och Arbetarpartiet något lokalt regeringsalternativ i vardande.

Umeås politik är inne i ett skede när det alla avvaktar, grubblar kring och lurpassar på är vad som ska hända med socialdemokraterna när Lennart Holmlund avgår och någon ny tar över. Ingen litar riktigt fullt ut på någon, men ingen vill heller bränna broar eller skapa onödiga låsningar.

Om de inte redan har aningar om vartåt det lutar (eller barkar, beroende på hur de ser det), torde kommunalråden Anders Ågren och Tamara Spiric (V) vara sprickfärdiga av nyfikenhet att få veta vem det blir. Nästan lika nyfikna torde Britt-Marie Lövgren (Fp), Mattias Larsson (C), Veronica Kerr (Kd) och Nanny Ålander (Mp) vara.

Anders Ågren vet nog inte riktigt vad han ska hoppas på när det gäller Holmlunds efterträdare. Å ena sidan har han en ganska behaglig tillvaro nu, med en S-ledare som när han kan få med sig det egna partiet hellre gör upp brett mot mitten än binder sig vänsterut. Det ger alliansen, och framför allt alliansens största parti, mer inflytande och en mer prestigefull plattform, än en traditionell opposition på riksplanet kan få.

Ågren får visserligen inte spela förstafiol, men han får stå på scenen väldigt ofta med sin andrafiol, medan de övriga allianspartiernas gruppledare, ibland tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, står kvar halvt gömda i kulisserna och gnisslar tänder i misstro – var och en med sin uppfattning om vilka toner som saknas.

Å andra sidan skulle en lokal S-ledare i Umeå som byter strategi, närmar sig V och söker skapa en tydligare blockpolitik, öppna möjligheter för allianspartierna att öka sitt samlade väljarstöd på sikt och därmed, vagt, öka chanserna för att kommande maktskifte, om inte redan 2014 så 2018. Dock med följd att det största allianspartiets inflytande minskar i väntan på en sådan eventualitet.

Vad lockar mest: att vara kommunalråd med inflytande och kanske för ett större eget parti, men utan utsikter att få leda en majoritet inom överskådlig framtid eller att vara mer av ett utpräglat oppositionsråd utan större konkret inflytande, men med en något ökad, om än vag, förhoppning om kommande maktskifte? Lite av svaret finns nog i vilka tidsperspektiv moderaterna i Umeå, och de övriga allianspartierna, har i sina respektive strategier, hur tålamodet ser ut.

Och även för Tamara Spiric och vänsterpartiet kan det både vara en möjlighet (fortsatt garanterat inflytande) och ett problem (ökad trängsel på vänsterkanten) om en ny S-ledare i Umeå upprättade en strikt blockpolitik. Nu kan vänsterpartiet agera både som en del av en styrande majoritet och som en del av en självupplevd opposition, ovillig att acceptera kritik som riktas mot V som makthavare. Med Holmlund på förstafiolen har V kunnat njuta det bästa av båda världar, tack vare den flytande, skiftande blockgränsen, som egentligen inte existerar i umepolitiken.

Det är som det gamla tyska talesättet: ”om alla vill spela förstafiol får man inte ihop någon orkester”. Umepolitiken har länge fungerat så att alla andra av hävd kunnat acceptera socialdemokraternas förstafiol under förutsättning att inte någon enskild sida i övrigt får permanent rätt till andrafiolen. I det ögonblick som Holmlund tar sin harts och går, kommer det att uppstå ett vakuum som många vill fylla.

Hur var det Ola Magnell sjöng?:
”Akta’re brorsan
Både för dom som tiger
Och för dom som babblar och för dom som inte är vad dom verkar va
Dom vill ha dej till sin lakej för sina syften och sina intriger”

Centerpartiet, fortsatt plågade av dåliga opinionssiffror trots partiledarbyte, är kanske det parti på riksplanet som sammantaget är mest otåligt i allianssamarbete just nu. Den otåligheten märks även hos partiets företrädare i norra Sverige, där även skepsisen inför självmedvetna moderater sitter i partidistriktens ryggmärgen. I Umeås lokalpolitik har C länge varit ett oförutsägbart inslag, lite utanför de mest etablerade samarbetsformerna, ibland betraktade som lite naiva av allianskollegorna, ibland bemötta med extra stor irritation av socialdemokraterna, själva med uppfattningen att de har en speciell roll att fylla, men aldrig helt enkla att förutse. Centerpartiet lär inte bli någon drivande kraft bakom fördjupat allianssamarbete inför 2014.

