Etikett: universitet

Att plugga på utan att ha bestämt sig

Av , , 1 kommentar 5

Humanoriastudier och Svenskt Näringslivs rapport på temat är ämnet för den här lördagskrönikan:

—————————————–

Att plugga på utan att ha bestämt sig

”Här blott få världens mäktige och furstar höra vad de sällan eller aldrig hör – sanningen; vad de blott aldrig eller sällan sett, se de här: – människan. Så stor och mångfaldig är de bättre teatrarnas förtjänst om bildningen; och icke mindre om förståndets odling.”
(Friedrich von Schiller i ”Några ord om teaterns moraliska värde för ett samhälle”, i svensk översättning av August Strindberg).

Sällan har väl en rapport från en stor, seriös intresseorganisation blivit så unisont utskälld att högsta ledningen redan dagen efter känner sig tvingad att distansera sig från innehållet.

Svensk Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete” tolkades, faktiskt inte utan grund, som ett generellt angrepp på nyttan av humaniorastudier inom högre utbildning. Det mest uppmärksammade förslaget i rapporten är att man borde sänka studiestödet för konst- och humaniorautbildningar där det ekonomiska utfallet inte kan förväntas bli det önskade och där examen inte mynnar i en tydlig karriärväg, för att styra studenter bort från dem.

Rapportförfattarna skriver: ”En möjlighet skulle därför kunna vara att styra lånedelen efter beräknad avkastning på olika utbildningar. Man kan också tänka sig göra ett sammanslaget mått där man tittar till flera faktorer som exempelvis om man klarar sin utbildning inom avsatt tid, hur lång tid det tar att få ett relevant/ kvalificerat jobb och vad man har för inkomst.”

Vi som läst några av de där påstått onyttiga, slöa humanioraprogrammen (mina huvudämnen var teatervetenskap och historia, jag är alltså partisk här) utan karriärplaner har liksom hört invändningarna mot våra studieval förr, och fick tidigt lära oss slagordet: ”du ska inte ta nån skit bara för att du läst humaniora”. Vad det betyder i praktiken har Svenskt näringsliv fått erfara de senaste dagarna.

För till synes nästan alla med humaniorabakgrund i svensk debatt – det vill säga väldigt många – har redan på goda grunder hunnit såga förslagen som ogenomtänkta, kortsiktiga och förlegade. Det blåste upp till en riktigt liten sommartromb över alla parti- och blockgränser, till försvar för humanistiska studier – som både ekonomisk samhällsnytta och demokratiskt egenvärde. Och redan igår gick SN:s vd Urban Bäckström ut och distanserade sig från de kritiserade förslagen i rapporten. Det var klokt.

Jag ska upprepa några av de mest uppenbara invändningarna strax. Men låt mig säga först, att den ytliga syn på högre studier som löper genom rapporten och de befängda förslag till studiestödsreformer den landar i är inga skäl att inte läsa rapporten i sin helhet (den är på 35 sidor).

För i den görs också iakttagelser, påpekas problem och diskuteras målkonflikter som alla med intresse för högre utbildning, jämlika livschanser och kamp mot social och ekonomisk snedrekrytering i samhället, borde ta till sig och grunna på.

Dels diskuterar rapporten ungdomsarbetslösheten med viktiga infallsvinklar, dels tar den upp många studenters långa studietider och sena examen och de förhållandevis låga ekonomiska incitamenten för studier. Den kritiken bör man inte vifta bort lättvindigt. Den brukar framföras regelbundet av studentorganisationerna.

Att studier håller hög kvalitet, håller vad de lovar och inte tar orimligt lång tid är allra viktigast för de studenter som inte har några ekonomiska resurser hemifrån i ryggen utan är helt beroende av studiestöd och vid sidan om-arbete, och avgörande för att fler ska våga inleda högre studier överhuvudtaget.

(Att det olyckliga och onödiga införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter fått följden att färre nu söker sig hit, är en stor förlust för de svenska lärosätena.)

Att högre studier måste löna sig mer än de gör i dag är att påtala sociala och ekonomiska självklarheter som bara överprivilegierade kan blunda för. Kvalitetsperspektivet blir ännu viktigare i just de kurser och program som inte mynnar i någon självklar yrkesidentitet, utan har sitt värde – även sitt värde för moderna arbetsgivare som förmår se det – i att ge tidlös och bred bildning, insikter och förståelse som förbereder för många olika roller.

Att kritiskt diskutera kvalitet, genomströmning och studievägledning inom humaniora är alltså inte bara legitimt, utan en skyldighet för dem som tar arbetet mot snedrekrytering på allvar. Rapporten är värd att läsa även för oss som skakar på huvudet åt slutsatserna.

Vilka är då problemen med rapporten?

