Det blir Barak Obama vs Mitt Romney i höstens amerikanska presidentval. Det står klart sedan Rick Santorum hoppat av den republikanska primärvalskampen. Det här är en krönika om några aspekter som brukat prägla presidentval i USA:s historia, och varför historien den här gången talar för att Obama blir omvald. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.
Några tidigare krönikor om amerikansk politik:
Pragmatiker skördar vad ideologer sår
När det inte säger klick, inte verkar kärlek
Historiens vingslag i farligt läge i USA
När för många kompromisser skymmer sikten
Den svåra konsten att tolka en valseger rätt
För tidigt fredspris för Obama
————————————————————-
Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney
“The President is fortunate to get off as the bubble is bursting, leaving others to hold the bag”, skrev Thomas Jefferson – enligt egen utsago delvis lättad över att ha förlorat det nyss hållna presidentvalet mot John Adams – till James Madison 8 januari 1897, ett par månader före George Washingtons avgång som USA:s förste president. “Yet, as his departure will mark the moment when the difficulties begin to work, you will see that they will be ascribed to the new administration.”
(Citatet ur "His Excellency: George Washington", av Jospeh J. Ellis)
Knappast någon tillträdande amerikansk president sedan dess skulle ha invänt mot beskrivningen. Alla nyvalda presidenter tar över stafettpinnar nedkladdade med eller glänsande av föregångarens fingeravtryck. De första hundra dagarna av en ämbetsperiod är lika mycket de hundra sista av den föregående. De första fyra åren utspelar sig på de föregående fyra årens villkor.
Att det inte går att dela in tiden i isolerade paket, visade redan Zenon med sina paradoxer om haren som aldrig hinner förbi sköldpaddan och pilen som aldrig når fram till tavlan. Den amerikanska presidenthistorien illustrerar fenomenet politiskt.
En nyvald president är inget oskrivet blad, historien har klottrat ned honom (eller henne när den dagen kommer) i finstilt och grovstilt redan innan eden är avlagd. För någras anseende i samtiden eller historieböckerna har det varit en välsignelse, för andra en olycka. Men att lägga om en ekonomisk politik eller ställa om utrikespolitiken till en ny doktrin eller sätta igång alternativt avbryta en inrikespolitisk reformprocess, tar åratal.
Det är, i Titanic-tider, som att bromsa och svänga en atlantångare, bort från ett isberg eller rakt in i det. Den som siktade isberget och valdes kurs kan ha hunnit lämna bryggan, när kraschen kommer eller ankomsten i hamn firas.
Och ett vunnet presidentval ger inget frikort när kongress och högsta domstol ska säga sitt. Riktigt vad en president kommer att göra kan man hur som helst inte veta förrän maktskiftet är ett faktum och en kandidat får betrakta sakfrågorna från en presidents perspektiv – vilket brukar föra med sig omprioriteringar, ibland dramatiska.
Så kan avståndet mellan en George W Bush och en Barack Obama i vissa frågor tyckas oändligt en vecka före presidentinstallationen och inte alls lika stort ett år senare, till allmän cynism hos alla som inte tittar tillbaka på historien.
Alla amerikanska presidenter småhuttrar dessutom i skuggan från myten om den nationella enigheten och sammanhållningen – det som förenar är starkare än det som söndrar, som standardnumret i den amerikanska politikens retorik uttrycker det – som hittills ingen förutom George Washington varit i närheten av att symbolisera. Och bakom kulisserna av hans enhälliga val och återval grodde redan motsättningarna som bröt ut snart efteråt.
Inget är mäktigare än en idé – ental – vars tid har kommit, lyder det kända uttrycket. I amerikanska presidentval brukar de stora idéerna vars tid anses bryta in ha det motigt, och behandlas med stor ängslighet av väljarna.
Givetvis har hela den amerikanska historien präglats av dragkamper mellan idéperspektiv, från grundandet och Jefferson vs Hamilton, Andrew Jacksons era, decennierna fram till och efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande, Theodore Roosevelts progressiva kampanj, så småningom Franklin D Roosevelts nya giv på 30-talet, kampen om medborgarrätt för svarta och social lagstiftning under 1950- och 60-talet och sedan Ronald Reagans konservativa rörelse på 80-talet. Bråket om Barack Obamas och demokraternas sjukförsäkringsreform är en repris på en konflikt i USA om politikens roll, nationellt och i förhållande till delstaterna, och statens uppgift, som har rötter ner till nationens grundande.
Men ett återkommande mönster är att det vi i efterhand ser som tidsandan snarare återspeglas i populärkultur, innovationer, arbetsliv, näringsliv och samhällsdebatt, än i valresultat.
Uppbrottsstämningarna på 60- och 70-talen i USA – medborgarrättskampen, motståndet mot Vietnamkriget, kulturkonflikterna – är ett bra exempel. De ledde inte till en radikalisering eller liberalisering av amerikansk politik i uppropens anda, utan tvärtom till en långvarig konservativ epok, som demokraterna lyckades bryta först 1992 när de gick till val med en kandidat, Bill Clinton, vars tydliga budskap var att det demokratiska partiet måste förändras och på viktiga punkter anpassas till den politiska verklighet som skapats under Ronald Reagan.
Och de bittra kulturstriderna från sextiotalet klingade vidare under både Clintons och George W Bushs år i Vita Huset.
Väljarmajoritetens val och prioriteringar återspeglar sällan det som medierna och de tongivande agendasättarna tolkar som tidsandan. Idéer vars tid anses ha kommit tenderar oftare att röstas bort än att röstar in i presidentvalen, på både gott och ont. Och undantagen bekräftar regeln.