Folkpartiet gick klart bättre i kommunalvalet 2010 än i riksdagsvalet, och kan därför lockas av tanken på att det finns mer för partiet att hämta i en friare roll lokalt, än som underordnad partner med betydligt större moderater i ett allianssamarbete efter riksmodell. Eftersom Fp hade oppositionsrådsposten 2002-2006 kan det dessutom finnas kvar spänningar mellan dem och M i synen på hur just det uppdraget ska tolkas och förvaltas, som ytterligare dämpar samarbetsivern.

Kristdemokraterna har ett lite annorlunda läge än de övriga allianspartierna. De flesta bedömare anser att deras chans att överleva som riksdagsparti 2014 hänger på kamrat fyra procent, och alltså att alliansen står kvar som samlat regeringsalternativ. Samtidigt är partiets opinionskris så pass djup att frestelsen att ta varje chans att profilera sig på egen hand, inte minst lokalt på orter där partiet har ett relativt stabilt stöd, kan växa sig oemotståndlig fram emot valet.

Miljöpartiet har bytt ledning i tät följd de senaste åren, vilket oundvikligen gjort att partiet, trots goda valresultat, har relativt okända företrädare lokalt. Det tar tid att bli ett etablerat namn. Att Mp ofta står utanför de upptrampade samarbetsstigarna i fullmäktige, flitiga med egna utspel men till synes sämre på korridorspelet, ger dem en viss gåtfull ställning i den lokala regeringsfrågan. Intrycket är dock att de i fullmäktige mer tillhör den del av Mp som ser sig själva som mer automatiskt vänster, med större moderatfobi, än vad partiledningen nationellt gör, och att därför tanken på ett samarbete mellan alliansen och Mp i Umeå känns mer avlägsen än den gör nationellt.

Det får i sin tur konsekvenser för stämningen inom alliansen eftersom samarbete med Mp just nu ter sig som det enda halmstrået för direkt maktskifte 2014. När det halmstrået ser för bräckligt ut, kan det sluta med att samtliga allianspartier börjar agera med andra mål för de egna partierna i sikte.

När allianssamarbetet på riksplanet stod på topp och var som mest harmoniskt, och det är ett tag sedan, var det på sin höjd hövligt sammanbitet i Umeå. Först var partierna för jämnstarka och närde alla förhoppningen om att få ställa kommunalråd (fp för att de hade den posten 2002-2006, C för att de hoppades på en Maud Olofsson-effekt regionalt). Sedan blev moderaterna, lyfta av rikstrenden, för stora för de övriga partiernas smak och för stora för att längre vilja ta överdriven hänsyn till en koalition utan hopp att vinna en majoritet.

När det nu alliansen börjar få slut på bränsle och spricka upp på riksplanet har allianspolitikerna i Umeå, tror jag, lätt att hålla tillbaka tårarna vad gäller den lokala motsvarigheten. Hur längre har övriga allianspartier lust att unna M ledarpositionen i ett fast, lokalt samarbete om det sker i ett parlamentariskt statiskt läge och det börjar viskar om att de får för lite ut av det? Och när tycker M att det är mer lockande att söka bli ännu större på egen hand?
Kanske finns inte den motsättningen i så enkel form, men lita på att sådana resonemang förs i bakhuvudena på allianspartiernas samtliga gruppledare.

Jag skulle därför gissa att:

Socialdemokraterna, oavsett vem som blir Holmlunds efterträdare, kommer att gå till val för eget mandat utan att binda upp sig för något samarbete, och istället söker utmåla sig själva som det regeringsdugliga alternativet för dem som vill att det ska rulla på ungefär som förut. Sedan håller de blånande tummar för att de inte ska bli beroende av uppgörelser med V. Konsekvenserna i övrigt av ledarskiftet lär förbli oklara tills efter valet.

Vänsterpartiet i Umeå har problemet att flera i den lokala ledningen gav intryck av att hellre vilja se en annan partiledare än Jonas Sjöstedt. Det kan ha väckt en del ont blod hos allmänna vänstersympatisörer – som ser Sjöstedt som ett starkt kort – utanför partiets lokala ledning. Sådana interna spänningar kan märkas i form av minskat gräsrotsengagemang och proteströster på andra partier lokalt i nästa val. Men oavsett om den farhågan slår in kommer V sannolikt att köra på egen bana i den lokala valrörelsen, betona sin dubbla, lite motsägelsefulla roll som både vänsteropposition och garant för vänsterstyre och söka utmåla S som ett opålitligt alternativ, i planeringsfrågor såväl som i budgetpolitiken. På det sättet hoppas man hålla uppe det egna stödet så mycket att man ändå kan tvinga in socialdemokraterna i ett nytt samarbete och minska alliansens inflytande.