Det är inte i första hand de konkreta förslag som läggs eftersom de uppenbart helt saknar stöd i debatten. Problemet är den underliggande synen på högre utbildning i allmänhet och humanistiska studier i synnerhet som utgår från ett rent, kortsiktigt och dåligt uppdaterat nyttotänkande, med en instrumentell och otålig syn på människan.

Rapporten varnar för att högre studier ska bli en arbetsmarknadsåtgärd, men anlägger själv ett perspektiv som handlade högre utbildning om att få ut unga människor till väldefinierade yrken på snabbast möjliga tid. Utrymmet för att mogna, välja om och i ordets fina mening “bilda” sig, saknas. Det blir ett statiskt synsätt på ekonomin och arbetsmarknaden.

Humanistiska utbildningar är snarast mer relevanta och viktiga för dagens och morgondagens näringsliv, än för gårdagens. Kritiken mot högre utbildning utan tydliga karriärmål som ett irrelevant slöseri med tid är förresten lika gammal som universitetet som fenomen. Och att inte alla kurser i förstone framstår som vettiga eller seriösa är priset man får betala för friheten från ett överhetens femårsplanstänkande.

Friheten att testa, att lita till studenters egna omdömen och mognadsprocesser, att ge människor chansen att söka sig fram, är en förutsättning för en oberoende högre utbildning som står över kortsiktiga prognoser och har fler uppgifter i ett demokratiskt samhälle än att leverera till näringslivet.

Humaniora behöver inte skämmas en sekund för sin existens. Demokratiska bildningsvärden bortom nyttotänkandet måste förvaras. Men just därför ska utbildningarna hålla bästa kvalitet och tåla granskning. Studenterna har rätt att ställa höga krav. Kan Svenskt Näringslivs rapport bidra till en sådan diskussion om kvalitet och resurser inom humaniora kan det faktiskt komma något positivt ut av den.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Både storskog och akademisk toppregion

Av , , Bli först att kommentera 13

Etableringen och utvecklingen av högre utbildning i Norrland är en intressant historia som man bara hinner snudda på ytan av i en krönika. Det gör jag i min lördagskrönika den här veckan, utifrån Umeå universitets tillkomst, det legendariska femte exemplaret och kampen mellan Norrlandsstäderna om att bli den första universitetsorten. Jag resonerar lite kring självbild och självkänsla i Norrland och behovet av regionalt övergripande samarbete, men också av en regional medvetenhet om den egna historien, för att det ska bli någonting av. Här i en något längre nätversion.

—————————————————

Både storskog och akademisk toppregion

Att Umeå i dag är Norrlands största kommun, framgångsrik utbildnings- och forskningsstad och en europeiskt uppmärksammad tillväxtregion kan man tacka det legendariska ”femte exemplaret” för. Det är inte titeln på en psykodelisk avantgardefilm, utan syftar på något så träigt som de granskningsexemplar av allt tryck som enligt tryckfrihetsförordningen ska gå till justitiedepartementet.
Det var så det började, med att Umeås nyinrättade vetenskapliga bibliotek 1951 fick ta hand om det femte exemplaret av allt svenskt tryck, och därmed kunde bygga upp det tyngsta biblioteket i Norrland – förutsättningen för att senare vinna högskoleutbildningar till kommunen och så småningom 1965 få Norrlands första universitet.

Men ingenting kom av sig självt, eller utan hård konkurrens med andra städer i regionen.

Det hände sig på den tiden då Norrland av övriga landet ännu sågs som en renodlad landsända i ordets mest nedvärderande betydelse, att Umeå, Härnösand och Östersund råkade i luven på varandra. Det var i slutet av 1940-talet. Alla tre ville, på goda grunder, bli Norrlands första högskoleort.

Tänkte man på Norrland i samhällsdebatten söderöver på den tiden gick fortfarande associationer till en svårmodig utkant där det levande Sverige långsamt löstes upp i extrem glesbygd, fattigdom och brist på det mesta, förutom ett enormt skafferi av värdefulla naturresurser i mark, skog och vatten som väntade på att utvinnas och snabbt skyfflas söderut till den kompetenta civilisationen för förädling och inkomster.
Och det fanns på många håll och hos många människor i Norrland en motsvarande brist på självförtroende i synen på hur Norrland skulle utvecklas, utifrån vilka förebilder och mönster, ur vilken mylla, med vilka argument och drivkrafter.

"Fattigdomen fanns ännu bakom knuten. Självkänslan var ännu svag och vacklande. Benägenheten att lyssna söderut och avvakta huvudstadens makter var påtaglig. Att Västerbotten hade egen rikedom och egen kultur att hålla på och vara stolt över, var tankar som man inte riktigt vågade tänka." (VK:s mångårige politiske redaktör Matts Balgård minns i en återblick 1975 sin bild av Norrland som nyanländ till Umeå 1944)

Som ofta speglade kulturen och politiken varandra. Det var i ett skede när både konst och litteratur i Norrland ännu var outvecklade, landskap, erfarenheter och livsöden fortfarande väntade på sina berättare, återgivare och gestaltare, och där uppmärksammade skildringar av uppväxter i bygderna hade en riktning bort, undan från det trånga och fattiga, ut i världen, ner mot Stockholm och äventyret.

