Etikett: Umeåregionen

Namn som sår frön och när det alltid är en som älskar mest

Av , , 3 kommentarer 3

Örnsköldsvik är på gång att söka medlemskap i Umeåregionen. Om det välkomna beskedet, som dock även ger anledning till ett par varningar, handlar den här lördagskrönikan, som landar i en undran om Umeåregionen är ett oproblematiskt namn på samarbetet på sikt. Inte för att det i sig är en viktig fråga, utan för att det är en frågeställning som påminner om ett par viktiga andra aspekter.

Det knyter an till den här nyheten från en annan del av landet.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan och råttan på repet?

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Vad döljer ni för varandra i era mörkblå ögon?

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Botniabanan är ett på edra platser

Sträck ut en hand och finn en hand i din

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

En kastad handske åt Botniaregionen

———————————————–

Namn som sår frön och när det alltid är en som älskar mest

För att förekomma invändningen att det här delvis handlar om en skitfråga, vill jag bekräfta direkt att det här delvis handlar om en skitfråga. Eller en symbolfråga. Eller som det kallas nuförtiden: en metafråga. Men ibland är symboldiskussioner bra kapslar för verksammare ämnen, de slinker ner och det hela fördröjs tills substansen kan tas upp i blodet.

”Det är alltid en som älskar mest”, står det i en av Per Ahlmarks dikter, ”Det börjar så. Det slutar så. Och rockaden sörjer båda.”
Jag tror inte att det är sant om människor, men det är nog så ofta sant om kommuner som vill samarbeta.

Och kanske förklarar det myllret av regionala samarbeten, med sina goda syften och ständigt skiftande namn, som finns i norra Sverige, alldeles oaktat fiaskot i storregionfrågan. Vem som inte har det till yrke eller själv sitter med, kan hålla reda på dem alla?

De fladdrar förbi i nyheterna: Region Västerbotten, Umeåregionen, 8-kommungruppen (inlandskommuner i samarbete), gemensam arbetsmarknadsregion mellan Umeåregionen och Örnsköldsvik, Norrstyrelsen (förvisso nerlagd i fjol), Föreningen Blå vägen E12, LYSTsamarbetet, Akademi Norr och många andra samarbeten inom eller mellan olika delar av norra Sverige.

De har olika syften, grundare, deltagare, tidsramar och omfattningar, men kretsar alla på ett eller annat sätt kring frågan om hur kommuner i eller delar av norra Sverige ska kunna samarbeta bättre och dra nytta av varandra. Kvarkenregionen, där Österbotten, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten i Finland finns med, kryddar bilden ytterligare.

I slutet av förra året kom det föga oväntade beskedet att Örnsköldsvik kommun avser söka medlemskap i Umeåregionen, det samarbete som består av Umeå, Nordmaling, Vännäs, Vindeln, Bjurholm och Robertsfors. Och för ett par dagar sedan kom bekräftelsen att ett formellt beslut i kommunstyrelsen väntar nästa vecka.

Umeåregionen grundades 1993, och har i korthet som övergripande målsättningar att utveckla regionens profil, företagsutveckling och befolkningstillväxt, att effektivisera den kommunala förvaltningen och att åstadkomma en demokratisk förankrad, gemensam identitet för politiker, tjänstemän, näringsliv och ideella sektor. Minskad konkurrens mellan kommunerna nämns som en ambition.
Motiveringen till varför just dessa kommuner samarbetar formuleras: ”Umeåregionen är en funktionell region genom att många rör sig naturligt över kommungränserna för att studera, jobba och eller bo.”

Mot den bakgrunden, med tanke på att Umeå och Örnsköldsvik redan kallat sig ”förlovade” och nu när Botniabanan nu står färdig, är det mycket välkommet och logiskt att även Örnsköldsvik vill ansluta sig dit, och att Umeåregionen säger hjärtligt välkomna.