Arbetarpartiets strategi är uppenbar: genom hårda angrepp på Jonas Sjöstedt och de lokala företrädarna misstänkliggöra vänsterpartiet som ett urvattnat, hycklande sossigt parti som riktiga vänstersocialister inte kan lita på, och så trumma ihop tillräckligt stöd för ytterligare ett mandat. Gång på gång i insändare och debattartiklar har arbetarpartiets företrädare det senaste året sågat vänsterpartiets uppträdande både på riksplanet och lokalt i Umeå.

Miljöpartiet kommer att försöka att både betona en vänsterprofil i tron att det lönar sig extra bra i Umeå, för att inte tappa till V och S, men samtidigt följa partiledningen i försöken att hålla en dörr på glänt för mittenväljare. Det kommer att göra att varken S eller alliansen litar på dem. Men efter valet kommer alla att uppvakta Mp med vänliga ord för att de inte ska försvinna in i något organiserat samarbete med andra.

Allianspartierna kommer att anordna gemensamma utspel och presskonferenser; lägga något manifest och hålla god min utåt. Men de tror inte på maktskifte, och kommer därför internt indirekt och med fina antydningar att säga tack för den tid som varit till varandra och sedan i huvudsak, och i de mest engagerade insatserna, köra egna race. Var och en i förhoppningen att det ska lyfta just deras parti i Umeå, på de andra allianspartiernas bekostnad, tack vare eller trots rikstrenderna.

Umeå går mot en valrörelse där partierna kommer att ha tänkt igenom mycket noga för sig själva vad de vill, men där det som de vill ha sagt kommer att stå skrivet mellan raderna, eller i stjärnorna. Väljarna gör klokt i att spana efter det finstilta.

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

——————————————-

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan, råttan på repet?

Av , , 1 kommentar 10

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

—————————————————————-

Umeå, Nordmaling – katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden …

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (…) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

Tröghet, demokrati och tålamod i Umeå

Av , , 1 kommentar 3

Den demokratiska trögheten i stadsplaneringsprocesser som något positivt, är ämnet för den här krönikan, som utgår ifrån intervjun i nya VK-Affärsliv med Krister Olosson och Hilding Holmqvist.

Jag tror inte att det var bättre förr och tycker att två myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå

Bygg storstad i Umeå

Umeå, översiktsplanen och demokratin

———————————

Tröghet och demokrati i Umeå

När Balticgruppens Krister Olsson i en intressant intervju i nya Affärsliv säger att det var bättre förr, när man kunde gå till Torsten W Persson eller Margot Wikström och få klart besked – ja eller nej – är det svårt att göra någon annan tolkning än att det var mer toppstyrt förr.

Bara när besluten redan är fattade innan de demokratiska församlingarna kopplas in, kan besked av det slaget lämnas. Den demokratiska processen, med prövningar och omprövningar, tar oundvikligen längre tid och tillåter inga tvärsäkra svar på ett tidigt stadium.

Och när Hilding Holmqvist i samma intervju säger att ”det är bättre med ett nej nu än ett ja i augusti”, så är det förstås ett uttryck för otåligheten hos den som har både idéer och resurser att förverkliga dem.

Deras åsikter har stöd av många i Umeå, som tycker att det går för långsamt. Jag lutar dock åt att den tröga verklighet de beskriver i själva verket tyder på att det blivit bättre med åren.

Det är viktigare, inte minst i en liten stad som Umeå där politik, näringsliv och mediekoncerner har kontaktytor mot varandra, att det hålls noga på de demokratiska formerna, än att det går smidigt att komma till skott. Den demokratiska eftertanken ger mer långsiktigt hållbara och resurseffektiva beslut. Att de raka beskeden blivit färre, är ett sundhetstecken, även om det ibland tar udden av goda idéer.

För politiken pressas från två håll: av bråttom-bråttom-otålighet och av ”vi är emot, därför är våra åsikter finare och har vi rätt”-konservatism.