Det hände sig vid den tiden efter andra världskriget, med den stämningen fortfarande stark i sinnena, både söderöver och norröver, att högskolefrågan hamnade i centrum. Bristen på lärare, läkare och jurister i Norrland hade gång på gång, ända sedan början av 1900-talet, aktualiserat behovet av en ny, norrländska högskoleort. Men först mot slutet av 1940-talet, när det var uppenbart att en utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige var nödvändig, började debatten bli konkret.

Socialdemokratiske riksdagsmannen Gösta Skoglunds motion 1946 om en norrländsk högskola avslogs, liksom andra initiativ i samma anda. Men saken var, som det heter, uppe på dagordningen för att stanna. Och vägen till att få ett universitet, det insåg alla hugade, gick via biblioteken.

När en kommitté i Umeå under ledning av Elon Dufvenberg i slutet av 1940-talet med stort buller och bång i media – genom en PR-kupp för att använda en modern term – lanserade den kontroversiella idén om att samla ihop medel för att driva en kommunal högskola i Umeå i väntan på att staten senare skulle kunna ta över finansieringen, var det också för att markera Umeås ställning som ledande kandidat för det femte exemplaret och en framtida högskola.

I Härnösand var de skitsura på Umeå för det senare tilltaget. I Sven Ingemar Olofssons ”Umeå stads historia 1888-1972” återges stämningarna 1949:

”Reaktionen från konkurrentstädernas sida blev närmast hysterisk. Vid ett protestmöte i Härnösand hette det om Umeå-projektet: ”Svensk offentligt liv kan inte tolerera sådana fasoner, vilka kan snedvrida diskussionerna och rentav leda till olyckliga lösningar, som generationer får lida av…” Alla norrlandsstäder hade varit inbjudna till mötet utom Umeå, men objudna infann sig umebor med Dufvenberg i spetsen och ställde till skandal – ur härnösandarnas synpunkt. Även i Östersund ”brännmärktes” offentligt Umeås omoraliska tilltag. Umeå hade formligen blivit en belägrad stad i Norrland”.

Det blev Umeå som 1951 fick det femte exemplaret – och med det var egentligen frågan om vilken ort som skulle få Norrlands första universitet avgjord.

”Men antingen utvecklingen går fort eller sakta, kan inte råda någon tvekan om att beslutet i biblioteksfrågan inleder en ny norrländsk epok. Det bryter sent omsider väg för uppfattningen, att även övre Norrland bör ha rätt till egna kulturinstitutioner. Det är på tiden.” (Matts Balgård i VK 26 maj 1951)

Och även om regeringen och en del centrala instanser länge framhärdade i åsikten att en utbyggnad av högskoleväsendet borde ske vid de etablerade universiteten, med fördomar om hur isolerat ett universitet uppe i storskogen skulle bli, var de rationella argumenten för ett norrländskt universitet starkare. 1965 invigdes det.

Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, och bedriver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forskning på en rad områden. Det har blivit en succé, och under de senaste åren i flera avseenden en nationell förebild för hur framtidens lärosäten ska arbeta och ledas.

Tillkomsten över åren av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt fakulteten för skogsvetenskap i Umeå gör att Norrland i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal campusorter med studentlivets speciella utbud och atmosfär. Universitetens framgångar har stärkt hela regionens självkänsla.

De norrländska lärosätena har synliggjort att Norrlands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna som lever och verkar här. Den högre utbildningens utbredning har också, genom lokalt inriktad forskning inom naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser. Det krävs ett ständigt och aktivt arbete för att hålla den medvetenheten levande.

(”Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gångna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgångna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembygden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark.”)
Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Erik Jonsson

Vad historien om Umeå universitets tillkomst visar är också hur värdefull kombinationen av gemensamma krav – universitet till Norrland! – och inbördes konkurrens är. För det var inte bara en norrländsk tävlan, det var också i hög grad norrländskt samarbete, gemensamt tryck mot centralmakten och en länge skeptisk regering, som föregick etableringen av universitetet. Initiativet var regionalt, övertygelsen var som starkast här. Man bröt genom kampanjen för högre utbildning ned nidbilder och slentriana föreställningar om Norrland.