Theodore Roosevelt blev president 1901 efter mordet på William McKinley, som hade en delvis annan profil, och skapade när han lyftes upp från vicepresident till president tidsandan själv, ställde väljarna inför ett redan inlett faktum. Och det som förde exempelvis FDR till makten 1932 var inte en robust och tydligt definierad ideologisk grundsyn, utan kombinationen av djupaste kris, sittande presidents misslyckande och Roosevelts egen optimism och obekymrade pragmatism. Han prövade sig fram, med många motiv och drivkrafter, men utan ett robust ideologiskt projekt. Det växte möjligen fram med tiden och framstod som ett tydligt sådant först i efterhand, och kanske i motståndarnas tolkningar.
När George W Bush valdes till president för tolv år sedan hade han fortfarande stämpeln medkännande konservativ, och inte den polariserande framtoning han sedan fick som president. Den kontroversielle Bush som valdes om 2004, i en speciell tid av Irak-krig och efterdyningar till terrorattacken 2001, hade förmodligen fått svårt att vinna 2000.
När Reagan valdes 1980 var USA mitt uppe i bearbetningen av ett par decenniers orolig omvandling i samhället – hans blandning av konservatism och optimism var ett slags motvikt till åren av radikala, konfliktfyllda motsättningar och vann över väljare från demokraterna till republikanerna i ovanlig omfattning. Inte för att man förväntade sig en revolution – uttrycket ”the Reagan Revolution” till trots – från honom, utan delvis tvärtom för att man ville att han skulle återställa sånt som av konservativa uppfattades ha gått för långt.
För den som identifierar sig med kulturradikala strömningar är det ofta bittert att erkänna, men väljarkårer tenderar alltid att vara långt mer konservativa än samhällsdebattens teorier om vad en epok präglas av – konservativa mot alla former av långtgående reformiver, oavsett riktning.
Valresultaten sedda lite över tid är som en sådan där docka, som alltid rätar upp sig igen hur man än knuffar den. Väljarkåren stabila mitt tenderar att räta upp det mesta när det börjar luta för mycket, ibland med sådan fart att det slår över åt andra hållet innan pendelrörelsen bromsas. De senaste decenniernas amerikanska kongressval har haft sådana pendeltendenser.
När Obama, som i sin tur hyllat Reagan som en inspirationskälla i syfte att skriva in sig i den traditionen av partiöverskridande väljarstöd, valdes 2008, projicerades förhoppningar på honom om en ny politisk stil, lyft över de senaste decenniernas bittra strider i Washington (med vilka den interna motståndaren i primärvalen Hillary Clinton förknippades), långt mer än ideologiska reformambitioner.
Obama lyckades både entusiasmera idealistiska krafter inom det demokratiska partiet och inge förtroende hos avvaktande, oberoende väljare – genom att stå för något nytt, en nystart till stämning och engagemang, men med löftet att söka förena och skapa ett nytt samarbetsklimat mellan partierna. Det var samma kombination av förmåga att väcka partiaktivism och utöva attraktionskraft på mittenväljare som Reagan lyckades med 1980.
I samma ögonblick som Obama däremot utmålades och börjades ses som en ideolog och som bärare av ett omfattande, radikalt reformprogram för statliga ingrepp- framför allt i sjukförsäkringsfrågan – sjönk stödet för honom snabbt och ledde som bekant till ett stort bakslag för demokraterna i mellanårsvalet 2010.
Men i och med att den så kallade tepartyrörelsens nu är helt etablerad inom det republikanska partiet, och starka konservativa krafter ser ut att driva partiet i mer dogmatisk riktning, är rollerna återigen på väg att bli ombytta. Mitt Romney, i princip klar som republikanernas kandidat och Obamas motståndare i höstens presidentval, håller på att slitas sönder av inre motstridigheter som en följd av det egna partiets radikalisering.
Han måste mobilisera republikanernas mest aktivistiska bas genom att närma sig den med polariserande budskap, och samtidigt vinna oberoende väljare genom att distansera sig från samma renläriga bas med moderat framtoning. Så ser Romneys dilemma ut.
Det är svårlösligt för en kandidat som hamnat mellan stolarna, mellan den påstådda, men trots allt isolerade, tidsandan i det egna partiet och historiska erfarenheter av vad som brukar vinna val. När man talar om hans bristande trovärdighet och genuinitet, handlar det i grunden om det problemet.
Utrikespolitiskt kaos, ny finanskris, en vändning till det sämre på arbetsmarknaden eller något oförutsett klavertramp kan fortfarande sänka Barack Obama. Men att han hittills inte åstadkommit radikala förändringar, att han inte infriat alltför många löften, att hans största fråga – sjukförsäkringsreformen – ser ut att sänkas på juridisk väg och att han inte längre väcker någons lust att förvandla hans tal till en popvideo, behöver paradoxalt nog inte vara en större nackdel för honom, så länge som republikanerna uppfattas som mer polariserande, aktivistiska och dogmatiska.
Obama lär därför lika lite vilja förknippas med Occupy Wall Street-rörelsens aktivister i mittenväljarnas ögon som Mitt Romney, när primärvalet är över, vill förknippas med extrem konservatism eller tepartyaktivister. De kommer att larma och göra sig till om varandras extrema drag, Obama och Romney, men försöka att placera sig själva i rollerna som bärarna av goda, lugna traditioner i amerikansk politik. Republikanernas primärvalsprocess har försvårat den uppgiften för Romney, och förenklat den för Obama.
Försiktigheten hos väljarna har varit på gott och ont genom USA:s historia, men talar 2012 för att Obama blir omvald.