Två trötta myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Den senare myten har avslöjats i två aktuella exempel: Slussendebatten i Stockholm där kultureliten ryckte ut tillsammans med oppositionen i ett beklämmande försvar för en av de mest reaktionära stadsmiljöer som finns i Sverige. Som tur är var majoriteten klok nog att fatta beslut ändå – sannolikt med stort stöd hos de kollektivtrafikanter som varje dag tvingas in i den stinkande, otrygga, krackelerande betongen, inte bara kan njuta av den på avstånd, på foton från sextiotalet eller genom taxirutorna.

Och den planerade ombyggnationen av en tågstation i Stuttgart i Tyskland mot vilken massiva, uppretade demonstrationer anordnades – något som i medierna automatiskt tolkades som att ”folket” var emot – men där den så småningom hållna folkomröstningen visade att förespråkarna var i klar majoritet. Det blev en hemläxa för många.

Det har länge varit en revolutionsromantisk sjuka i medierna, att engagemang alltid likställs med frasradikalism och ensidig retorik. Medan eftertanke, nyanserade analyser, pålästhet och politiskt arbete på sansad volym aldrig får något erkännande, utan bara stryk i ett allmänt politikerförakt.

Det är kanske överhuvudtaget läge för ett försvarstal till fullmäktigen som tålmodiga, öppna beslutsforum, och till byråkratiska processer som ett sätt att värna att mer går rätt till.

Visst, byråkrati kan politiseras, korrumperas och användas för att jävlas med folk – inte minst med ensamma småföretagare utan miljardmäktiga lobbyorganisationer i ryggen.

Men i många situationer, i många typer av ärenden, är den lätt anonymiserande, charmlösa, osentimentala byråkratin som behandlar alla lika, det bästa motmedlet mot de resursstarkas rätt, mot gaphalsarnas rätt, mot de politiska väntjänsternas rätt. Den kärva, otrendiga byråkratin som inte låter sig skrämmas eller stressas av pengar, partinålar eller rubriker, är viktig för en demokrati.

Jag fruktar mer att politiken ska bli för eftergiven i planeringsärenden inför dem som av olika skäl är otåliga och upphetsade, än att ärenden dröjer och behandlas korrekt. Trögheten, att det hålls på formerna, att frågor behandlas i demokratisk ordning, i öppna processer, i noggranna utredningar och i form av tydliga besked inför demokratiska val, men att beslut också fattas till slut, när konsensus inte råder, är ett skydd varje gång känslorna kokar hos ja- och nejsägare.

Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att förhindra beslut är inte i sig ädlare än att fatta dem. Men det är bättre att diskutera öppet och tillsammans, även om det tar tid, och fatta beslut sedan, i vilken riktning det än må vara, än att starka nypor eller heta känslor skapar fullbordade faktum innan demokratin fått en chans.

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Av , , Bli först att kommentera 9

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå? Den frågan är utgångspunkten för den här lördagsfunderingen kring spekulationerna om namn, ledarskap och spänningen inom både socialdemokraterna och alliansen i Umeå just nu.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

———————————————————-

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Umeå har snart bara vaga minnen av hur det går till, när makten skiftar, mellan partier och mellan personer. Sedan 1995 har Lennart Holmlund varit kommunstyrelsens ordförande och socialdemokraternas ledande företrädare i Umeå. Sitter han kvar mandatperioden ut kommer han att ha styrt kommunen i nästan tjugo års tid. Spekulationerna om hans efterträdare ter sig trevande, ovana och yrvakna. Konstigt vore annars.

Inte för att det är något ovanligt längs Norrlandskusten. Lorentz Andersson (S) satt 22 år på den posten i Skellefteå, innan han blev landshövding i början på 2000-talet. Efterträdaren Bert Öhlund har suttit sedan dess. Elvy Söderström (S) har styrt Örnsköldsvik lika länge som Holmlund styrt Umeå, alltså sedan 1995.

Det påminner om två saker: (1) valet av efterträdare till sådana poster kan komma att prägla en stad för decennier framåt, och (2) maktskifte mellan partier och koalitioner i städer längs Botnia- och Norrbotniakusten hör inte till vanligheterna. Det står alltså rätt mycket på spel.

Senaste veckan har diskussionen om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå tagit ny fart, och resulterat i uppdaterade listor över tänkbara kandidater. Men det är ständigt två olika frågor som blandas ihop: vem blir Holmlunds efterträdare som S-ledare och vem blir hans efterträdare som kommunstyrelsens ordförande?

Sett till det senaste decenniets valresultat kan det ligga nära till hands att sätta likhetstecken mellan de två frågorna. Men det vore ett misstag.