I Cerum-studien ”Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region” från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tekniska universitet, apropå spänningen mellan Umeå och Luleå i början av 1990-talet, att det inte behöver vara så att Norrland bara kan ha en utvald centralort för högre utbildning:

”En snabbjärnväg Sundsvall-Haparanda, tillsammans med t. ex. en motorväg med en maximal hastighet på 130 kilometer i timmen, kan få andra långsiktiga effekter. Ett system av framgångsrika nätverksorter kanske snarare växer fram. Orter som på sina respektive och olika produktionsområden kan stärka sin konkurrenskraft genom den förbättrade inomregionala tillgängligheten. Det gäller inte minst tillgängligheten till högre utbildning och forskning. Härigenom kan måhända Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik på ett avgörande sätt stärka positionerna i de sinsemellan delvis olika interregionala nätverk där de ingår.”

Antalet studenter i Norrland kommer knappast att öka. Det är i höjd kvalitet, fler institutioner med internationellt högklassig spetsforskning och bättre fungerande, mer differentierade lokala arbetsmarknader där studenter kan få jobb efter avslutade studier, som utvecklingspotentialen ligger. Då handlar det om regionförstoring, också i form av politiskt samarbete.
Det är en slutsats för framtiden att Norrland, trots inbördes dragkamper, i slutändan står och faller som en helhet.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Studentinflytandet i en ny tid

Av , , Bli först att kommentera 7

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den senaste veckans debatt i VK mellan Umeå studentkårs ordförande Nils Larsson och universitetets rektor Göran Sandberg, med en replik också av Björn Wegner.

———————————————
Studentinflytandet i en ny tid
Irriterad stämning har rått på VK:s debattsida den senaste veckan mellan Umeå studentkårs ordförande Nils Larsson och universitetets rektor Göran Sandberg. Replikväxlingen fortsätter även i dagens VK.
Nils Larsson anser att universitetets planerade kårbidrag är så lågt att studentinflytandet hotas, och att Umeå universitet riskerar att tappa attraktionskraft jämfört med andra svenska lärosäten som ett resultat av vad Larsson kallar universitetsledning “svälta räv”-spel gentemot studentkårerna. Han menar att det på sikt hotar utbildningens kvalitet.
Göran Sandberg svarar å universitetsledningens vägnar att studentkårens jämförelser av de ekonomiska nivåerna med andra universitet haltar, och undrar varför inte studentkåren arbetar för att öka sin legitimitet och sitt oberoende genom fler medlemmar istället för att lägga kraften på bidragsfrågan. Sandberg ifrågasätter också Umeå studentkårs partipolitiska överbyggnad “med tillhörande administration som inte ger universitetet något mervärde”.
Det är relativt hårda ord som växlas, ovanligt fräna för att utbytas mellan en studentkårsordförande och en rektor i offentlig debatt, vilket framför allt är ett uttryck för den nya, oklara och frigörande situation som kårobligatoriets avskaffande medför.
I grunden är debatten mellan Nils Larsson och Göran Sandberg inte bara viktig, utan också uppfriskande.
Studentkårerna och universitetsledningarna runt om i landet söker nya relationer utifrån de förändrade förutsättningarna som råder. Kårerna måste motivera sin existens på ett helt nytt sätt gentemot inte bara studenterna, utan också gentemot omvärlden. Det är inte en dag för tidigt. Och universitetsledningarna måste bekänna färg om hur man faktiskt värderar kårernas arbete och insatser i ett läge när skillnaden mellan halvljumt stöd och helhjärtat stöd kan ta sig rätt stora, konkreta uttryck ekonomiskt och organisatoriskt.
Självklart uppstår i det läget en dragkamp om inte bara resurser, utan också inflytande och status – formell som informell. Även om stämningen förbittras övergående är det förmodligen till fromma både för studentkårernas självbild i nystarten och för universitetsledningarnas medvetenhet om studentinflytandet, att debatten får uppmärksamhet och förs offentligt. Att obligatoriet är borta – en efterlängtad frihetsreform för studenterna – tvingar kårerna att slipa argumenten och verkligen överväga vad man i grunden vill stå för och fylla för funktion. Och studentkårens utspel i Umeå tvingar i sin tur universitetsledningen att motivera sina anslagsbeslut och ekonomiska prioriteringar i öppen debatt. Ingen av dem kan smita undan.
Studentkårerna måste för att kunna fylla sina viktiga funktioner vara fria, självständiga och fokuserade på grunduppdraget, och hämta sin legitimitet från frivilliga medlemskap. Bidragsberoende som ersättning för obligatoriet är ingen väg framåt. Den insikten måste vara en utgångspunkt för kårernas vägval.
Ett ordentligt, välorganiserat och brett studentinflytande ökar ett lärosätes attraktionskraft, förebygger missförhållanden och är en trygghet för studenter när problem uppstår. Men starka kårer bidrar också enligt alla historiska erfarenheter till att höja kvaliteten på utbildningen som helhet. Den insikten måste vara en utgångspunkt för universitetsledningens agerande.
Båda de ömsesidiga insikterna främjas av den nya situationen diskuteras livligt och öppet.
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,