Umeåregionen hör till de mer lyckade regionala samarbetena, och är sällan föremål för tyngre kritik. Tvärtom lyfts den ibland fram som exempel på hur nya samarbeten kan växa fram: underifrån, praktiskt, tämligen prestigelöst, utan alltför stora trumvirvlar. Sedan kan det växa i lagom takt, på egna meriter. Umeåregionens utveckling är lovande i det avseendet. Örnsköldsvik hör hemma där.

Men det finns varningstecken, antydda irritationsmoment, insmugna bland alla positiva ord om hur bra det fungerar. Det knakade lite i fogarna förra året när Nordmaling gick på en, helt berättigad, charmoffensiv till unga umefamiljer och sökte locka dem att flytta ett par hållplatser söderut längs Botniabanan, till grannkommunen, och Umeå reagerade onödigt snarstucket.

Plötsligt blottades en målkonflikt: den reducering av konkurrensen mellan kommunerna som samarbetet syftar till står i viss motsättning till grundtankarna i varje regionsförstoring, nämligen att människor ska få lättare att välja var de bor och arbetar inom ett större område än tidigare. Konkurrensen byter karaktär, men måste ändå finnas kvar.

När nu Övik går med i samarbetet, med stora förhoppningar, riskerar sådana spänningar att öka om inte förväntningarna infrias hos dem som hoppas mest. Och det för mig in på skitfrågan, som kapslar in substansen: när Övik ansluter sig, och ett samarbete som bestod av en stor och fem små, nu består av en stor, en ganska stor och fem små: är Umeåregionen längre ett passande namn på samarbetet?

Finns alternativ som leder tanken mer rätt?

Om man exempelvis tittar närmare på det flitigt föreslagna begreppet Botniaregionen, klarnar det inte mycket. I ”Botnia. En nordsvensk region”, 1994, skrev Botniaakademins Lars-Erik Edlund och Lars Beckman:

”Akademins definition av Botniaregionen som Norrbottens och Västerbottens län samt norra Ångermanland, kan naturligtvis alltid diskuteras och även kritiseras. Vi har emellertid i vårt arbete inte kunnat eller velat gripa över hela Norrland, som i många avseenden är ett alltför stort och rätt heterogent område. Det område vi istället stannat för är den svenska delen av Botniaregionen, historiskt känd som Botnia occidentalis, dvs. kustområdet vid Bottenviken … och det med detta genom älvdalarna förbundna inlandet. Några kanske – därtill med viss rätt – invänder att namnet Botnia occidentalis historiskt användes som beteckning på kustlandet, medan inlandet kallades Lappia (occidentalis).

Vi har trots detta stannat för namnet Botnia som gemensam beteckning för hela det nordligaste Sverige, som vi menar är en region med ganska tydliga särdrag. Det område som vi stipulativt avgränsat som Botniaregionen är nämligen arkeologiskt, historiskt och kulturellt särpräglat med tidiga östliga inslag, inom regionen finns dessutom huvuddelen av de finska och samiska minoriteterna inom Sveriges gränser, några unika religiösa rörelser etc. Regionens sydgräns är dock inte skarp”.

Omdiskuterat, stort och flytande alltså, men begrepp – detta eller andra – kan konkretiseras politiskt på nytt. Det är inte oviktigt vad saker kallas.

Övik vill verkligen samarbeta med Umeå, och Umeå vill verkligen att Övik ska vilja samarbeta med Umeå. I den nyansskillnaden ligger ett ”det är alltid en som älskar mest” på lur som kan skapa problem, om man inte ser upp. Motsättningarna inom Region Västerbotten mellan Umeå och Skellefteå är ett annat varningstecken.

Fungerar Botniabanan regionsförstorande som det är tänkt, måste det på mellanlång sikt framför allt att bli andras utveckling som vänder till det positiva, inte Umeå som rycker ifrån ytterligare.

Så skitfrågan är om Umeåregionen är ett oproblematiskt namn?
Namn sår frön, som ligger och gror.

3 kommentarer
Etiketter: ,

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

——————————————-

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan, råttan på repet?

Av , , 1 kommentar 10

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

—————————————————————-

Umeå, Nordmaling – katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden …

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (…) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

1 kommentar
Etiketter: , ,