Förr eller senare skiftar majoriteter. Och i takt med att partiorganisationerna smalnas av växer klyftan mellan partiaktivisters världsbild och det omgivande samhällets vardagsproblem.

Det skapar i sin tur en växande klyfta mellan faktorer som hjälper någon att vinna sitt partis förtroende, och faktorer som hjälper någon att vinna förtroende hos människor utanför partipolitiken. Republikanerna i USA, som illustrerar denna problematik i sina primärval just nu, och de gamla folkrörelsebaserade partierna i Sverige, har mycket gemensamt på den punkten.

I en tid när partiernas aktiva blir färre blir deras kontaktytor till det omgivande samhället mindre och redan frälsta partiaktivister får relativt sett större inflytande än förr. Det gör att människor som är ointresserade av låg nivå och flamsig smutskastning av motståndare, börjar se till att hålla sig borta från partipolitiken.

Alltså behövs det två perspektiv: Vem får en redan övertygad hejarklack att klappa i takt, vem får en omgivning som inte bestämt sig att lyssna intresserat? Vem har bäst förutsättningar att få internt stöd och vem har bäst förutsättningar att vinna externt förtroende?

Det sistnämnda är förstås mest relevant för frågan: vem blir Lennart Holmlunds efterträdare som kommunstyrelsens ordförande 2014?
Det ska alltså dels vara någon som har tillräckligt bred uppbackning internt och som samtidigt har självständighet och distans nog för att kunna säga internt nej när det krävs.

Om man håller sig till nu aktiva socialdemokratiska kommunpolitiker är det två namn som förekommit mest frekvent i spekulationerna senaste året.

Visste man inget om hur snacket går inom socialdemokraterna, hade man inte hört rykten, utan bara betraktade frågan utifrån umepolitikens yttre skeende 2006-2012, vore byggnadsnämndens ordförande Åsa Ögren det givna tipset som ny S-ledare. Hon har härdats i några av de hetaste debatterna, är till sin stil lite av en blandning mellan Lennart Holmlund och Marie-Lousie Rönnmark och har vid flera tillfällen låtit som ett inofficiellt kommunalråd som förbereder sig för jobbet, med brett anslag. För den som inte följer socialdemokraternas inre liv är det överraskande att hon inte anses som given förstakandidat. Men eftersom det inte är självklart, betyder det att det finns mäktiga inom S som hellre vill se någon annan.

Gymnasienämndens ordförande Hans Lindberg är den det viskas mest om, insidertipset. En kandidat som inte är så uppmärksammad utåt, men som har starka uppbackare inom partiet lokalt som matchar fram honom i det kommunalpolitiska komplexet. I jämförelse med Åsa Ögren är han ett oprövat kort, svårbedömd för oss utomstående, men viskningarna inifrån ett parti ska inte underskattas.

Marie-Louise Rönnmark, Christer Lindvall, Andreas Lundgren och Lena Sandlin är andra namn som nämns.

Just kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark har förstås alla meriter som krävs. Hon har varit ledande kommunpolitiker under många år och hon är en av drivkrafterna bakom kulturhuvudstadsprojektet. Men ändå känns det långsökt att hon skulle vara aktuell som kandidat nu. Hennes roll i umepolitiken har varit en annan de senaste åren, mer representerande, med blicken höjd, lyft ovan konflikter och nästan lite anonym tidvis.

Kanske har det med den norrbottniska auran att göra, men Christer Lindvall, ordförande för socialdemokraterna i Umeå, nämns som något av den trygga kandidaten, kanske lite som ett alternativ och en övergångslösning, om det blir för mycket bråk om andra namn.

Så kan man fortsätta att gå igenom namn. Eftersom det tydligen fortfarande är förbjudet för socialdemokrater att berätta öppet vad de vill återstår bara spekulationer: Kommer S i Umeå att i första hand välja en ledare för partiet eller en ledare för kommunen, och vem gynnas i respektive scenario?

Frågan är också hur de olika allianspartierna i Umeå resonerar internt inför nästa val. Precis som det pågår mycket bakom kulisserna inom den lokala socialdemokratin just nu, lurpassas, avvaktas och misstros det säkerligen en hel del även mellan ledande politiker inom alliansen i Umeå.

Delvis beror det på en ömsesidig ovilja hos partierna att erkänna någon från de andra som kandidat till posten som kommunstyrelseordförande. Den oviljan har med personkemi, gammalt groll och partiernas förhoppningar att växa på de andras bekostnad att göra.

Vilka som varit störst i Umeå bland de partier som i dag utgör alliansen har skiftat genom åren. På sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet var det centerpartiet. 1985 och 1988 blev folkpartiet störst. 1991 fick centerpartiets flest mandat. 1994 var det jämnt mellan moderaterna och centerpartiet med åtta mandat vardera. 1998 blev moderaterna störst. 2002 gjorde folkpartiet det bästa valet. Och sedan 2006 är det på nytt moderaterna som har flest mandat. Den historien av växlande initiativ som största icke-socialistiska parti har skapat en kvardröjande stämning av intern konkurrens och misstroende mellan dagens allianspartier.

Men det bottnar också förmodligen i en viss uppgivenhet, efter snart 20 år med vänstermajoriteter. Tror man inte att en annan majoritet är inom räckhåll, blir partiernas strategier oundvikligen att agera mer var och en för sig, med ett visst mått av läpparnas bekännelse till alliansprojektet, men med det torraste krutet lagt på att maximera det egna partiets stöd.

Samtidigt försöker det moderata kommunalrådet Anders Ågren sedan valet 2010 – med tydliga och delvis framgångsrika försök att via de sociala medierna samla förtroendekapital, skapa nya kontaktytor och nöta ner gamla lokala antipatier mot moderaterna – att placera sig som Holmlunds naturlige efterträdare inför 2014, fast med ett modernare ledarskap och ett minskat inflytande för vänsterpartiet.

Han kämpar mot klockan, innan en ny S-ledare hinner bli varm i kläderna. Om förhoppningen om en ny majoritet 2014 är realistisk kan diskuteras. Men det är oavsett vilket en delikat balansgång mellan att distansera sig från alla kontroverser kring Holmlund, ändå positionera sig som dennes kronprins när det gäller umeandan och dessutom undvika att andra tar över oppositionsledarrollen. 

För att den balansgången ska lyckas krävs dels att alliansen är någorlunda enig om ett lokalt ”regeringsalternativ”, dels att de övriga allianspartierna erkänner Ågrens ställning som första namn. Ågren har alltså på sätt och vis mest bland alliansens gruppledare att förlora på om alliansen bara bedriver halvhjärtad kampanj för nytt styre. Men han är samtidigt den som med störst realism kan göra anspråk på att vara alliansens kandidat till kommunstyrelseordförande.

Kanske vore det läge för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att släppa lurpassandet och i stället redan nu säga: Anders Ågren är alliansens gemensamma kandidat. Och för det beskedet kräva desto mer tillbaka från moderaterna inför valet, i löften om sakfrågor och poster och större inflytande över alliansens gemensamma uppträdande inför 2014.

Utvecklingen nationellt sedan 2006 talar sitt entydiga språk: moderaterna har tagit över som det dominerande allianspartiet och det räcker för att det ska växa även i kommuner där de ligger en bra bit under riksgenomsnittet. Det kan ligga i eget intresse för Britt-Marie Lövgren (Fp och själv oppositionsråd 2002-2006), Mattias Larsson (C, gruppledare sedan 2010) och Veronica Kerr (Kd, gruppledare sedan 2010) att acceptera den realiteten och agera för maximalt inflytande utifrån det. Det kan vara alliansen halmstrå till lokalt maktskifte.

Men det kan också vara så att alla tre innerst inne är måttligt intresserade av alliansprojektet inför 2014, inte riktigt tror på det och när det kommer till kritan prioriterat annat.

Umeå står, efter tjugo år, inför ett epokskifte 2014. Det borde diskuteras mycket mer öppet, med tillkännagivna kandidaturer och klara avsiktsdeklarationer, på flera håll. Viskningarna från partiernas slutna rum är viskningar från ett långsamt döende partiväsen. Berätta vad ni vill. 

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 13

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

———————————————

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (…) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Av , , 2 kommentarer 6

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt – det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

————————————————————-

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (…) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

—————————————-

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså – bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; – nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! – Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

Umeå, Gävle, Uppsala: Stockholm, älskar, älskar inte…

Av , , Bli först att kommentera 7

Umeås, Gävles och Uppsalas olika regionala identiteter och förhållande till Stockholm är ämnet för den här lördagskrönikan, som resonerar lite kring hur de tre städerna skiljer sig åt i sina regionala roller och förutsättningar – exempelvis att Uppsala på flera sätt har rollen som småstad i sin region, medan Umeå har rollen som storstad i sin, trots att Uppsala är betydligt större.

Krönikan tar också en titt på Umeås egen historiska Stockholmsfixering.

—————————————————

Stockholm, älskar, älskar inte…

Stockholm, älskar, älskar inte…Alla som intresserar sig för regionprocesser och förhållandet mellan storstäder och småstäder, bör titta på Gävle.

Det är en stad som ibland har så svårt att veta åt vilket håll den ska titta, att blicken fastnar nere på de egna fötterna. Men det är också en av Sveriges till läget intressantaste stora småstäder. I Gävle ställs frågan om regionförstoringsprocesser på sin spets.

David Nyström, ledarskribent på Gefle Dagblad, skrev i dag en intressant ledare om Gävles mentala orientering mellan Norrland och Stockholm:

”SJ marknadsför nu i Gävle sitt nya snabbtåg mellan Stockholm och Sundsvall, som har Gävle som ett viktigt stopp. Annonserna har huvudbudskapet: ”Nu kan du resa med SJ3000 mellan Gävle och Sundsvall.” Sundsvall? När SJ lika gärna skulle kunna skriva ”mellan Gävle och Stockholm”? Det säger tyvärr något om den mentala bilden av Gävle som råder på reklambyråerna i Stockholm. Man tror att resor till Sundsvall har en större försäljningspotential hos Gävleborna än resor till Stockholm. Missuppfattningen är inte SJ:s reklambyrås fel. Gävle har inte gjort något för att sudda ut bilden av att staden ligger i Norrland. Men till Sundsvall är restiden 2:06 timmar. Till Stockholm 1:24."

I en diskussion på Facebook fortsatte David Nyström resonemanget:

”Gävle är Svealands sista utpost mot Norrland. Gävle är den nordligaste ort som ligger inom arbetspendlingsavstånd till Stockholm. Det måste staden marknadsföra massivt. Övriga Gästrikland får väl hänga med på köpet, men Norrland, det börjar i Kilafors.”

Om jag vore Gävlebo, skulle jag hålla med Nyströms analys fullt ut. Staden bör bejaka att få vara en del av en regionförstoringsprocess på arbets- och bostadsmarknaden utgående från Stockholms tillväxt. Gävle: är det Norrland, är det inte Norrland, spelar det någon roll? De flesta man frågar menar att det inte är Norrland och att det är viktigt att betona. Stadens mellanläge är hur som helst intressant som utgångspunkt för en diskussion om städers regionala funktioner.

Gävle ligger precis på gränsen, på rätt sida säger en del, på fel sida säger några, för att fortfarande kunna dra nytta av närheten till huvudstaden på allvar, utan att hamna helt i dess skugga.

Uppsala däremot – större än både Gävle och Umeå – ligger så nära Stockholm att staden trots sin popularitet får det svårare att hitta en egen regional identitet och därmed en tydlig vägledning för planeringspolitiken i stort.

Trots storstadsambitioner har Uppsala en regional roll som attraktiv småstad i Stockholms direkta närhet. Betydligt mindre Umeå har i stället en roll som helt dominerande större stad i sin glesbefolkade region. Uppsala kan ge intryck av storebrorskomplex, medan Umeå snarare riskerar att lida av självöverskattning och storebrorsfasoner.

Umeå har dock en helt egen form av Stockholmsfixering, med djupa historiska rötter. Staden Umeå tillkom ju som en skrivbordsprodukt från huvudstaden – först utan framgång 1588 under Johan III, sedan på nytt och med bestående resultat 1622 under Gustav II Adolf.

Lokalinvånarna var synnerligen skeptiska.

Centralmakten hade blivit alltmer stressad över att bångstyriga bönder och köpmän där uppe i norr levde sina liv, handlade och vandlade, lite som de ville.
Att grunda städer längs kusten, blev ett sätt för kronan att steg för steg ta kontroll över den regionala handeln och centralisera ekonomin.
Och med centralmaktens ankomst, föddes Stockholmsfixeringen.

För Umeås del skapade allt detta en förblivande dubbelhet i synen på huvudstaden – en blandning av motstånd och vädjanden, av tvång och möjligheter.

Den kanske största frigörelsestriden handlade om det förhatliga bottniska handelstvånget, som förbjöd städer vid bottniska viken i Norrland och Finland att sända handelsfartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo och att ta emot utländska handelsfartyg. Handelstvånget hade i långt över ett sekel en hämmande effekt på Norrlands ekonomiska utveckling. Men det utgjorde också en förödmjukelse av norra Sverige politiskt.

Sven Ingemar Olofsson skriver i tredje bandet av ”Övre Norrlands historia”:

”I de fyra västerbottniska städerna kunde man aldrig upphöra med klagomålen över det gamla bottniska handelstvånget. Som köpmännen där såg saken utgjorde det ett definitivt hinder för städernas uppsving. Man föreställde sig, att Stockholm sög musten ur hela landsändan genom sin monopolställning. Bondeseglationen, som florerade till stadsbornas förargelse, kunde nämligen aldrig ersätta en städernas egen fria seglation. Endast existensen av en sådan och alltså tvångets avskaffade förmådde utveckla Västerbottens näringar och ge landsändan dess så bittert saknade expansion.”

Regleringarna avskaffades till största delen först 1765. Kampen för att få bort dem var, intressant nog, en av få saker som lyckades skapa en antydan till sammanhållen regional identitet i Västerbotten. Sven Ingemar Olofsson, ur samma bok:

”Borta var den för landskapet karaktäristiska gemenskapen under stormaktstidens sekel. Varje socken drev sin egen intressepolitik med eller utan alliansen med grannarna. Och endast i en enda stor fråga lyckades västerbottningarna samla sig till en gemensam aktion under den ”politiska” epoken, nämligen 1730-talets kampanj mot bottniska handelstvånget, som också blev deras enda rikspolitiskt märkbara insats vid frihetstidens riksdagar”.

Försök att frigöra sig från Stockholms makt och regleringar har ständigt växlat med förhoppningar om hjälp och uppmärksamhet. Även debatten inför 2014 är präglad av samma motstridiga känslor.

Men till skillnad från Uppsala, som inte har något val, och Gävle, som har möjligheten att välja att ta aktiv del av regionförstoringsprocessen runt Mälardalen, så är utmaningen för Umeå på 2000-talet att bli informell huvudstad, både kaxig och ödmjuk, i en norrländsk regionförstoringsprocess. Och perspektivet bör vara lokalt och globalt.

Umeå behöver inte definiera sig i relation till Stockholm. Håll ihop stad och land i norr, välkomna världen hit, ha världen som arbetsfält. Stockholm börjar bli starkt nog att klara sig utan Umeås uppmärksamhet.
 

Presentation

IMG_2362

Sysselsättning: Politisk chefredaktör på VK, Umeå

Ålder: 44 år

Politisk inriktning: frisinnad liberal.

Skriver återkommande om: Västerbotten och Norrland, om svensk inrikespolitik, om ekonomi och europeisk politik, om digitaliseringen, om personlig integritet, om psykisk ohälsa, om demografi, om åldrande och om personer inom politik, kultur, idrott, forskning och näringsliv som intresserar mig.

Intressen: Politik nära och fjärran, handarbete (virkning och nålbindning), poesi, historia, trav, baseball, Selma Lagerlöf, Astrid Väring, Dostojevskij

Om bloggen: En gång för länge sedan var jag med i början när VK:s bloggportal utvecklades. Nu återvänder jag (oktober 2015) efter en lång paus. Här kommer jag främst att lägga ut mina ledarkrönikor i VK som ett arkiv, men kanske även tipsa om smått och gott och yttra en eller annan åsikt när lusten faller på, men inga löften om aktivitet. Jag kommer inte att ta in några kommentarer.

Bokpublikationer:

Som ensam författare:

"ansikte spritt i dyningen" (Diktsamling utgiven hösten 2016)

"50 skäl att fascineras av Västerbotten" (utgiven 2014 av Länsstyrelsen i Västerbotten och Umeå 2014)

Som redaktör och medverkande skribent:

"Öppna Norrlandsfönstret - liberala perspektiv för norra Sverige" (Utgiven 2010 tillsammans med Anders Rönmark)

Som medverkande skribent:

Ett kapitel om folkrörelsernas och folkbildningens betydelse för social rörlighet i boken "Klassresan" (Utgiven av Studieförbundet Vuxenskolan och Bertil Ohlininstitutet 2015)

Ett kapitel om framtiden för svensk landsbygd i boken "Håll gränsen" (utgiven 2014 av Fores)

Ett kapitel om bildningsresor på landsbygden i boken "Bildningsresan" (utgiven 2012 av Bertil Ohlininstitutet)

Ett kapitel om tv-serien West Wing och gränslandet mellan verklighet och tv-serie i boken "Willmar in the World. Young Scholars Exploring the Theatrical Event" (utgiven 2007 av Department of Musicology and Performance Studies, Theatre and Dance Studies, vid Stockholms universitet)

Senaste inläggen
Sök
Kategorier
Arkiv